torsdag 29 december 2011

Eder vän, tjenare och efterskrapare

Ute stormar och regnar det, inne sitter jag och myser med en kopp te och Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif. Emilie Flygare flyttade till Stockholm hösten 1839, på inrådan av sin förläggare Thomson, och det är då hennes minnesanteckningar tar sin början. Innan dess har hon dock hunnit bli änka efter Axel Flygare, två av deras fyra barn har dött, hennes andra kärlek, Johan Gabriel Dalin, har också dött, strax innan bröllopet, och deras dotter har adopterats bort. Dessutom hon har skrivit tre romaner. Det är alltså ingen duvunge, varken privat eller professionellt, som kommer till huvudstaden för att leva författarliv och hon blir också nästan omgående inbjuden att delta i "brunnsdrickning" hemma hos författaren Carl Fredrik Dahlgren, vilken hon tillägnar första kapitlet av sina minnesanteckningar.

Carl Fredrik Dahlgren (1791-1844)
Dahlgren har upptäckt en ådra av nymfen Aganippes* källa och nu skall huvudstadens litterära personligheter få ta del av dess inspiration. Som den nybörjar- och landsortsförfattare Emilie Flygare ser sig blir aftnarna hos Dahlgren en fantastisk möjlighet att knyta kontakter, både professionellt och privat (hon träffar sin andra man Johan Gabriel Carlén hos Dahlgren). De medverkande dricker sin brunn (te och punsch), läser upp nyskrivna alster och diskuterar litterära trender, honorar och språkfrågor. Nu för tiden är det anglicismer som smyger sig in i svenskan, då var det franska ord och uttryck som berikade eller förorenade, beroende på tycke och smak. Det var många herrar som såg sig manade att vara ciceron till den unga författarinnan, så som en bibliotekarie Arwidsson:
den der styrde hela kabinettsbiblioteket, och genomgick hvarenda manuskriptsmula, icke allenast för språket med tillhörande, utan för att med den rysligaste noggrannhet bortplocka hvartenda franskt ord. Han kände dem på lukten, redan på längsta afstånd - och pinade mig ordentligt med att istället för "min" sätta in uppsyn. Han brukade alltid i början då han sände mig sina trefliga biljetter underteckna sig:
Eder vän, tjenare och efterskrapare.

Emilie Flygares bekantskap med Dahlgren blev kortvarig och brunnsdrickandet vid Aganippes källa upphörde efter endast en säsong, då Dahlgrens sviktande hälsa tog ut sin rätt. EFC sammanfattar sin beundran för Dahlgren med orden:
Få skalder hafva under sin lifstid fått glädja sig åt ett så fullt erkännande som Dahlgren. Hans öfverlägsna målande snille, hans glada verldsåskådning förenade med det ädla och varma element, som tillhör den diktare, hvilken, liksom han, fattar Guds ande i hela den lefvande naturen, gjorde honom dyrbar för hans samtid och skall för all tid låta hans namn lysa bland de verkliga ädelstenar, hvilka efter hand infattas i Sveriges skaldekrona.
Riktigt så blev det som bekant inte, idag får väl Dahlgren betraktas som i det närmaste bortglömd; i Den svenska litteraturen nämns han ett par gånger i förbifarten och för att finna hans verk tycks det vara till Projekt Runeberg man får vända sig. En författare som bestått tidens tand bättre är en viss Carl Jonas Ludvig Almqvist, vilken nästa avsnitt i minnesanteckningarna tillägnats.

* Aganippe, i det antika Grekland källa vid berget Helikon i Boiotien, helgad åt muserna. Dess vatten ansågs ge poetisk inspiration. (enligt NE)

tisdag 27 december 2011

Eva-Marie Liffner, Drömmaren och sorgen

Det är midsommaren 1952 och arkitekt Lars Israel Wahlman blickar tillbaka på sitt liv. Han låter tankarna löpa fram och tillbaka i tiden, men framförallt är det 1800-talets sista år som kommer för honom, åren då han arbetade på sitt första egna stora uppdrag, Tjolöholms slott, som beställts av det skottskättade paret James Fredrik och Blanche Dickson. Arbetet med slottet tog flera år och kom att prägla Wahlman inte bara som arkitekt utan även som människa. Blanche Dickson ställde stora krav, ville ha något utöver det vanliga, och det får man väl säga att hon fick: ett elisabetanskt slott vid den halländska kusten, ett slott som kombinerar sagans mystik med tidens modernaste bekvämligheter.

