söndag 25 juni 2017

Hilary Mantel, Broderskap

Så har det hänt igen: jag har tagit mig igenom en roman som jag tyckte illa om från första sidan. Slösat bort lästid som aldrig kommer igen. Suck och stön...

Jag var inte vidare förtjust i de två tidigare delarna av Hilary Mantels trilogi om några av Franska revolutionens frontfigurer och anledningen till att jag läste Broderskap får väl hänföras till fullständighetskontot, vilket inte är mycket till tröst. Och en fåfäng förhoppning om att det skulle ta sig; att åtminstone något av den fantastiska författare Mantel visat att hon är i andra verk skulle få genomslag även här, men icke.


Vi har i alla fall kommit fram till 1793 och det är nu revolutionen verkligen urartar i ett allas krig mot alla. Att leva idealen om frihet, jämlikhet och broderskap visar sig vara svårt och misstänksamhet och angiveri upptar allt mer av revolutionärernas tid. Lösningen blir, återigen i denna härva, giljotinen.

Mantel bryr sig inte om att teckna de stora dragen och revolutionärernas interna käbbel sätts inte i något sammanhang. Och det skall till ett förbaskat intressant käbbel för att det skall hålla. Om de första böckerna var förvirrande så är den här bara rätt och slätt tråkig. Sida upp sida ned med tomma dialoger, några rader om slabbet vid avrättningarna, många namn som nämns, och inte mycket mer.

Kanske är det tänkt att allt viktigt och gripande skall utläsas mellan raderna, men det orkar i sådana fall aldrig träda fram utan drunknar i trivialiteter.

Jacques-Louis David, Marats död (1793)
Nåja, bara att lägga undan och hoppas att den utlovade tredje boken om Cromwell snart kommer ut.

torsdag 8 juni 2017

Sjöväderspoesi

Sjövädret från SMHI sänds i radions P1 fyra gånger om dagen, med utsikter och observationer från farvatten och kuststationer. Att lyssna på de lugna, sakliga rapporterna är som att lyssna på kantig, men charmerande poesi, med namnen på farvattnen och kuststationerna som fasta punkter och benämningarna av olika väderfenomen som teman med variationer. Det är ganska få ord och uttryck som används, men de kan kombineras på många vis och inrymmer såväl stillhet som dramatik.

Måseskärs fyr sedd från Käringön

Namnen på farvattnen och kuststationerna blir snart välbekanta och vissa ligger nära och berör ens sommarliv, som Skagerack och Kattegatt, Måseskär och Vinga för min del, medan andra känns hemtama bara av upprepningens magi, som Syd Utsira och Kvarken, Skagsudde och Stora Högarna.

I sin bok Utsikt över sjödistrikt från 1984 tar Bertil Kumlien fasta på alla dessa namn och tecknar ett litet porträtt av dem vart och ett. Rapportstationerna tycks alla höra ihop med en fyr och det är framförallt dessa som beskrivs. Texterna är korta och anekdotiska, med fina illustrationer av Kumlien själv, och trevliga att läsa, om än inte särskilt informativa.


Boken berör hur det såg ut 1984 och både rapportstationer och prognosdistrikt ändras; några faller bort och andra tillkommer, men mycket är sig ändå likt så här drygt tre decennier senare. I alla fall vad det gäller namn och rapporternas utformning. Vad det gäller bemanning av fyrar liksom data- och telekommunikationsmöjligheter så är det en helt annan värld idag.

Jag läste det mesta av boken vid ett besök på Käringön, medan jag satt i lä i en klippskreva med utsikt över Måseskär, drack te och lyssnade på måsarna - som var mycket upptagna med sina häckningar på skäret nedanför - och omgivningen gav sitt saltstänkta bidrag till läsningen av denna trevliga bagatell till bok.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldag och akvarellmåleri

Nationaldagen firade vi genom att åka till Skärhamn och titta på minnesutställningen av Arne Isacsson. Isacsson är en verklig förgrundsgestalt inom svenskt akvarellmåleri. Han startade Gerlesborgsskolan 1944 och var en drivande kraft bakom tillkomsten av Akvarellmuseet, som i år alltså hedrar honom med en utställning, hundra år efter hans födelse.

Arne Isacsson, Les marais, Camargue, 2003

Isacsson målade gärna landskap och utvecklade också en egen akvarellteknik, monotypin, där vattenfärgens vattnighet utnyttjas för att i lager på lager och tryck på tryck få fram de karga landskapens särpräglade struktur, om det så gäller Bohusläns klipphällar, höstens åkrar eller Islands lavafält. Och just hans monotypiverk var de som gjorde starkast intryck på utställningen.

Arne Isacsson, Vinterpoem, 2003

Vi avrundande med en god lunch på restaurang Vatten och njöt åter igen av det fina läget. Att Nordens museum för akvarellkonst placerats just här är ett lyckokast, förverkligat av eldsjälar som Isacsson.

måndag 15 maj 2017

Carola Hansson, Masja

Godset Jasnaja Poljana är hemvist för den hyllade författaren Lev Tolstoj, hans stora familj och tjänarstab, liksom de många lärjungar som attraheras av Tolstojs radikala idéer och asketiska levnadssätt.

Det är senare delen av 1800-talet och Ryssland präglas av stora klyftor och sociala spänningar. Några få lever i lyx medan de allra flesta lever i fattigdom, ja i ren misär. Den sociala och andliga nöden i landet upptar mycket av Tolstojs tid och tankar och hans radikala idéer både inspirerar och provocerar. Själv ser han sig som den självklara mittpunkten i den vida krets av familj, tjänare och lärjungar som omger honom, och med en patriarkal rätt att lägga sig i precis allt.

