onsdag 18 juli 2018

Göran Redin, En vilsen själ

En vilsen själ är fjärde delen i Göran Redins romanserie om syskonen från Lövberga. Hemma på gården stretar den äldsta brodern Anders och hans fru Lovisa med det dagliga slitet och drömmer om barn, barn som får leva. Det till synes oändliga kriget som pågår nere på kontinenten gör sig ständigt påmint även hemma i Sverige. Att hitta arbetskraft till gården när de flesta arbetsföra män är utskrivna är inte lätt, och när Kronans utsända salpetersjudarlag kommer med sina illaluktande kar till gården är det bara att acceptera och se på när ladugårdsgolvet rivs ut och gödselstack och vedförråd töms - krut till kriget går för allt.


Erik, en nu hemkommen officer, vet inte riktigt vad han skall göra med sitt liv, men de kontakter han knutit med rikets maktelit under tiden i Tyskland ger honom nya uppgifter. Snart befinner han sig i åter ute i Europa, på ett något oklart uppdrag. Allt medan hans syster Karin, nybliven fostermor till två pojkar och förvaltare på ett järnbruk, nästan drunknar i alla plikter, tills en dag då hennes chef, den mäktige Louis de Geer tar henne med till Amsterdam. Denna sjudande medelpunkt för tidens handel med allt från strumpor till järn.

Det är verkligen fler än en vilsen själ som försöker hantera det tillfälligheternas spel som är livet: Erik och Karin förstås, men även deras vänner Jonas, Ture och Margareta, vilka får en allt större del av utrymmet i berättelsen. Dessa unga vuxna som redan hunnit vara med om så mycket, men ännu inte riktigt funnit sin plats i tillvaron. Så det blir till att gripa de möjligheter som kommer i ens väg, eller bara försöka hantera dem bäst man kan, och det för dem ut på okända vägar, både socialt och geografiskt.

Men även för Anders och Lovisa, som är knutna till sin gård, är det både naturliga och världsliga makter som hela tiden sätter ramarna och de har bara att hugga i bäst de kan, för "vad är väl livet om inte arbete" som Anders lakoniskt tänker när salpetersjudarna tömmer det vedförråd som skulle hålla dem varma till vintern. Där på gården, i det lilla, blir allting så tydligt, livet och död, kärleken och hatet, människans storhet och småaktighet.

Redin tar läsaren med till 1600-talet på ett självklart vis, han kan sin historia och lyckas med konststycket att skildra den historiska tidsepoken med väl valda detaljer utan att dränka sin berättelse med historisk kuriosa. Stilen är rak och enkel, utan åthävor och det är liksom vilsamt att läsa. Jag ser fram emot fortsättningen och litar till Margareta: "1635 kommer i sanning att bli ett spännande år".

söndag 1 juli 2018

Vera Inber, En plats i solen


Det är tidigt 20-tal i en liten stad vid Svarta havet. De röda tränger undan de vita och kommunisterna tar över makten. Många av stadens invånare flyr undan medan andra blir kvar, som Vera och hennes dotter Kiska. Tillsammans med barnflickan Julija Martynovna försöker de överleva och orientera sig i den nya ordningen, med svält, köld och främmande sociala koder.


Det är en svår tid på många vis, som Inber beskriver inkännande och utan åthävor - så här var det för mig. Emellan vardagens vedermödor skriver hon även om möten med allehanda människor som kommer i hennes väg, både de som snabbt finner sig och är drivande i allt det nya, men mest om alla de vilsna själar som försöker hitta, om inte en plats i solen så i alla fall något som ger fäste i kaoset.

Jag tyckte mycket om Inbers klara stil och skarpa men ändå vänliga blick. Hon skriver med få ord, men de är osedvanligt väl valda.

torsdag 21 juni 2018

Kärlekstrassel

Även om det inte är uttalat så tycks temat för nummer 3 av All världens berättare, från maj 1945, vara kärlekstrassel, då sju av de elva novellerna ger sig i kast med ämnet.


Eyvind Johnson skriver i sin Månskensstycken om en änka efter en alkoholiserad och våldsam sjökapten. Hon sätter in en kontaktannons och finner en ordentlig statstjänsteman, med villa, ordnad ekonomi och utan spritproblem. De för ett nätt och prydligt liv tillsammans, och umgås bara med andra lika fina och skötsamma bekanta. Åren går och hur det kommer sig börjar minnena av det första äktenskapet tränga sig på och ändra innebörd och karaktär. Tiden har sin verkan och det är inte allt lätt att vara förnöjd med det man har, tror jag att Johnson menar.

