fredag 13 januari 2017

Xenofon, Om hästar och ridning

Xenofon föddes i Aten ungefär 430 f.Kr. och var en av Sokrates lärjungar. Efter studierna deltog han i det långvariga och förödande peloponnesiska kriget, vilket slutade illa för atenarna. Därefter anslöt han sig som kavallerist till en grekisk legohär som marscherade från Egeiska havet till Mesopotamien och vidare upp till sydöstra hörnet av Svarta havet och småningom, under många strider och stora svårigheter tog man sig tillbaka till grekiskt område.

Sina äventyr i Asien beskrev Xenofon senare i Anabasis, en av de första självbiografierna. Han skrev även flera andra verk i olika ämnen och bland dessa finns den kortfattade handboken Om hästar och ridning, vilken är den äldsta bevarade boken som skrivits om just hästar och ridning.


Xenofon bygger sin bok på de kunskaper och erfarenheter han samlat på sig under sina år i kavalleriet, där han också fått möjlighet att studera persernas ridkonst. Det är ridning för strid och parader som är Xenofons område och det är också framtida kavallerister som är de "yngre vänner" han vänder sig till med sina råd. Kanske inspirerade han självaste Alexander den store? I alla fall är det något sådant här Xenofon tänker sig att det skall se ut när man rider till strid:

Alexander den store

I boken går Xenofon igenom vad man skall tänka på när man köper och utrustar hästar, sköter och dresserar dem. Stilen är ledig och rättfram, som när han skriver om att tämja unghästar:
Hur man tämjer en unghäst anser jag inte att jag behöver beskriva. Alla städer rekryterar ju sina ryttare bland dem som har störst förmögenhet och betyder något i samhället. De unga skall inte arbeta som hästtämjare; för dem är det mycket viktigare att de bygger upp sin egen fysik och lär sig rida eller, om de redan kan det, utbildar sig vidare i ridkonsten. Och de äldre skall ägna sig åt hus och vänner och åt politik och militära frågor och inte hålla på med att tämja unghästar.
Det är givetvis mycket som har hänt inom hästvärlden sedan Xenofons dagar, vad gäller såväl användning och utrustning som skötsel av hästar. Men hästar är fortfarande hästar och i sin grundläggande inställning till hur hästen skall behandlas är Xenofon fortfarande rätt ute. Xenofon förespråkar att man skall använda mjuka metoder och se till att få hästen att villigt göra det man ber den om. Hästen skall belönas när den gör rätt, lugnas när den är rädd och den egna ilskan får på inga villkor tas ut på hästen:
Man ska aldrig handskas med hästen i vredesmod. Att lära sig det och att vänja sig vid det är viktigast av allt för den som umgås med hästar. Ty vreden är blind och åstadkommer ofta sådant som man sedan får ångra.
Så sant som det är sagt.

lördag 7 januari 2017

Sara Bäckmo, Skillnadens trädgård

Förra året torkade ganska mycket av vårsådden i våra köksodlingarna bort och sedan kom vi liksom inte riktigt igång igen. I år skall det bli annat och för att få inspiration botaniserar jag bland olika trädgårdsböcker. Och hittar en riktig pärla i Sara Bäckmos Skillnadens trädgård.


I boken berättar Bäckmo om hur hon omvandlar en till synes hopplöst igenvuxen bit mark till en prunkande köksträdgård som förser familjen med grönsaker, frukter och bär under större delen av året.

Det hela börjar med att Bäckmo under en promenad får syn på ett övergivet hus och genast känner att här vill jag bo. Efter lite initialt trassel blir huset hennes och med det en stor tomt. Med hjälp av en granne och dennes grävskopa tas de första, rejäla kliven till att börja odla på allvar.

För här är det rejält vi talar om. Tvärt emot många välmenta råd om att börja försiktigt och utöka successivt börjar Bäckmo så stort och yvigt hon kan. Och resultatet blir fantastiskt.