Det handlar alltså om drömmar och sorg, men också om kärlek och handfast skapande. Liffner skriver eftertänksamt och exakt, lyfter fram detaljer och skuggor, bygger skickligt upp en atmosfär präglad av både dröm och skärpa. Romanen hålls samman med fast hand och hennes både sökande och exakta stil är en fröjd att läsa. Åndå är jag kluven till Drömmaren och sorgen: impulsen att genast läsa om kvävs av den fadda smaken av hänsynslöshet gentemot människor som inte kan försvara sig. Det klåfingriga utnyttjandet av både arkitekt Wahlman och familjen Dickson lämnar en obehaglig känsla efter sig, och inte blir det bättre av Liffners nonchalanta rader i efterordet:

Det är inte verklighetens Lars Israel Wahlman som vandrar genom denna historia. Visserligen finns flera av hans verk med [...], men det handlar ändå om en fantasi. På samma sätt förhåller det sig med mina tankar om paret Dickson, deras släktingar och anställda.

Liffner gör det så förbaskat lätt för sig. Om hon hade ansträngt sig lite kunde hon mycket väl ha gjort sin historia mer utpräglat fiktiv, men nu har hon alltså  valt att tränga sig på, forma och utnyttja efter eget behag, rida på de verkliga personernas liv och rykte, och så vifta bort allt ansvar med några avslutande rader och en romanetikett på omslaget. Att Drömmaren och sorgen är en riktigt bra roman, en av de bästa jag läst på länge, förlåter en del, men ändå, kluven var ordet.

måndag 19 december 2011

FfGK:s portfölj 2011

Lagom till jul varje år kommer en portfölj med grafiska blad från Föreningen för grafisk konst. Det är alltid lika roligt att öppna mappen och se vad som fått vara med denna gång. Med varje portfölj följer även ett "Meddelande" där de medverkande konstnärerna presenteras, och i år var de Nina Bondeson, Leif Elggren, Einar Höste, Örjan Wikström och Eva Zettervall.

I årets portfölj fastnade jag framförallt för Örjan Wikströms Saraband.

Örjan Wikström, Saraband, Fotopolymergravyr
I "Meddelandet" skriver Mikael Kihlman:
Saraband är en ögonblicksbild inspirerad av en dansföreställning Örjan såg på Theatre des Champs-Elysees i Paris. Dansen Saraband har anor från 1500-talets Spanien och uttrycker ofta undertryckt längtan och passion med en känsla av vemod. Teman som hela tiden återkommer i hans arbeten. I föreställningen Örjan bevistade, rörde sig en man ensam på en sparsmakad scen, i ett fritt svävande Wikströmskt ljus till cellosviter av Bach.
Mitt eget foto gör inte verket rättvisa, men snart lägger de säkert ut ordentliga bilder över årets portfölj på FfGK:s hemsida. För den som är intresserad av grafisk konst kan jag verkligen rekommendera att titta in på hemsidan, där grafiska blad ur alla FfGK:s portföljer sedan starten 1887 finns att beskåda.

fredag 16 december 2011

Äntligen...

sitter jag här med Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif 1840-1860, första delen.

Exemplaret på biblioteket här i stan har förkommit och det har inte varit helt lätt att få tag i ett annat. Men igår kom det ex från Örebro (Tack Lennart Erling och Hermia för hjälpen!) Boken gavs ut 1878, någon senare upplaga känner jag inte till, och just det här exemplaret tycks i det närmaste orört. Den förste innehavaren var en Konrad Ahlén som har skrivit en sirlig namnteckning på försättsbladet, boken donerades sedan till ett läroverk i Örebro och har slutligen hamnat på universitetsbiblioteket i samma stad. Möjligen har någon bläddrat igenom de första sidorna, om inte annat när alla stämplar skulle in i boken, men de flesta sidor tycks aldrig ha varit uppslagna. Hade jag hittat detta exemplar på ett antikvariat hade jag gladeligen lagt ut ett halvårs bokbudget på den. Nu skall det läsas och så får vi se om Minnen af svenskt författarlif är en bortglömd pärla eller en text som gör sig bäst där den nu tycks förpassad: bortglömd i dammiga biblioteksmagasin...