I Martin Andersen Nexös Träbenet finner traktens original, kallad "Bigum med träbenet", kärleken hos "Ane Peters med klumpfoten" - ja, det riktigt dryper av lyteskomik - i en burlesk bondeskildring av den plumpa sort som jag har så himla svårt för.

Gottfried Kellers helgonhistoria Eugenia tar avstamp i 5 Mos. 22:5:
En kvinna skall icke bära, vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör, är en styggelse för Herren, din Gud.
Flickan Eugenia får tidigt smak för lärdom och rör sig snart hemtamt i "alla filosofers, kommentatorers och retorers skolor precis som en student" och när prokonsul Akvilinus friar tackar hon inte genast ja, utan vill först försäkra sig om att han "förstår och respekterar mitt inre liv och min strävan mot det högre och själv tar del däri!". Något som inte faller i god jord, men sedan tar det fart och efter mycket trassel och intriger, under vilket Eugenia konverterar till kristendomen och till och med lyckas bli abbot i ett munkkloster, får de två ändå varandra till slut. Eugenia förmår även Akvilinus att bli kristen och båda dör som martyrer i Rom.

I Rudyard Kiplings Bud från memsahib finner vi oss förflyttade till Indien och får ta del av den innerliga kärleken mellan den godmodiga distriktsläkaren Mediki Dumoise, även kallad "Hasselmusen" och hans fru, den lika godmodiga Hillardyce.
Indien är ett härligt land för gifta människor som går upp i varandra. De kan leva absolut för sig själva utan att bli störda - precis som "Hasselmössen" gjorde. Dessa två små människor drog sig undan från världen sedan de gift sig och var mycket lyckliga. Naturligtvis var de tvungna emellanåt att ha middagsbjudningar, men det ledde inte till något umgänge; stationen levde sitt liv för sig och glömde dem.
Men så kom tyfoidfebern till trakten och tog fru Dumoises liv. Distriktsläkaren blev utom sig av sorg och det enda som höll honom uppe var arbetet. Men så en dag kommer en av tjänarna hem, grå i ansiktet av förskräckelse: han hade sett memsahib. Hon hade kommit honom till möte på vägen till byn och bett tjänaren meddela hennes man att "vi träffas nästa månad i Nuddea".

När telegrammet kom som bad Dumoise att genast bege sig till Nuddea där koleran härjade, var han inte sen att hörsamma kallelsen, och Kipling konstaterar lakoniskt att: "Elva dagar senare var han åter förenad med sin memsahib, och den bengaliska regeringen måste låna en ny läkare för att bekämpa epidemien i Nuddea. Den först importerade låg död i Chooadangas turistbungalow."

I Lars Ahlins Landsatt med fallskärm är vi tillbaka i Sverige, i någon liten håla med en fabrik som i alla fall erbjuder arbete. Stig är en snygg och sportig ung man, men ytterst tafatt i kontakten med kvinnor. De andra grabbarnas jargong och upptåg passar honom inte alls, men ensamheten gnager och grubblerierna gör honom inget gott. Men så en dag hamnar han i en pinsam situation på ett konditori som visar sig vara fullsatt av bara kvinnor, fnissiga och påträngande dessutom, men till sin egen förvåning finner han sig och tar sig ur det hela med bravur, med en söt flicka vid sin sida och det manliga egot stärkt.

Ett mer tragiskt öde väntar flickan Ai i Kimiko - en geishas historia av Lafcadio Hearn. Ai är av god familj, men när fadern dör faller familjens ekonomi snart i spillror och modern säljer Ai till geishan Kimika. Ai får nu namnet Kimiko och blir småningom själv en mycket uppskattad och ryktbar geisha. Hon drar in en förmögenhet till Kimika och saknar inte erbjudanden om att bli friköpt. Hon avböjer dem alla, tills hon en dag plötsligt försvinner spårlöst utan att säga ett ord till Kimika eller någon annan. Hon har träffat kärleken och lever med honom en tid, men istället för att gifta sig med honom lämnar hon igen, i insikten om att hennes förflutna annars en dag skulle komma i kapp, om inte dem själva så deras framtida barn. Sorgligt och vackert, och skrivet med en frisk och saklig blick på tidens orättfärdigheter.

