söndag 26 mars 2017

Tove Jansson, Farlig midsommar

Våren har kommit åter till Mumindalen och mumintrollen vaknar upp från sin vinterdvala. Snusmumriken syns dock inte till och framåt försommaren blir Mumintrollet riktigt bekymrat. Kan vännen ha drabbats av någon oöverstiglig farlighet på sin vandring i världen?

Även på närmare håll finns det bekymmer. Ett stort berg vaknar till och börjar spruta eld, värmen stiger, sotflagorna yr och ett ordentligt utbrott orsakar en flodvåg som dränker hela Mumindalen i vatten.


Muminfamiljen får ge sig iväg när vattnet svämmar över deras hus och finner ett nytt hem i en konstig farkost. Ett spökhus med stora röda gardiner, tavlor man kan hissa ned från taket, ett golv som vrider sig och massor med konstiga kläder och prylar.

Det visar sig vara en hel teater de flyttat in i, med den framlidna scenmästaren Filifjonks hustru Emma som enda inneboende. Emma vars hela liv andas teater:
Teater är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara fast de inte törs, och hur de är.
   En uppfostringsanstalt, utbrast Muminmamman förskräckt.
Juni är den ljusa månaden med sin speciella magi och egna farligheter. Midsommarkvällen blir omtumlande för alla inblandande och det blir teatern som hjälper dem igenom, var och en på sitt vis.

Farlig midsommar visade sig vara ännu en härlig muminbok. Som dessutom stärkte min bild av att teatern är en fantastisk institution för teaterfolket, men mer sällan för publiken. I det här fallet blir det dock en tillställning där gränsen mellan föreställning och verklighet snart suddas ut och alla närvarande blir indragna i spektaklet.

Och Snusmumriken, han dök ju upp igen till slut, till Mumintrollets stora glädje.

tisdag 21 mars 2017

Tove Jansson, Muminpappans memoarer

I de första böckerna om Mumintrollet syntes Muminpappan knappt till, om inte annat för att han mest ägnade sig åt att skriva om sin ungdomstid, och nu har det blivit dags för honom att läsa upp resultatet för den mer eller mindre förstående familjen.

Måtte mina anspråkslösa anteckningar lända alla mumintroll och i synnerhet min son till fröjd och lärdom. Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.
Om då sanningen inte är för tråkig förstås, då får man ju skarva lite.

Hur som helst, självupptagen, känslosam och ständigt på jakt efter storslagna äventyr är Muminpappan helt hopplöst underbar. Det är svårt att inte låta bli att tänka på dagens populära autofiktiongenren, även om det är den då vanliga självbiografin som parodieras. Men på ett snällt vis, man skrattar med Muminpappan, inte åt honom.

Och med Muminmammans nyktra saklighet och Mumintrollet, Sniff och Snusmumrikens osentimentala och klarögda frågor, är det svårt för Muminpappan att helt tappa markkontakten även när han själv låtit sig dras med ordentligt i beskrivningen av sin oförstådda barndom, sina ärorika räddningsbragder, eller har givit ännu ett prov på sin egen utomordentliga intelligens.

Rasande roligt att läsa är det. Och ofta tänkvärt. Jansson underfundiga humor och finurliga formuleringar är någonting för både barn och vuxna, och muminvärlden blir allt härligare och intressantare ju mer man läser om den.

fredag 17 mars 2017

Tove Jansson, Trollkarlens hatt

Efter de stora farligheterna med en översvämning och en komet är det en lugnare sommar i Mumindalen som skildras i Trollkarlens hatt. Mumintrollet och hans vänner, som här kompletteras med att Tofslan och Vifslan gör entré, ger sig ut på lite lagom farliga äventyr, upptäcker nya öar, badar och fiskar och har det fint och vanligt på muminvis.


En dag finner Sniff en stor, svart hatt. En hatt som visar sig kunna trolla helt på egen hand och sommarlunken i Mumindalen friskas upp av oväntade och otroliga upptåg.

