måndag 15 maj 2017

Carola Hansson, Masja

Godset Jasnaja Poljana är hemvist för den hyllade författaren Lev Tolstoj, hans stora familj och tjänarstab, liksom de många lärjungar som attraheras av Tolstojs radikala idéer och asketiska levnadssätt.

Det är senare delen av 1800-talet och Ryssland präglas av stora klyftor och sociala spänningar. Några få lever i lyx medan de allra flesta lever i fattigdom, ja i ren misär. Den sociala och andliga nöden i landet upptar mycket av Tolstojs tid och tankar och hans radikala idéer både inspirerar och provocerar. Själv ser han sig som den självklara mittpunkten i den vida krets av familj, tjänare och lärjungar som omger honom, och med en patriarkal rätt att lägga sig i precis allt.

Den enda som tycks stå upp emot honom är hans hustru, med ständiga gräl och uppträdanden som följd, och föräldrarnas bittra strider sätter djupa spår hos barnen.


I denna korseld av idéer och uppträdanden finns dottern Masja. Hon hjälper sin älskade far i hans arbete, både på fälten och i skrivkammaren, och försöker med all kraft följa hans stränga och ofta nyckfulla ideal för hur man bäst skall leva sitt liv. Samtidigt som hon så gärna vill vara nära fadern och vara honom till lags försöker hon ändå hitta en egen väg i livet, något fadern inte tvekar att svartsjukt sätta käppar i hjulet för.

Hanssons porträtt av Masja, en intelligent och sökande ung kvinna med en sårbar personlighet som hon kämpar med att härda i faderns anda, är både gripande och fascinerande. Hansson skriver med en eftertänksam stil och levandegör människorna och platserna, tiden och idéerna. Ibland är hon kanske lite väl försiktig - det är ju ändå en roman - och hon viker gärna undan om det finns minsta tvivel om hur något verkligen förhöll sig.

Det finns många foton av familjen Tolstoj, från ateljéer men också privata, de senare ofta tagna av modern som gärna ställde sig bakom kameran. Hansson beskriver utförligt flera av dessa foton och det är en stor brist att de foton som omnämns inte finns tryckta i boken.

Masja är den tredje delen i Hanssons triptyk om familjen Tolstoj. Jag har inte läst de andra två, men skulle gärna göra det.

onsdag 26 april 2017

Tove Jansson, Sent i november

Familjen är kvar på Mumintrollets pappas ö längst ut i kustbandet, dit de for i förra boken, Pappan och havet. Hösten kommer och det är en tid att boa in sig eller ge sig av. Filifjonkan och Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och lilla homsan Toft, alla dras de till Mumindalen. Dalen som visar sig vara så annorlunda nu på hösten och med familjen frånvarande. Även Snusmumriken avbryter sin vandring och kommer tillbaka för att finna reda på någonting viktigt som han glömt kvar.


Titeln, Sent i november slår an den vemodiga tonen i denna avskedsbok. Mumintrollet, mamman, pappan och Lilla My har lämnat. Familjen finns bara kvar som vaga, varma minnen.

Så vad skall man ta sig till när löven faller?
Vad skulle Mumintrollets mamma gjort?

De vilsna själar som samlas i Muminhuset denna höst får försöka reda sig själva och varandra bäst de kan. Var och en efter sin bestämmelse. Jansson fångar dem alla så fint, liksom det speciella och läkande i den Muminvärld hon själv skapat. Åter igen slås jag av hur hennes både känsliga och sakliga stil talar så direkt till läsaren. Utan att krångla till det får hon fram det lätta och det svåra, det glada och det ledsamma, det självklara och det obegripliga i tillvaron.


En eftermiddag tände Snusmumriken sin pipa och tog vägen ner till havet. Han gick långsamt och för första gången kände han sig ensam. Han gick ända ut till badhuset och öppnade den smala, gistna dörren. Där luktade mögel och tång och gamla somrar, en vemodig lukt. O alla hus, tänkte Snusmumriken. Han satte sig på den lilla branta trappan som gick ner i vattnet. Havet var lugnt och grått och utan öar. Det är kanske inte så svårt att ta reda på dem som gömmer sig och få hem dem igen. Öarna finns på sjökortet. Jollen kunde tätas. Men varför? tänkte Snusmumriken. Låt dem hållas. Kanske de också behöver få vara ifred.
Så var den sista av Muminböckerna läst och vi lämnar dem ifred, även om det visst kan kännas lite ensamt.

tisdag 18 april 2017

Tove Jansson, Pappan och havet

Det är där vi skall bo, upprepade mamman. Det är pappas ö. Pappa skall ta hand om oss. Vi skall flytta dit och bo där hela vårt liv och göra om allting från början.
Muminpappan trivs inte längre med livet i Mumindalen. Han känner sig överflödig. Familjen behöver honom inte längre; han är inte den mittpunkt och klippa i familjen som han anser att en pappa skall vara. De är helt enkelt inte beroende av honom och det kan han inte tåla.