Och så till sist, den längsta och mest tankeväckande av kärleksnovellerna i den här samlingen, Jarl Hemmers Den blå veckan. På andra sidan fjärden från staden till ligger en udde med fina badvikar. Hit drar sig invånarna om helgen för att komma bort från stadens larm. De tältar på ängarna och njuter av sol och salta bad om dagen, och dans och fyrverkerier om kvällen. Usko Laine far gärna dit tillsammans med sina kamrater och brukar alltid lyckas bli inblandad i något litet kärleksäventyr, till intet förpliktigande. En lördag vid dansbanan blir han dock nobbad av en ung kvinna i blå klänning och i sin förtrytelse vänder han sig så bryskt i från henne att han råkar knuffa omkull en gammal man som står alldeles bredvid.

Han ursäktar sig för den gamle och drar vidare i dansen, men kan inte riktigt glömma och förlika sig med att kvinnan i den blå klänningen inte ville dansa med honom. På söndagen dricker han alldeles för mycket och på måndagsmorgonen när alla andra ger sig av över fjärden för att hinna till sina arbeten, tryter orken och han bestämmer sig för att utebli från fabriken och istället ta sig "en blå måndag".

Även kvinnan från dansbanan, Siri, hon som då nobbade honom, är kvar. De två är ensamma på udden, och det visar sig att hon är gift, det var därför hon inte ville dansa med honom. Lyckligt gift, med en något äldre man, en fin man på alla vis, bedyrar hon.
-- Ja visst, sade han när de bröto upp, --- det är tur när gift folk är lyckliga. Och allramest när de är så olika i åldern. Det är tur när prästen inte behöver skämmas för folk som han bräker ihop. Här i landet är vi ju annars så efter. I Ryssland går det annorlunda till, enligt vad man hör och ser i tidningarna. Där gifter och skiljer man sig som man bäst har lust.
  Uskos intresse för Rysslands nyaste äktenskapslagar hade aldrig varit stort, men det föll sig lägligt att åberopa dem.
Och hur det kommer sig så blir den blå måndagen till en blå vecka och Usko och Siri tillbringar den tillsammans därute på udden. Usko tämligen obekymrad om Siris make; ja, han känner sig möjligen upplyft av tanken på att han bräcker honom. Det är gott att vara den starke!

Det blir åter lördag och udden fylls av folk. Även Siris make kommer och det visar sig vara den gamle mannen som Usko råkat knuffa omkull en vecka tidigare. Den gamla är inte så stadig längre, då han förlorade sina ben långt borta i Amerika för många år sedan och nu tragglar sig fram på ett par proteser. Mötet med Siris make blir omvälvande för Usko på ett vis som han inte väntat sig. Vad som är rätt och fel är inte längre självklart, och han känner plötsligt ett trängande behov av att bikta sig. Att berätta vad som hänt och få förlåtelse. För det är ju klart att den gamle kommer att förlåta. Två unga människor, ensamma ute på en öde udde, varma klippor, salta bad och naken hud som söker solens strålar. Det kan ju inte hjälpas att det blev som det blev...

Men den gamle mannens reaktion blev inte alls vad Usko hade tänkt - han lånar en revolver och går raka vägen ut på bryggar och skjuter sig.
Nej, han hade inte gjort någonting! Bara haft roligt en kort vecka och sedan velat vända allt till det bästa igen. Men en man låg lik i en båt, och bredvid satt en kvinna och skrek, och här stod han själv och frös och grät som en galen. Allt var så hårt och ohyggligt, ingenting kunde tas tillbaka och göras gott igen! Och vem var stark och vem var svag i denna värld? Den svage blev med ens så förintande stark, fast han inte gjorde annat än steg åt sidan ...
Hemmer skriver med säker hand och lyckas förena det lättsamma med det tunga, det ljusa med det mörka, på ett vis som ger nyanser till frågor om rätt och fel som alltid tycks kunna gå ett varv djupare. Hemmer vill jag gärna läsa mer av.

Som den uppmärksamme läsaren redan noterat är alla dessa kärleksnoveller skrivna av män, och även tre andra noveller med andra teman finns med - i detta nummer av All världens berättare är endast två kvinnor representerade: Katherine Mansfield med novellen "Gardenparty" och Emily Dickinson med två dikter. Vilket var lite förvånande: i de tidigare numren har könsfördelningen mellan författarna varit tämligen jämn.