Trollkarlens hatt uppfattade jag som ganska intetsägande, men Tove Janssons egna och finurliga sätt att formulera sig gör den ändå till roande läsning även för en vuxen läsare.

söndag 12 mars 2017

Tove Jansson, Kometen kommer

Om den första boken om Mumintrollet, Småtrollen och den stora översvämningen, var en smula trevande i både text och bild, så är nummer två i serien, Kometen kommer, mer fullfjädrad rakt igenom. Åtminstone i den omarbetade version som jag har läst. Muminvärlden börjar finna sina former, både i tilltalet i texten, i illustrationerna och i det rika galleriet av finurliga figurer.


Mumintrollet och det mycket lilla djuret Sniff söker sina äventyr i och kring den trygga Mumindalen. Men så närmar sig den stora farligheten. Det börjar som ett regn som lägger sig som en olycksbådande grå hinna över allting. Och uppe i det svarta, oändliga himlavalvet börjar ett lysande klot ta form, stort och obegripligt i all sin hemskhet.

Småningom får farligheten ett namn - Kometen. Kometen som hotar att orsaka jordens undergång.

Kometen kommer skrev Tove Jansson under krigsåren och det är inte svårt att läsa in en allegori över kriget, där Mumintrollet och Sniff försöker förstå och hantera allt det hemska med de medel de har - fantasin och leken. Med Muminmamman i bakgrunden, som den tillvarons trygghet man ständigt kan återkomma till.
Mumintrollet betraktade det dystra landskapet och tänkte på hur rädd jorden måste vara när den såg det lysande eldklotet närma sig. Han tänkte på hur förfärligt mycket han älskade allting, skogen och havet, regnet och vinden, solskenet och gräset och mossan och hur omöjligt det vore att leva utan alltsammans.
    Men sen tänkte han, mamma vet nog hur alltihop ska kunna räddas.
Kometjakten kom ut första gången 1946, och sedan i en omarbetad version, Kometen kommer 1968.

söndag 5 mars 2017

Tove Jansson, Småtrollen och den stora översvämningen

Efter att ha sett Tove Jansson-utställningen (som jag skrev om här) gick jag hem och plockade fram böckerna om mumintrollet ur dotterns bokhylla. Varje dag läser jag en muminseriestrip i morgontidningen, men nu är jag riktigt nyfiken på böckerna. Vet faktiskt inte om jag verkligen har läst dem. Muminvärlden är så spridd och möter en i många olika sammanhang, så det är lätt att tro att man läst mer än man verkligen har gjort.


Första boken om mumintrollet började Jansson skriva krigsvintern 1939. Arbetet med att göra bilder låg mer eller mindre nere.
Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med "Det var en gång". Fortsättningen måste ju bli en saga, det var ofrånkomligt, men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor och små barn, och valde i stället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet.
Berättelsen om mumintrollet blev dock liggande halvfärdig i flera år, men 1945 skrev hon klart och illustrerade sin text och samma år kom den första av det som skulle bli nio böcker ut.

Mumintrollet och hans mamma har lämnat den trygga tillvaron bakom en kakelugn och är på jakt efter mumintrollets pappa som narrats av de ständigt kringströvande hattifnattarna att ge sig ut i världen. Sökandet går genom mörka skogar och höga berg, och längs vägen stöter de på de mest egendomliga varelser. Somliga snälla, andra otäcka.

Det är en historia med lyckligt slut. En saga till tröst, sprungen ur en orolig och skrämmande tid. En historia som började som ett infall och blev starten på något riktigt stort.

torsdag 2 mars 2017

Göran Redin, Ett bräckligt liv

När vi senast lämnade syskonen från Lövberga hade de alla tre med nöd och näppe klarat sig undan galgen. Att rättssäkerheten i 1600-talets Sverige var skral råder det inget tvivel om, men nu är det dags för nya tag.