För att råda bot på saken tar han familjen med och far ut till en ö längst ut i havsbandet, med en släckt fyr, en ensam fiskare på en udde och träd som hukar i vinden. Havet är ständigt närvarande och pappan vill så gärna förstå sig på det.

På ön skulle allt bli bra, men de känner sig bara vilsna allihop, utom möjligen Lilla My som tycks finna sig var som helst helst, och det blir snart mest trist och oroligt. Ensligheten och det oförklarliga havet dränker dem, om inte bokstavligen så åtminstone deras sinnen.

Pappan och havet gjorde mig faktiskt riktigt besviken. Kanske för att hela upplägget känns förlegat, med pappan som egenkärt styr och ställer och familjen som underdånigt försöker hålla honom på gott humör.

Åh, Mumintrollets mamma, varför sätter du inte ned foten för en gångs skull? Varför slätar du hela tiden över tråkigheterna som följer på den manliga fåfängas nycker? Varför låter du dina prunkande trädgårdsdrömmar förtvina på Muminpappas stenöken till ö?

Muminvärlden som hittills varit en plats där alla tillåtits blomma på sitt eget vis, där alla varit fria i gemenskapen, blir här plötsligt trång och unken. Mammans trötta resignation när hon inte ens längre förmår längta hem till sin trädgård är så sorglig att det riktigt skär i hjärtat.

Men nu ett djupt andetag och så blickar vi framåt, mot finalen - Sent i november

fredag 7 april 2017

Tove Jansson, Det osynliga barnet

I Det osynliga barnet har Tove Jansson samlat nio korta berättelser som utspelar sig i hennes autonoma muminvärld, och ju längre in i muminserien man kommer, desto tydligare blir det att Jansson vänder sig till både till barn och vuxna.


Familjens betydelse är ett återkommande tema i novellerna, representerad av den brokiga muminfamiljen där alla är både fria och sammansvetsade; där egenarten frodas samtidigt som omtanken om varandra aldrig sviktar.

Som i titelnovellen "Berättelsen om det osynliga barnet" där Tooticki kommer med flickan Ninni som helt har bleknat bort av att leva omgiven av iskall ironi. Tooticki lämnar Ninni hos muminfamiljen i hopp om att de skall få henne synlig igen. Vilket de får, med hjälp av mormors huskur och sitt rättframma vis att vara mot varandra. I muminfamiljen får var och en vara som de är, där skrattar och gråter man, blir glad och arg och glad igen, och det är så det är.

Ingen förminskas och tilliten är total. Även om det inte alltid är enkelt att leva tillsammans och uppskatta det man har. Ibland vill man känna sig fri och äventyrlig, som Mumintrollets pappa i "Hattifnattarnas hemlighet".
Det var på den tiden, för länge sen, när Mumintrollets pappa gav sig av hemifrån utan att förklara nånting och utan att ens själv förstå varför han måste ge sig av.
   Efteråt sa mamman att han hade varit underlig en lång tid, men antagligen var han inte underligare än vanligt. Det är bara sånt där man hittar på efteråt när man är förbryllad och ledsen och vill ha en förklaring att trösta sig med.
[...]
Ingen var orolig och det var en bra sak. De hade beslutat att aldrig vara oroliga för varann; på det viset gav de varandra ett gott samvete och så mycket frihet som möjligt.

Pappan slår följe med några hattifnattar, på en färd vars mål och mening han inte förstår, men som till en början fyller honom med ro och förväntan. Småningom blir det dock plågsamt tydligt för honom att hattifnattarnas strävanden inte är hans, att han låtit sig bländas av det främmande; det är så lätt att det man inte förstår får en särskild och lockande glans, som inte håller vid närmare granskning.
Och där satt jag i min vik och tyckte att de vara så märkvärdiga och fria bara för att de ingenting sa och bara for vidare. De hade ingenting att säga och ingenstans att fara.
[...]
Mumintrollets pappa längtade efter sin familj och efter sin veranda. Han tyckte plötsligt att först där skulle han kunna vara så fri och äventyrlig som en riktig pappa skall vara.