Det gror och växer och med de ymniga skördarna blir det till att ta nya steg: hur sprida skörden under så stor del av året som möjligt? hur hittar man tid till odlandet? hur ta allt till vara?

Bäckmo skriver enkelt och tänkvärt om frågor och utmaningar som möter den som på allvar vill odla mat till sin familj utan att för den skull bli lantbrukare. Det är intressant att läsa hur hon och hennes familj har gjort och det finns mycket jag kan ta till mig rakt av. Och så smittar hennes entusiasm och glädje över trädgården verkligen av sig.

Bäckmo skriver även om sin trädgård och sina odlingar på sin blogg Skillnadens trädgård.

måndag 2 januari 2017

Roy Jacobsen, Vitt hav

Vitt hav är en fristående fortsättning på De osynliga (som jag skrev om här). Det är hösten 1944, andra världskriget är inne på sluttampen och det ockuperade Norge och dess invånare är hårt slitna. Ingrid återvänder till barndomens Barrøy, långt ute i havsbandet. Varför hon återvänder, helt ensam, vet hon nog knappt själv. Hon rustar för vintern och inspekterar sin ö. Vandrar längs de välbekanta stigarna och hoppas att det skall kunna gå att väcka liv i den slumrande ön och att familjen åter skall kunna samlas.


Ute till havs bombas fångfartyget M/S Rigel, en katastrof som ockupationsmakten gör vad den kan för att tysta ned. Men dess offer går inte att dölja och på Barrøy sker ett oväntade möte som varar under några korta men intensiva vinterveckor och som kommer att påverkar Ingrids liv för all framtid.

Men krigets hantlangare och deras långa tentakler når ända ut till Barrøy och Ingrid blir snart hårt ansatt om sina eventuella kontakter med överlevande från Rigel. Hon vaknar upp på mentalsjukhus, med dagarna av förlust och misshandel som tomma, svarta fläckar i minnet. Men "det var inget fel på henne", menade läkaren, "som det hade varit med hennes mor, han hade behandlat henne också; nu tydde tvärtom allt på att Ingrid hade drabbats av kriget, som så många andra [...], han hade redan alltför många av dem här och skulle gärna haft en diagnos som hette kriget, så det kunde uppstå något slags sanning i hans papper."

Så snart hon är stark nog återvänder Ingrid till ön och med henne där kommer det fler: fastern Barbro, de evakuerade finnmarkspojkarna, adoptivdottern Suzanne med sin lille son och småningom även kusinen Lars med sin familj. Byggnader repareras, ängar röjs, kriget tar slut och livet börjar åter spira på Barrøy.

Jag tyckte mycket om De osynliga, och ännu mer om Vitt hav. En gripande historia om krigets oreda, människor på drift och hemlängtan så stark att den trotsar allt förnuft. En historia skriven i en stil så tonsäker i förhållande till de människor, miljöer och händelser som skildras att man nästan tappar andan.

tisdag 27 december 2016

Hilary Mantel, Frihet

Efter att ha läst Hilary Mantels fantastiska historiska romaner om Cromwell så var det med stor entusiasm jag började läsa första delen i Mantels romantrilogi om franska revolutionen: Frihet. Här får vi följa tre av de män som kom att bli revolutionens förgrundsfigurer: George-Jacques Danton, Maximilien Robespierre och Camille Desmoulins. De växer upp, går i skolan, gör mer eller mindre framgångsrika karriärer inom juridiken (Danton och Robespierre) och som skribenter (Desmoulins), och blir allt mer involverade i den rörelse som krävde samhällsförändring. När vi lämnar dem för denna gång är vi framme i juli 1789 och Bastiljen har just stormats.


Franska staten är i det närmaste bankrutt, klyftorna i samhället avgrundsdjupa, brödpriserna temperaturmätaren på folkets möjligheter att äta sig någorlunda mätta. Missnöjet sjuder och idéer om ett helt annat samhällsbygge sprider sig och får allt mer fast form.