Men nu får vi avsluta detta redan långa blogginlägg och med vad bättre än en dikt av just Emily Dickinson, tolkad till svenska av Erik Blomberg:
Utan karta

Jag har aldrig sett en hed,
ej någonsin havet jag såg,
och ändå vet jag hur ljungen ser ut
och känner igen en våg.

Jag har aldrig talat med Gud,
ej besökt de himmelska landen,
och ändå vet jag var leden går
som satt jag med sjökort i handen.

fredag 15 juni 2018

Den rätta sortens böcker

Man läser [...] inte skönlitteratur med virtuosinstrumentet hjärnan utan med det förvärvade, tålmodigt smidda verktyg som heter livserfarenhet.
   Förmågan av litterär urskiljning; att välja och vraka bland böckerna, är resultatet av en växelverkan mellan vad som händer en ute i livet och bekantskapen med alla sorters litteratur. Man måste läsa ihärdigt och med eftertanke för att skaffa sig odlad smak. Den rätta sortens böcker. Men fråga en vuxen vad han eller hon anser vara den lämpliga själaspisen och svaren blir inte bara legio, de slår också ihjäl varandra. Om den goda viljan och den sunda ivern fattas är det bortkastad möda att överbevisa andra om vad som menas med god litteratur.
Stig Ahlgren, All världens berättare, nummer 3, maj 1945

onsdag 13 juni 2018

Skulle det där vara roligt?

Efter att ha läst även nummer 2 av tidskriften All världens berättare, från april 1945, kan jag inte låta bli att fundera över detta med humor och satir, och vad som krävs för att en text verkligen skall vara rolig.

I dessa båda nummer finns det många noveller som har det tydligt ärendet att vara antingen humoristiska eller satiriska. De flesta faller dock alldeles platt med sin cyniska skadeglädje och sitt fingerpekande, medan en och annan står sig riktigt bra. Den gamla insikten om att det är skillnad på att skratta med och att skratta åt får här många exempel, tyvärr mest negativa: det finns gott om elakhet, förlöjligande och ren och skär lyteskomik.

Så härligt då med en novell som P.G. Wodehouses "Sanningen om George", om en korsordsälskande man som lider av svår stamning, eller som snarare lidit av svår stamning: novellen handlar om hur han blir av med denna och finner kärleken. Det som gör novellen till både rolig och fin läsning är att Wodehouse aldrig låter George bli löjlig. Det finns hela tiden ett stråk av ömsinthet och respekt som gör att vi som läsare kan känna med honom, känna igen oss i honom och, ja just det: skratta med honom. Och så Wodehouse pricksäkra stil så klart, som tycks kunna ger driv åt vilket stoff som helst.


Och när man väl kommit förbi det tillkämpat lustiga, innehåller nummer 2 flera riktigt fina noveller.

I "Näktergalen och rosen" av Vera Inber får vi möta en fattig skräddare i Moskva, vars grå tillvaro för en stund lyses upp när han får en beställning på en kostym i blå cheviot åt en skådespelerska. Han klipper till och syr med en frenesi han inte längre trodde sig mäktig och blir snart klar med sitt verk: "Kostymen hade sytts färdig, burits bort, och glömts." Eller inte riktigt glömts ändå - ett halvår senare går skräddaren med sin fru på biograf och där, i filmen fladdrar hans arbete förbi och all undertryckt åtrå efter skådespelerskan kommer upp till ytan.

Vera Inber
Jag tyckte mycket om Inbers novell och blev nyfiken på att läsa mer av henne. Det tycks vid en snabb sökning som att flera av hennes verk är översatta till svenska, så det skall nog gå. Värre då med den grekiska författarinnan Lilika Nakos, vars novell "Moderskap" verkar vara det enda av hennes verk som finns tillgängligt på svenska.

"Moderskap" utspelar sig i ett flyktingläger på 1920-talet, efter Turkiets folkmord på armenierna. Pojken Mikali snubblar runt i lägret med sitt nyfödda syskon på ryggen. Modern dog vid förlossningen och den uthungrade Mikali har nu att försöka finna mat åt inte bara sig själv utan även det lilla barnet. I lägret finns fördrivna och olyckliga av många slag, och nog finns en vilja att hjälpa till, men det lilla utsvultna barnet, som i sitt utmärglade tillstånd allt mer liknar ett monster, får de flesta att vända sig bort. Även i nöden hålls det på gränserna, och fördomar om andra folkslag och religioner biter sig segt fast, men till slut får Mikali och barnet ändå hjälp där han minsta hade anat.