Det märkvärdiga och spännande finns ofta närmare än vi tror och Janssons förmåga att gestalta det stora i det lilla, förmågan att se och lyfta fram det enastående i det vardagliga är fantastisk.

Och så kan hon vara så förbaskat rolig också! Som i novellen "Cedric", där det lilla djuret Sniff har givit bort sin plyschhund och genast bittert ångrar sig.
Han åt inte, han sov inte, han talade inte. Han bara ångrade sig.
   Men kära lilla Sniff, sa Mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric så där förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Glafsans dotter?
   Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var Mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man det tillbaka tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.
   Å, sa mamman. Jaja. Hon hittade inget bättre att säga just då. Hon måste sova på saken.
Det blir istället Snusmumriken som får försöka trösta Sniff med en historia om att det där med ägodelar inte är så himla viktigt. Ett budskap Sniff har mycket svårt att ta till sig.


Det finns mycket att säga om alla berättelserna i Det osynliga barnet, men nu nöjer jag mig och läser vidare; muminäventyret är långt ifrån slut ännu.

måndag 3 april 2017

Knutte Wester, Horungen

Knutte Wester har vuxit upp med farmor Hervors berättelser om en barndom märkt av ett utanförskap så skarpt och orättfärdigt att det är svårt att ta in. Men under sina resor runt om i världen möter han nutida utsatta barn och farmoderns historia kommer nära. Wester börjar intervjua sin farmor och under tre år målar han varje dag en bild som illustrerar det hon berättat.


Med bilderna som grund skapar han filmen Horungen, som på ett lågmält och samtidigt glasklart vis gestaltar Hervors uppväxt i Fattigsverige.

Hervor föds 1909 i Stockholm, mamman är ogift och följaktligen klassas hennes barn som horunge, med det stigma som följer med epitetet. Horor och deras horungar skall hållas kort, är omgivningens enkla och obönhörliga inställning. Det är en historia som, tyvärr, på inga vis är unik, men som här är berättad på ett både uppfordrande och gripande vis som inte går att värja sig ifrån.


För Hervors mamma finns det inga vägar ut. Hon är stämplad och dömd, och överallt finns det folk som är raska att påminna och se till att hon aldrig kan få en andra chans i livet. Scener som när hon tar med sig Hervor ut på isen i Hammarbyhamnen för att göra slut på det hela i en iskall vak och det enda som håller dem vid liv är isens hårdhet, går inte att värja sig ifrån.


På utställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärmhamn visas filmen Horungen tillsammans med de 670 teckningar och akvareller som filmen bygger på. Och resultatet är en av de starkaste konstupplevelser jag haft på länge.

Att så mycket går att uttrycka med några bilder och väl valda ord.


Utställningen pågår till 23 april och är värd många långa omvägar.

torsdag 30 mars 2017

Tove Jansson, Trollvinter

De hade alltid sovit från november till april, för det hade deras förfäder gjort och mumintroll håller på traditionen. Allihop hade granbarr i magen, precis som deras förfäder hade haft, och bredvid sängarna hade de hoppfullt lagt fram allt som kan behövas tidigt om våren. Spadar, solglas och filmremsor, vindmätare och liknande ting.
    Tystnaden var lugn och förväntansfull.
    Ibland suckade nån och rullade sig djupare ner i sin sovgrop.
    Månstrimman vandrade över gungstolen till salongsbordet, kröp över sänggavelns mässingsknoppar och lyste rakt in i Mumintrollets ansikte.
    Och sen hände nånting som aldrig hänt sen det första mumintrollet gick i ide. Han vaknade och kunde inte somna om.


Vintern både skrämmer och fascinerar Mumintrollet, med snö, kyla och mörker. Till tröst vaknar även Lilla My som genast omfamnar vintern med sin ilskna nyfikenhet. Snart nog gör Mumintrollet ändå nya bekantskaper: Too-ticki som bor i badhuset om vintrarna tillsammans med sina osynliga möss, Snöhästen som levandegörs ur snön, hunden Ynk som drömmer om att bli vän med vargarna och en frisksportande hemul som försöker få alla i sin omgivning att förstå det härliga med frisk luft och skidåkning.

När Isfrun med den stora kölden dragit fram och får de besök i Muminhuset av många av dalens invånare som inte längre har någon mat eller klarar att hålla kölden stången. Muminmammans syltkällare blir räddningen, och i huset finns det plats för alla som behöver vila och värme.

Men vintern kan vara farlig på riktigt och i Trollvinter gör döden sitt intåg i muminberättelsen. En oaktsam ekorre får sätta livet till när han glömmer att söka skydd för Isfrun och hennes stora köld.