måndag 29 oktober 2018

All världens berättare, 1945:5


Jag har just läst ännu ett nummer av All världens berättare (1945:5) och lärt mig följande:

- att "festlig sydstatshistoria" är en omskrivning för rasistisk smörja,

- att Fanny Hurst skriver festligt på riktigt - dråpligt och ömsint på samma gång,

- att Hjalmar Bergman skrivit även enklare romantiska stycken, med gott resultat,

- att T.O. Beachcroft är en novellist som skriver otäckt på det där försynt engelska viset, samt

- att Oscar Wilde ändå klår dem allihop. Har man handlaget med orden och kvickheten i tanken går det att koka ihop en finfin novell på vilket stoff som helst.





söndag 7 oktober 2018

Fikastråket

Igår var jag inne i Göteborg för att uträtta diverse ärenden. Började dock med ett besök på Konserthuset, med räkmacka och musik i foajén. Arrangemanget är initierat av Symfonikernas vänner och det var första gången jag var där. Riktigt trevligt visade det sig.

Foto lånat från gso.se
Först ut var Joel Nyman som spelade ett par satser ur Bach violinsonat i a-moll (BWV 1003).

Det var så vackert!

Jag har en speciell förkärlek för de små sammanhangen, där de enskilda instrumenten får komma fram, och få höra en ensam violin spela Bach på den här nivån gick rakt in i själen.

Sedan var det dags för näste man med stort B: Beethoven. Cellosonat nr 4 (op. 102 nr.1) Även det vackert och njutbart.

Avslutningsvis ett ungdomsverk av Erich Wolfgang Korngold. Han var bara 13 år när han skrev sin pianotrio i D-dur (op.1). Och visst blir man imponerad av vad en sådan ungdom kunde åstadkomma, men jag måste erkänna att jag ändå inte riktigt kunde ta till mig musiken. Det var något rörigt med verket, som om lite väl många infallsvinklar med knep och knåp tryckts samman.

Hur som helst var Fikastråket en bra start på dagen i Göteborg och jag går gärna dit igen.

söndag 23 september 2018

Madame Butterfly på Göteborgsoperan

I fredags var vi iväg hela familjen och såg Puccinis Madame Butterfly på Göteborgsoperan. Vi har inte varit så flitiga besökare på operan de senaste, men efter att ha sett denna verkligen helgjuten föreställningen, i regi av Yoshi Oïda, kommer vi snart att gå igen.


Både scenografi och kostym var underbara, speciellt Madame Butterflys bröllopsklänning, med lager på lager av tunna tyger som lyftes bort allteftersom bröllopet närmade sig sin fullbordan, var enastående sensuell och uttrycksfull.

Operan vilar tungt på karaktären Madame Butterfly, Cio-cio-san och sopranen Kara Son bar med lätthet den stora bördan. Så mycket känsla och inlevelse i hennes träffsäkra sång, så stark och sårbar på samma gång! Jag blev helt tagen.

Och till min och J:s stora glädje uppskattade även våra ungdomar besöket, och följer gärna med igen.

torsdag 6 september 2018

Fritiof Nilsson Piraten, Bombi Bitt och jag

"Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup. Min föräldrar var goda och ömma. Jag var en vanartig son."

Den vanartige sonen heter Eli och romanen handlar om de pojkäventyr han upplever tillsammans med sin något äldre kamrat Bombi Bitt. Pojkarna söker sig ut i världen, vilken här är en männens värld, en värld fylld av sexism, rasism och våld, vilket bara är genomfestligt i Elis ögon.


Kan inte låt bli att bli mer och mer sorgsen ju längre jag läser. Tanken är ju förstås att skrönorna skall vara roliga, men tyckte de verkligen att kvinnoförtryck, lyteskomik och djurplågeri var roligt ens 1932, när boken kom ut? Fast Bombi Bitt och jag var tydligen en stor succé och fick flera fina priser. Tja, smaken är ju olika.

Jag hade tänkt läsa några romaner av Nilsson Piraten, har plockat hem en hel liten hög från biblioteket, men har redan fått nog. Så kan det också gå med läsföresatser.

söndag 19 augusti 2018

All världens berättare, 1945:4

Det fjärde numret av All världens berättare inleds med en novell av Fritiof Nilsson Piraten, "Blommor och piano". En både munter och burdus historia om en man som för att dölja en liten lättsinnighet för sin hustru trasslar till det ordentligt för sig, och till slut sitter med ett förhatligt piano på avbetalning, alldeles i onödan. Själva historien var smårolig om än lite mossig, men skriven på ett sätt som gör att jag redan reserverat ett par romaner av Nilsson Piraten på biblioteket.