torsdag 15 december 2011

Stig Dagerman, Bröllopsbesvär

Stig Dagermans "Att döda ett barn" måste vara en av de populäraste novellerna att undervisa om i svenska skolan, själv har jag stött på den både under högstadiet, gymnasiet och på universitetet. Och inte är det mycket att säga om det: "Att döda ett barn" är en stark text som förtjänar att uppmärksammas. Men Dagerman har ju skrivit så mycket mer, de få år han var aktiv var han ytterligt produktiv, och nu har jag kommit mig för att läsa en av hans romaner, närmare bestämt Bröllopsbesvär som kom ut 1949 och är Dagermans sista.

Handlingen utspelar sig på landsbygden under ett dygn. Bonddottern Hildur Palm väntar barn med Martin, men Martin har försvunnit och nu skall Hildur gifta sig med slaktaren Hilmer Westlund. Hilmer är gravt alkoholiserad och dubbelt så gammal som Hildur, men efter mottot "man tager vad man haver", eller kanske snarare vad man kan få, tar Hildur hellre Hilmer än blir ensamstående mor som sin förgrämda syster Irma. Martin dyker dock upp på bröllopet, Hildur avvisar honom och det hela slutar med att Martin hänger sig i ladan.

Bröllopsföljet består av en ansenlig skara människor och Dagerman gör vad han kan för att framställa dem alla i dålig dager. Det är våld, fylla, hån och rena elakheter, sida upp och sida ner. De inblandade framstår som inskränkta och löjliga och författaren tycks förakta dem alla. I Den svenska litteraturen menar man att Bröllopsbesvär är humoristisk och att "här blandas på ett säreget sätt det komiska och det tragiska till en grotesk helhet." Jag tyckte dock inte att Bröllopsbesvär var det minsta rolig, snarare patetisk i sin grovkornighet och sitt gottande i livets tarvligheter.



Språket är kantigt och grovt, vilket passar väl till historien, men är tröttsamt att läsa. Den utgåva av Bröllopsbesvär som jag läst är från 1970 och flitigt illustrerad av Svenolov Ehrén. Illustrationerna är även de grovhuggna och råa. Det finns alltså en konsekvens i historien, språket och illustrationerna, men jag kan inte påstå att jag uppskattade något av det. Bröllopsbesvär var en besvikelse men jag skall försöka ladda om och läsa De dömdas ö, vilken ofta förs fram som Dagermans centrala verk.

måndag 12 december 2011

Lotta Lotass, Nya dikter

Att läsa Lotta Lotass Nya dikter är som att läsa en besvärjelse, ett försök att betvinga en avgrund av hopplöshet, en desperat längtan bort, bort. Språket är rytmiskt och flödande och så förbannat vackert att jag ryser när jag läser. Med sina upprepningar - kunde jag, oh, kunde jag - och allitterationer fastnar dikterna lätt i minnet och blir till en skatt att ständigt ha med sig.

Dikterna är illustrerade med svartvita foton av cirkuselefanter och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Å ena sidan kan dikterna verkligen handla om dessa elefanter, vars liv är så kringskuret och helt avskärmat från det liv de var ämnade att leva, å andra sidan riskerar bilderna att leda till en onödig begränsning; dikterna har mycket att säga om andra liv än cirkuselefanternas. Men bilderna är ingen stor sak: det är orden, språket, som är det väsentliga:


Kunde jag som stenen vittra
och bli sand på havets stränder,
där att sköljas bort av brottsjö,
bäras undan av en bränning.
Kunde jag som minsta grandet
svinna bort bland oceaner.











Lotass Nya Dikter publicerades under hösten på nätforumet Autor Eter och finns tillgängliga för alla som vill, så ta chansen och läs!

torsdag 8 december 2011

Ellen Mattson, Nattvandring

Glädjestranden som kom 2008 tycker jag mycket om och efter att ha läst den en tre fyra gånger kunde det ju vara dags för något mer av Ellen Mattson, och varför då inte börja från början, med Mattsons debutroman Nattvandring från 1992.

