onsdag 15 maj 2019

Stickspår

I min jakt på böcker av Anna Lisa Wärnlöf klickade jag hem ett häfte på Bokbörsen eftersom jag fått intrycket att det var någon slags antologi där Claque medverkade. I dag kom boken med posten och det visade sig att jag tagit fel. Den Wärnlöf som avsågs här var Anna Lisas make Gustaf Adolf.

Illustration av Gustaf Adolf Wärnlöf

Gustaf Adolf Wärnlöf var illustratör och karikatyrtecknare, och signerade ofta sina alster med GAW, som i det här fallet, eller med GustAW eller Damasken. Tydligen illustrerade han även flera av sin frus böcker och det skall bli roligt att se när jag väl får tag i dem.

Väl frankerad bokpost

Så även om det var en missräkning att häftet inte innehöll någonting av Claque, fick jag ju i alla fall lära mig någonting om maken. Och när häftet kom i ett paket frankerat med en hel liten frimärkssamling så blev det liksom bra ändå.

tisdag 14 maj 2019

Anna Lisa Wärnlöf, Pellas bok


"Inne i kyrkan luktar det också sten, stearin samt björk och gammal fromhet. Det är svårt att säga vad fromhet luktar som, men det är en söt lukt med något fränt inunder, ungefär som liljekonvaljer innan man riktigt vill medge att man borde plocka nya."



Pseudonymen Claque har jag hört talas om lite då och då genom åren, men det är först nu jag kommit mig för att läsa något av henne, och det är jag glad att jag gjorde. Vissa böcker går rakt in i hjärtat och det gjorde verkligen Anna Lisa Wärnlöfs Pellas bok (först utgiven 1958).

Romanen är skriven som en dagbok av femtonåriga Pella som tillbringar några veckor på en prästgård i Småland för att läsa inför konfirmationen, tillsammans med åtta andra ungdomar. Sprudlande flickor, och en pojke, i 1950-talets Sommarsverige, så nära och ändå så avlägset.

Levnadsglada, smarta tjejer, med starka personligheter, på väg ut i livet.

"- Om du bara kommer tillbaka, ska jag inte säga ett ord, lovade AnnaGreta. [Som just skrämt upp både sig själv och Pella med en spökhistoria.]
- Jag litar inte på dig ifråga om sådant, sa jag och skalade av mig lakanet igen. Du har någon slags liten egen berättelsesate i dig. Du rår inte för det. Om det gällde ditt liv, skulle du inte kunna låta bli att fingra på klaffarna på folk genom att säga vissa saker.
     AnnaGreta tog det tyvärr som en komplimang.
- Jag kanske är en diktare, sa hon och boxade upp sin kudde. Berätta mer om mig!"

Handlingen är enkel och vardaglig, men romanen är charmigt finurlig i såväl tanke som stil. Och helt oemotståndlig i sin ironiska munterhet, med stråk av allvar som knivskarpa påminnelser om livets realiteter. Det var liksom så roligt och tänkvärt att jag blev rörd.

Nu är det bara att ge sig ut på jakt efter fler böcker av Claque, på bibliotek och antikvariat, för tyvärr tycks det inte ha kommit några nya utgåvor av hennes böcker sedan 1970-talet.

måndag 6 maj 2019

Allt förändras, inget förgås

I går kom vi äntligen iväg till Skärhamn och tog sista chansen att se Leiko Ikemuras utställning Metamorfoser. Utomhus var vinden isande kall, men inne i salarna var det lugnt och stilla och lätt att försjunka i Ikemuras verk.

Leiko Ikemura, Self, 2008

På utställningen visades både målningar och skulpturer, och som ett gemensamt stråk löpte ensamhet och vemod. Vet inte om det var avsikten, men det var den sträng som slog an hos mig.

Leiko Ikemura, White figure with blue miko, 1996

Temat för utställningen, Metamorfoser, hämtade sin näring från både antikens Ovidius och forntida japanska myter. Människan i naturen och naturen i människan tycks vara en outsinlig källa av inspiration så väl inom konst som litteratur, och det är väl inte att undra på.