Den enda som tycks stå upp emot honom är hans hustru, med ständiga gräl och uppträdanden som följd, och föräldrarnas bittra strider sätter djupa spår hos barnen.


I denna korseld av idéer och uppträdanden finns dottern Masja. Hon hjälper sin älskade far i hans arbete, både på fälten och i skrivkammaren, och försöker med all kraft följa hans stränga och ofta nyckfulla ideal för hur man bäst skall leva sitt liv. Samtidigt som hon så gärna vill vara nära fadern och vara honom till lags försöker hon ändå hitta en egen väg i livet, något fadern inte tvekar att svartsjukt sätta käppar i hjulet för.

Hanssons porträtt av Masja, en intelligent och sökande ung kvinna med en sårbar personlighet som hon kämpar med att härda i faderns anda, är både gripande och fascinerande. Hansson skriver med en eftertänksam stil och levandegör människorna och platserna, tiden och idéerna. Ibland är hon kanske lite väl försiktig - det är ju ändå en roman - och hon viker gärna undan om det finns minsta tvivel om hur något verkligen förhöll sig.

Det finns många foton av familjen Tolstoj, från ateljéer men också privata, de senare ofta tagna av modern som gärna ställde sig bakom kameran. Hansson beskriver utförligt flera av dessa foton och det är en stor brist att de foton som omnämns inte finns tryckta i boken.

Masja är den tredje delen i Hanssons triptyk om familjen Tolstoj. Jag har inte läst de andra två, men skulle gärna göra det.

onsdag 26 april 2017

Tove Jansson, Sent i november

Familjen är kvar på Mumintrollets pappas ö längst ut i kustbandet, dit de for i förra boken, Pappan och havet. Hösten kommer och det är en tid att boa in sig eller ge sig av. Filifjonkan och Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och lilla homsan Toft, alla dras de till Mumindalen. Dalen som visar sig vara så annorlunda nu på hösten och med familjen frånvarande. Även Snusmumriken avbryter sin vandring och kommer tillbaka för att finna reda på någonting viktigt som han glömt kvar.


Titeln, Sent i november slår an den vemodiga tonen i denna avskedsbok. Mumintrollet, mamman, pappan och Lilla My har lämnat. Familjen finns bara kvar som vaga, varma minnen.

Så vad skall man ta sig till när löven faller?
Vad skulle Mumintrollets mamma gjort?

De vilsna själar som samlas i Muminhuset denna höst får försöka reda sig själva och varandra bäst de kan. Var och en efter sin bestämmelse. Jansson fångar dem alla så fint, liksom det speciella och läkande i den Muminvärld hon själv skapat. Åter igen slås jag av hur hennes både känsliga och sakliga stil talar så direkt till läsaren. Utan att krångla till det får hon fram det lätta och det svåra, det glada och det ledsamma, det självklara och det obegripliga i tillvaron.


En eftermiddag tände Snusmumriken sin pipa och tog vägen ner till havet. Han gick långsamt och för första gången kände han sig ensam. Han gick ända ut till badhuset och öppnade den smala, gistna dörren. Där luktade mögel och tång och gamla somrar, en vemodig lukt. O alla hus, tänkte Snusmumriken. Han satte sig på den lilla branta trappan som gick ner i vattnet. Havet var lugnt och grått och utan öar. Det är kanske inte så svårt att ta reda på dem som gömmer sig och få hem dem igen. Öarna finns på sjökortet. Jollen kunde tätas. Men varför? tänkte Snusmumriken. Låt dem hållas. Kanske de också behöver få vara ifred.
Så var den sista av Muminböckerna läst och vi lämnar dem ifred, även om det visst kan kännas lite ensamt.

tisdag 18 april 2017

Tove Jansson, Pappan och havet

Det är där vi skall bo, upprepade mamman. Det är pappas ö. Pappa skall ta hand om oss. Vi skall flytta dit och bo där hela vårt liv och göra om allting från början.
Muminpappan trivs inte längre med livet i Mumindalen. Han känner sig överflödig. Familjen behöver honom inte längre; han är inte den mittpunkt och klippa i familjen som han anser att en pappa skall vara. De är helt enkelt inte beroende av honom och det kan han inte tåla.


För att råda bot på saken tar han familjen med och far ut till en ö längst ut i havsbandet, med en släckt fyr, en ensam fiskare på en udde och träd som hukar i vinden. Havet är ständigt närvarande och pappan vill så gärna förstå sig på det.

På ön skulle allt bli bra, men de känner sig bara vilsna allihop, utom möjligen Lilla My som tycks finna sig var som helst helst, och det blir snart mest trist och oroligt. Ensligheten och det oförklarliga havet dränker dem, om inte bokstavligen så åtminstone deras sinnen.

Pappan och havet gjorde mig faktiskt riktigt besviken. Kanske för att hela upplägget känns förlegat, med pappan som egenkärt styr och ställer och familjen som underdånigt försöker hålla honom på gott humör.

Åh, Mumintrollets mamma, varför sätter du inte ned foten för en gångs skull? Varför slätar du hela tiden över tråkigheterna som följer på den manliga fåfängas nycker? Varför låter du dina prunkande trädgårdsdrömmar förtvina på Muminpappas stenöken till ö?

Muminvärlden som hittills varit en plats där alla tillåtits blomma på sitt eget vis, där alla varit fria i gemenskapen, blir här plötsligt trång och unken. Mammans trötta resignation när hon inte ens längre förmår längta hem till sin trädgård är så sorglig att det riktigt skär i hjärtat.

Men nu ett djupt andetag och så blickar vi framåt, mot finalen - Sent i november