En mor och en far omkommer i en flygolycka och lämnar fem barn efter sig; fem syskon som försöker leva sina liv så gott de kan i skuggan av de föräldrar som blir allt vagare i deras minnen. Äldsta systern Olga går helt upp i omsorgen om familjen och det blir hon som får vara fixstjärnan både i romanen och för de yngre syskonen: George med sitt rastlösa skrivande och resande, mellansyskonen Sara och Martin med sina vaga konturer och hjälplösa bortdrivande, och så den yngste brodern Henrik, med sitt sökande och pusslande bakåt i tiden, till det som hände innan.

Syskonen tyr sig till varandra, vilsna och osäkra, och trots att de söker sig olika vägar i livet lyckas ingen av dem knyta nya familjeband. Allt tycks skört och på något vis fladdrar deras liv iväg med dem.

Det händer inte så mycket i romanen, kanske för att den redan överskuggande Händelsen redan har hänt och det finns liksom inte utrymme för något mer. Syskonens uppriktighet gentemot varandra blir dock allt skarpare med åren, ibland nästan hänsynslös, och utmynnar i ett pärlband av små gräl, eller kanske snarare koncentrerade meningsutbyten, om livet och minnena och meningen med alltihop.
"Nej", sa Sara. "Vi kan nästan inte alls förstå varandra. Men vi får inte låta det hindra oss."
Det är avskalat och välskrivet, vackert och tragiskt. Och jag kommer absolut att läsa mer av Ellen Mattson.

tisdag 6 december 2011

Vinteraningar

I natt kom så äntligen snön! Ett tunt vitt täcke som lyste upp, knastrade under fötterna och doftade frisk vinter.

Mitt på dagen promenerade jag bort till biblioteket och meddelade att jag har gett upp Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarliv för den här gången. Exemplaret på biblioteket här i stan har förkommit och nu hade de varit vänliga och plockat hem ett från Luleå. Tyvärr var det inte hemlån och efter att ha försökt i två veckor är det bara att inse att mina lästider inte stämmer överens med bibliotekets öppettider.

I konsthallen bredvid biblioteket visade de en utställning med ny grafik, Amazing graphics. En samlingsutställning med verk av 30 konstnärer från Konstnärernas kollektivverkstad i Göteborg. Jag fastnade framförallt för Inger Bernholdssons små skimrande sagobilder i viskositetstryck och hade jag varit rik hade de fått följa med hem.

Annars läser jag just nu Ellen Mattsons Nattvandring. Läste ut den igår, men tyckte så mycket om den att jag genast började om. Mer om det senare.

lördag 3 december 2011

Iskall ruskläsning

När vi senast hälsade på hos mina föräldrar blev jag uppmanad att gå igenom böckerna som under årens lopp samlats i källaren. Där visade sig finnas böcker jag läste i mellanstadieåldern, böcker som jag glömt att jag hade, böcker som maken bidragit med och annat som fyllde ut högarna och inte kunde skyllas på mig, som farmor och farfars vigselbevis och pappas Svensk soldat 1967. Efter ett allvarligt försök att vara kritisk hamnade hälften av böckerna i skräphögen.

Nu skall då de böcker som fick följa med hem sorteras in i bokhyllan, något som inte görs i brådrasket: dels är det ont om plats, dels är det svårt att avhålla sig från att bläddra och läsa lite grann innan boken ställs undan. Summan av dagens arbete blev därmed att två (2) böcker kom ur kassarna: ett Calvin and Hobbes-album - som får nya dimensioner när man läser det som förälder - och Gunnar Brusewitz Ishavskust (1999).