Karin har fått vila upp sig hos sin arbetsgivare De Geer och tillbringar vintern hemma på gården, där svälten lurar efter ett år av allvarlig missväxt. Karin har dock även andra bekymmer då hon är gravid efter en våldtäkt i fängelset. Men med hjälp av de kunskaper hon fått av sin farmor klarar hon sig ur knipan. Hon får tjänst på De Geers bruk i Leufsta och äntligen får hennes kunskaper komma till sin rätt.

Erik fortsätter att kriga med den svenska armén nere i Tyskland och får en oväntad vän i Ture Gabrielsson av ätten Oxenstierna. Just styrkan i vänskapen med vapenbröderna är det som gör tillvaron i fält uthärdlig, och det skildrar Redin på ett fint sätt. Annars får jag ju erkänna att de utdragna och detaljerade skildringarna av kriget och livet i fält inte är min likör.

Att detta krig är ett meningslöst spektakel som bara skapar lidande råder det ingen tvekan om, och till slut är det svårt att engagera sig i alla dagliga turer kring Erik och hans mannar. Ni skulle stannat hemma, tänker jag. Och mot slutet får Erik faktiskt vända hemåt, och med både krigsbyte i bagaget och den nära vänskapen med Ture som språngbräda är det inte tillbaka till ett liv som bonddräng.

Hemma på gården i Lövberga stretar Anders och Lovisa på och försöker hålla svälten borta så gott det går. Förutom missväxten ligger fortfarande den gamla fejden med ett par av grannarna och pyr, och att försöka få slut på den synes tröstlöst.

Redin skriver inlevelsefullt och detaljerat om livet i stormaktstidens Sverige och ju mer jag läser om syskonen från Lövberga, desto mer vill jag läsa. Att texten på sina ställen balanserar slakt mellan fyllig och omständlig får man ta, och det viktigaste är ändå att Redin verkligen lyckas levandegöra tiden och dess människor i deras egen rätt. Jag hoppas innerligt att det blir fler böcker i Lövbergaserien.

torsdag 23 februari 2017

Tove Jansson på Göteborgs konstmuseum

Tove Jansson hade många strängar på sin lyra och under våren visar Konstmuseet i Göteborg upp bredden i detta fantastiska konstnärskap under den talande titeln Lusten att skapa och leva.

Jansson började tidigt publicera illustrationer i olika tidningar, bland annat för satirtidskriften Garm som hon tecknade för under krigsåren. Hon illustrerade även olika författares verk, som Lewis Carrolls Alice i underlandet och Tolkiens En hobbits äventyr. Och sina egna muminböcker förstås, denna rika och mångfasetterade muminvärld som Jansson skrev och tecknade fram i olika former under många år.

Tove Jansson, Självporträtt, 1975

Det första verk vi mötte på utställningen var dock en målning: hennes sista självporträtt, målat 1975, samma år som hon lade ned sina penslar för gott. Och det var framförallt målningarna jag fastnade för på utställningen.

Jansson satte måleriet högt och det var länge framförallt som målande konstnär hon såg sig själv, även om måleriet ofta fick stå tillbaka när arbetet med böckerna, serierna och illustrationerna slukade det mesta av hennes tid.
Tove Jansson, Åtta beaufort, 1966

Hon målade sagolika och dramatiska landskap och scener, självporträtt och och stilleben, vänner och familj, och det älskade havet. Med en förkärlek för grönt, en färg jag också är mycket svag för.

Tove Jansson, Sovande bland trädrötterna, 1930-talet

Att alla sidor av Janssons skapande visas tillsammans lyfter fram både hur mångfasetterad men samtidigt konsekvent hon var, som hennes förmåga att fånga linjer och uttrycka så mycket med bara några få drag, om det så var med pennan eller penseln.

Tove Jansson, Kvinna (Självporträtt), 1942

Att måleriet var så viktigt för Tove Jansson och att hennes tavlor var så kraftfulla, färggranna och uttrycksfulla var nytt för mig, och målningarna blev den verkligt stora behållningen av utställningen. Som för övrigt pågår till 21 maj.