Det är de människor som tog de samhällsomvälvande idéerna till handling som Mantel intresserar sig för. Dessa på många vis vanliga människor, med samma bekymmer och glädjeämnen i livet som de flesta andra av oss, men som kom att spela en så avgörande roll i händelser vars verkningar vi känner av ännu idag.

Vi får följa dem i korta scener, i hemmet, i skolan, på kaféer och i rättegångssalar, tillsammans med familj, älskarinnor, kollegor och revolutionskamrater. Det är snabba replikväxlingar och många inblandade. Tillsammans med att de övergripande sammanhangen och skeendena ofta bara är antydda gör detta Frihet till stundtals förvirrande läsning. Det är som att romanen inte riktigt står på egna ben utan kräver ganska gedigna förhandskunskaper i alla turer i franska revolutionen för att riktigt komma till sin rätt.

Frihet är inte i klass med senare verk av Mantel, som Wolf Hall och För in de döda, men det är ju fortfarande Mantel som håller i pennan och nu har gnistan tänt elden, revolutionen har startat och jag följer med in i Jämlikhet.

fredag 9 december 2016

Dörte Hansen, Körsbärslandet

Altes land, eller Olland som det heter på plattyska är ett område i de tyska delstaterna Hamburg och Niedersachsen som är känt för sina fruktodlingar, framförallt av äpplen, men även av körsbär. Korsvirkeshusen har stått i generationer och floden Elbe är ständigt närvarande med sitt försåtliga lugn. Elbe som plötsligt kan svämma över alla bredder och hemsöka både folk och fä. Ett gammalt kulturlandskap statt i stor förändring.


I krigets slutskede kom Vera Eckhoff till Olland tillsammans med sin mor Hildegard som flykting från Ostpreussen. Modern lämnade småningom Olland för att starta ett nytt liv med en ny man, men Vera blev kvar. I över sextio år har hon bott i det allt mer förfallna gamla korsvirkeshuset med den suggestiva inskriptionen på husgaveln: Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt. Snärjd i flyktens fasor har hon aldrig känt sig riktigt hemma, men heller aldrig förmått, eller kanske ens riktigt önskat sig, någon annanstans.

Så en dag står systerdottern Anne med sin son Leon utanför Veras dörr. Anne har hals över huvud lämnat Hamburg, där hennes man lämnat henne för en annan kvinna, och där hon ändå aldrig känt sig passa in bland alla superambitiösa stadsbor med fina karriärer och söndercurlade telningar.

Vera och Anne är ett omaka par, men på något vis skapar de ändå en vardag tillsammans i det gamla huset, och allt eftersom en trygghet i tillvaron som de båda inte trott var möjlig. Och det är här som boken börjar bli intressant, men tyvärr också här den tvärt klipps av. Snopet, då jag gärna hade läst så mycket mer om Vera och Anne än om alla de andra figurerna som stoppats in som någon slags pittoresk utfyllnad, mest bara för att kunna hånas.

För Körsbärslandet är fylld med bifigurer som tycks ha kommit med enkom för att författaren skall kunna plocka enkla poäng på deras bekostnad. Visst finns det mycket i samtiden att skratta åt, men Hansens satir slår liksom gärna över. Vassa iakttagelser och torra dråpligheter staplas på varandra i det oändliga, och det som kunde vara roligt blir snart bara tröttsamt. Till slut rent av elakt. Bönderna är oborstade tölpar och de inflyttade stadsborna som söker lugnet och sig själva på landet så löjliga att Hansen inte vet till sig i sin iver att klanka på allt de kan tänkas ta sig för eller stå för. För att inte tala om hipsterfolket i Hamburg, jisses vilka urbota idioter...