Elin Wägner har bidragit med "Den förolämpade feen", med den träffande undertiteln "Hur en kvinna hämnas en oförrätt", och kan med dagens termer sägas handla om att näpsa  "kulturmannen", men på ett vis som låter alla parter behålla värdigheten. Något att fundera över i en tid när alla trätor, hur fjuttiga de kan tyckas vara, gärna avhandlas i den digitala offentligheten.

Ytterligare ett intressant bidrag var ett utdrag ur Heinrich Manns roman Undersåten, "Undersåten på bröllopsresa". Heinrich var bror till den mer berömda Thomas Mann, och detta var det första jag läst av honom. I Undersåten, som skrevs 1913-14, men som kunde publiceras först 1919, efter första världskrigets slut, går Mann till ursinnigt angrepp mot "tyskt militärvansinne, tysk hybris, tyskt stövelslickande" som det står i författarpresentationen. Det är en satir som på ett klarsynt vis blottlägger hur kejsardömets Tyskland var en mylla för nationalsocialismen att växa fram ur. Så snart Hitler tagit makten i februari 1933 lämnade Mann Tyskland. Hans böcker brändes på bokbålen och senare samma år fråntogs han sitt tyska medborgarskap.

fredag 17 augusti 2018

Semesterläsning

Semesterläsningen började med ett guldkorn, Lars Myttings Simma med de drunknade.


I början av 1970-talet omkommer Edvards föräldrar vid ett besök i en fransk skog som en gång var skådeplatsen för ett av första världskrigets hemska krigståg. Den då treårige Edvard försvinner spårlöst, men hittas plötsligt några dagar senare på en vårdcentral flera mil bort. Han växer upp med sin tystlåtne farfar på en gård i de norska fjällen och vad som egentligen hände hans familj är det ingen som talar om.

När farfadern dör dyker det upp en vacker träkista, snidad av en släkting Edvard knappt hört talas om, och det blir startskottet för hans sökande efter klarhet i sin egen historia. Simma med de drunknade är en fängslande släktkrönika om en familj vars öde är tätt sammanflätat med de tidiga 1900-talets europeiska tragedier. Ingen kommer undan krigens långa skuggor, men ljuset i romanen är riktat mot de enskilda människorna, deras liv, lycka och lidande. Riktigt bra läsning!


Därnäst läste jag Dick Harrisons Englands historia del I, från forntiden till 1600. Men det var en liten besvikelse. Liksom andfådd skyndar Harrison genom historien och resultatet blir en ytlig utflykt i skeenden som hade krävt mer omsorg för att lyfta, speciellt i de avsnitt som berör de tidigaste epokerna. Det börjar ta sig någon gång fram åt 1300-talet, så kanske blir nästa del mer läsvärd.


Mer samtida frågor behandlas i Sven Anders Johanssons essädagbok Det cyniska tillståndet, som innehåller tankar och kommentarer till dagsaktuella händelser och diskussioner under åren 2015 till 2017, med fokus på hur man kan förhålla sig till allt elände som händer i världen, både den stora och den lilla, och om cynismen som tanketradition är något meningsfullt att ha med sig när man orienterar sig i samtiden. Något absolut svar på den frågan ges inte, men läsningen stimulerar till egna funderingar.


Avslutningsvis blev det ännu en roman av Lars Mytting, Hästkrafter. Den utspelar sig på en bensinstation på norska landsbygden och fullkomligt dryper av bilnostalgi. Någonstans inemellan de fylliga utläggningarna om gamla bilar och bildelar skymtar en berättelse om en landsbygd i förändring, men den verkar mest vara en ursäkt för att få skriva om bilarna. Vilket han gör bra, om man gillar sånt. Men skall man bara läsa en roman av Mytting så välj Simma med de drunknade.

Kommentarer

Upptäckte idag att det låg ett par kommentarer från sommaren som väntande på moderering. Hade missat att jag behövde aktivera dem. Skämskudde på här och tack till Anna och Einar för att ni tagit er tid att kommentera. Bättring utlovas.