I detta nummer av All världens berättar finns även mycket läsvärda noveller av Nordahl Grieg (Benjamin går till sjöss), Roald Dahl (Varning för hunden), Gösta Gustaf-Janson (Ansjovislådan) och W. Somerset Maugham (Brevet). Alla som hade kunnat vara värda några egna ord, men nu får det räcka för den här gången: dags att läsa vidare.

måndag 11 juni 2018

All världens berättare

Vi har en samling av tidskriften All världens berättare i gömmorna som jag gått och sneglat på en tid. Det första numret, tillika premiärnumret är från mars 1945 och inleds med en slags programförklaring där syftet med serien sägs vara att "på svenska utge en novelltidskrift med god skönlitterär standard".


För att hitta material har de sökt både i samtiden och i historien, liksom både i Sverige och i "kompassens alla riktningar".  Förhoppningen är att om de bara skakar fram det bästa som finns i novellväg så "skall också det till synes omöjliga lyckas: att få folk att stå i kö för att komma i åtnjutande av litteraturens mästerverk".
Att den stora litteraturen är tråkig kan vara en insikt som förvärvats på skolbänken under välvillig ledning av en eller annan modersmålets Caligula. Men att man avskydde gymnastiktimmen i skolan är inget hinder för att man senare blir en lidelsefull sportsman. Nalkas läsaren de stora författarna utan tillgjort allvar, i den legitima avsikten att bli underhållen, ja då får han roligt. Nästan varje stort geni, som fått sig tilldelat ett halvt dussin sidor i Schücks litteraturhistoria, har varit kungligt underhållande.
Så vad har de då att bjuda på i första numret? Jo, en ganska blandad kompott, där visst åldrats med mer värdighet än annat. Flera av novellerna uppfattar jag som trångt tidsbundna och mossiga, men det finns också ett par guldkorn, som André Gides omdiktning av Den förlorade sonen.

Novell publicerades första gången 1907 och följer den bibliska ursprungsberättelsen ganska väl, med ett viktigt tillägg: Gide ger den förlorade sonen en yngre bror.
Facklorna ryker mot himlen. Måltiden är över. Tjänarna har dukat av. I den djupa, vindstilla natten somnar nu det uttröttade huset in, själ efter själ. Men i rummet intill den förlorade sonens vet jag ett barn, den yngre brodern, som natten igenom ända till gryningen förgäves skall söka efter sömnen.
När den förlorade sonen tagit emot faderns och den äldre broderns förebråelser och haft ett försonande samtal med sin mor, vänder han sig slutligen till sin yngre bror. En pojke med samma längtan och drömmar om ett liv bortom familjegårdens gränser som fick honom själv att en gång ge sig av. Inför pojkens frågor om livet utanför murarna och varför han kom tillbaka, bleknar den förlorade sonens övertygelse om det riktiga i att återvända. Hans invändningar mot ett liv utanför familjens skyddande, men också kvävande hägn ter sig allt lamare och när den yngre brodern avslöjar att han tänker ge sig av kan den förlorade sonen inte förmå sig att hindra honom.
- Säg, vet du varför jag väntade så på dig i kväll? Innan natten är ute, ger jag mig i väg. I natt som är, i natt, så snart som det ljusnar ... Jag har omgjordat mina länder. Jag ligger i natt med sandalerna på.
- Vad nu? Det som jag inte mäktade göra, det skall du göra?...
- Du har brutit väg för mig; och att tänka på dig skall hålla mig uppe.
- Tvärtom: det är för mig som det återstår att beundra dig, för dig att glömma mig.
[...]
- Håll mig i handen ända fram till porten.
- Akta dig för trappsteget ...
Med sin säkra stil tillsammans med sin lyhördhet för det stoff han behandlar ger Gide oss en tänkvärd ny ingång till en av våra tidlösa och grundläggande berättelser.

torsdag 13 juli 2017

Fina sockerärtor

Det är en härlig tid i köksträdgården nu när allt mer börjar mogna. En nyhet här i år är de purpurfärgade sockerärtorna som visat sig vara både goda och dekorativa. Och man blir lika blå på tungan som när man äter blåbär!

Pisum sativum "Shiraz"