I sommar skall Akvarellmuseet ha en utställning med Mats Gustafsson och den ser jag redan fram emot.

måndag 31 december 2018

Gott nytt år!

I går var jag i Göteborg och såg en utställning med färgsprakande och fantasirika gobelänger av Annika Ekdahl, och stramt känsliga tuschmålningar av Gunnel Wåhlstrand. Visas i Stenahallen på Göteborgs konstmuseum till 10 februari. Rekommenderas varmt!

Detalj från Annika Ekdahls gobeläng Parkteatern

Har fått läst en hel del under hösten, till min stora glädje, men det har tyvärr inte gjort så stort avtryck här på bloggen. Kanske blir det bättring framåt våren.

Dock har jag hittat till Instagram och om ni har lust så kan ni följa mig där @ordochjord

Önskar er alla ett riktigt gott 2019!

måndag 29 oktober 2018

All världens berättare, 1945:5


Jag har just läst ännu ett nummer av All världens berättare (1945:5) och lärt mig följande:

- att "festlig sydstatshistoria" är en omskrivning för rasistisk smörja,

- att Fanny Hurst skriver festligt på riktigt - dråpligt och ömsint på samma gång,

- att Hjalmar Bergman skrivit även enklare romantiska stycken, med gott resultat,

- att T.O. Beachcroft är en novellist som skriver otäckt på det där försynt engelska viset, samt

- att Oscar Wilde ändå klår dem allihop. Har man handlaget med orden och kvickheten i tanken går det att koka ihop en finfin novell på vilket stoff som helst.





söndag 7 oktober 2018

Fikastråket

Igår var jag inne i Göteborg för att uträtta diverse ärenden. Började dock med ett besök på Konserthuset, med räkmacka och musik i foajén. Arrangemanget är initierat av Symfonikernas vänner och det var första gången jag var där. Riktigt trevligt visade det sig.

Foto lånat från gso.se
Först ut var Joel Nyman som spelade ett par satser ur Bach violinsonat i a-moll (BWV 1003).

Det var så vackert!

Jag har en speciell förkärlek för de små sammanhangen, där de enskilda instrumenten får komma fram, och få höra en ensam violin spela Bach på den här nivån gick rakt in i själen.

Sedan var det dags för näste man med stort B: Beethoven. Cellosonat nr 4 (op. 102 nr.1) Även det vackert och njutbart.

Avslutningsvis ett ungdomsverk av Erich Wolfgang Korngold. Han var bara 13 år när han skrev sin pianotrio i D-dur (op.1). Och visst blir man imponerad av vad en sådan ungdom kunde åstadkomma, men jag måste erkänna att jag ändå inte riktigt kunde ta till mig musiken. Det var något rörigt med verket, som om lite väl många infallsvinklar med knep och knåp tryckts samman.

Hur som helst var Fikastråket en bra start på dagen i Göteborg och jag går gärna dit igen.

söndag 23 september 2018

Madame Butterfly på Göteborgsoperan

I fredags var vi iväg hela familjen och såg Puccinis Madame Butterfly på Göteborgsoperan. Vi har inte varit så flitiga besökare på operan de senaste, men efter att ha sett denna verkligen helgjuten föreställningen, i regi av Yoshi Oïda, kommer vi snart att gå igen.


Både scenografi och kostym var underbara, speciellt Madame Butterflys bröllopsklänning, med lager på lager av tunna tyger som lyftes bort allteftersom bröllopet närmade sig sin fullbordan, var enastående sensuell och uttrycksfull.

Operan vilar tungt på karaktären Madame Butterfly, Cio-cio-san och sopranen Kara Son bar med lätthet den stora bördan. Så mycket känsla och inlevelse i hennes träffsäkra sång, så stark och sårbar på samma gång! Jag blev helt tagen.

Och till min och J:s stora glädje uppskattade även våra ungdomar besöket, och följer gärna med igen.