Så det är med tvehågsenhet jag lägger Körsbärslandet ifrån mig. En roman som kunde blivit något fint och tänkvärt om en landsbygd i förändring; om flykt, rotlöshet och hemkänsla; om minnen som både kan knyta ihop generationer och stöta dem ifrån varandra; en roman om livets allmänna knölighet. Men tyvärr slarvas detta bort när pennan vässas allt för hårt och hånfullheten istället för inkännandet får ta överhanden.

torsdag 1 december 2016

Charlotta von Zweigbergk, Fattigfällan

Beata bor i en trevlig lägenhet i Stockholm, hon har ett arbete hon trivs med, många vänner och fyra utflugna barn. Som egenföretagare har hon aldrig haft några stora inkomster, men hon har fått ekonomin att gå ihop. Så blir hon sjuk och kan inte arbeta under sjukdomsperioden. Samhällets skyddsnät visar sig ha stora maskor och efter bara ett par månader har Beatas ekonomi helt raserats. Trots att hon söker stöd dras hon bara djupare och djupare ned i fattigdomsträsket.


Beatas sjukdomstid blir lång. Månad blir till år och den ständiga bristen på pengar får hela hennes liv så som hon känt det att omkullkastas. Fattigdomen tär på henne som person och på hennes sociala liv. Kampen för att bli frisk underlättas inte av att ständigt behöva oroa sig för att bli vräkt, för att få mat på bordet och kunna betala räkningarna för el, vatten och telefon. Inte heller av att stångas mot socialen och försöka parerar förnumstigheter från vänner och släktingar som alla verkar ha så förtvivlat svårt att förstå att har man inga pengar så har man inga pengar. Att det faktiskt finns djup fattigdom i Sverige idag.

Fattigfällan baserar sig på ett verkligt fall och är en inträngande och uppfordrande roman om akut brist på pengar och vad det gör med den som drabbas. Utsattheten och förnedringen i alla kontroller och ifrågasättanden, skammen i att inte klara sin ekonomi, allt är starkt skildrat och som läsare får man verkligen kalla kårar av det bemötande Beata får av de som borde hjälpa men i praktiken snarare stjälper.

Författarens engagemang för de som samhället sviker och frustrationen över situationen går inte att ta miste på och är lätt att dela. Fattigfällan är lika mycket stridsskrift och debattartikel som roman, men jag tänker att boken hade vunnit en hel del på om Zweigbergk hade litat mer på läsarens egen förmåga att ta till sig Beatas öde och dra egna slutsatser om vad som går snett och vad som borde kunna göras istället.

Men det är ändå en randanmärkning, till syvende och sist är Fattigfällan en mycket viktig bok som jag hoppas får många läsare. Vem som helst kan bli fattig och det är stor förbannad skam att stödet till de drabbade kan fallera så kapitalt som det gör för Beata.

söndag 27 november 2016

Grönkål

I år har vi odlat grönkål för första gången och det har gått riktigt bra. Trots att kålfjärilarna slog till i början av sommaren och knaprade duktigt på de då ganska små plantorna. Men kålen repade sig när väl fjärilarna drog sig tillbaka och nu så här i novembers sista dagar ståtar grönkålen frodigt i ensam majestät i grönsakslandet.

"Den är bäst när den är frostbiten om vintern", påpekar Aurora Siwander i sin Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten, och då vintern kom tidigt i år har vi redan hunnit njuta av soppa kokad på egen kål.

Siwander föreslår att man även skall anrätta de grova stjälkarna: "De tjocka stjälkarna skalas väl och skäras i avlånga bitar, som förvällas, doppas i rivebröd, stekas i smör och serveras till soppan."

Det ligger ju i linje med att ta allt tillvara, men jag får säga att jag är tveksam till om det är värt besväret att bearbeta de träaktiga stjälkarna. Kanske att vi ändå får prova någon gång, men nu nöjde vi oss med stekfläsk och halvförlorade ägg till soppan.

Hoppas nu att den kål som finns kvar ute i landet klarar sig till jul.