Ishavkust är kanske mer ett häfte en än bok, men den rymmer flera fina betraktelser i ord och bild (akvarell) från Brusewitz besök i arktiska landskap som Grönland, Island och Spetsbergen. Det är kargt, tidlöst och vemodigt. Flera gånger stöter han på lämningar efter främst 1800-talets besinningslösa jakt på val och andra späckdjur, och inte har det blivit mycket bättre sedan dess:
  Med ofattbar cynism vägrar fortfarande vissa länder att gå med på vettiga begränsningar av jakten på några utrotningshotade valarter. De kommersiella intressena överväger och man struntar i forskarnas varningar.
   Allt enligt välbekant mönster. I sak har vi inte blivit ett dugg klokare än när vi utrotade dronten, garfågeln eller Stellers sjöko i besinningslösa massakrer.
Men fortfarande finns det mycket kvar att se längs ishavets kuster: kalvande glaciärer, nyfikna isbjörnar, säregna färger och former. Regnet slår mot rutan medan jag läser och det är väl tveksamt om vi får en vit jul här på västkusten i år, men till Brusewitz isvidder drömmer jag mig gärna bort.

tisdag 29 november 2011

Emelie Flygare-Carlén. Pål Värning

Pål Värning växer upp i ett bohuslänskt fiskeläge i början av 1800-talet. Tidigt föräldralös finner han försörjning som bokhållare och kypare på en krog ute på skäret Knäppen, drivet av den förslagna men alkoholiserade Gudmor. I huset finns även hushållerskan Lura och Gudmors dotter Nora. Nora har tillbringat stora delar av sin uppväxt inlåst på sin kammare då Gudmor inte velat ha henne ute i stugan tillsammans med kroggästerna.

Pål och Nora finner snart varandra och Gudmor ser till att de blir förlovade. Nora har dock sett så lite av världen att allt främmande är henne oerhört intressant och när en skeppsbruten rysk herr X får vintervistelse på Knäppen och Nora får i uppgift att sköta om honom, lockas hon till intimare kontakt än det var tänkt. Fram på våren lämnar herr X Knäppen och när hösten kommer föder Nora en flicka. Den redan gravt alkoholiserade Gudmor tar detta så hårt att hon super ihjäl sig och för Pål faller de utstakade framtidsplanerna i bitar. Att nu gifta sig med Nora syns honom otänkbart, men han kan ändå inte förmå sig till att helt överge henne och barnet. Nora och flickan får flytta till Påls stuga i fiskeläget medan han själv ger sig av till Göteborg för att försöka finna försörjning åt dem alla tre. Det går ett par år och Nora får ett äktenskapserbjudande. Pål uppmuntrar Nora att acceptera det och deras vägar skiljs åt

Utan försörjningsansvar för någon annan än sig själv säger Pål upp sig från sin plats på krogen Drufvan för att förverkliga en barndomsdröm: att traska land och rike kring och sälja visor och sagor och uppleva varjehanda äventyr. Men det är en sak att drömma om äventyr och en annan att leva dem, och även om han njuter av att se lite grönska efter alla år ute på kala skär blir det inte mycket med äventyren. Efter ett mellanspel som tryckare på ett litet förlag i Halland kommer Pål tillbaka till Göteborg och åter korsas hans och Noras vägar.

Flygare-Carlén skriver rakt och kraftfullt och med en energi som får texten att pulsera, men där finns också stråk av vemod, något som jag inte har känt av på samma sätt när jag läst Flygare-Carlén tidigare. Både Pål och Nora är insiktsfullt skildrade, liksom de livets törnar de får del av. De får tidigt reda sig själva bäst de kan. Pål har dock en förankring i det fiskeläge där han vuxit upp, med barndomens stuga och ett par nära vänner. Nora har ingen sådan självklar plats: när hennes mor dött och hon får lämna sin barndoms Knäppen för att med sitt barn leva på nåder i Påls stuga i det främmande fiskeläget är hon verkligen utsatt för andras godtycke. Nora får arbeta hårt för att finna en plats i tillvaron och för att kunna känna sig respekterad igen, inte minst av sig själv.

Handling i Pål Värning drivs stadigt framåt, men Flygare-Carlén stannar gärna upp och beskriver kläder och inredningar och seder, och det med en anmärkningsvärd känsla för detaljer. Omfånget är litet för att vara Flygare-Carlén och intrigen väl sammanhållen. Det är utan tvivel i skärgården Flygare-Carlén trivdes bäst och hennes texter blommar ut när de får röra sig bland kala klippor och skummande hav. I Pål Värning har dock inte skeppsbrott och lurendrejeriaffärer en så stor plats som i flera av hennes andra skärgårdsböcker, men havet, klipporna och de speciella livsvillkor de ger finns där obevekligen i bakgrunden.

Pål Värning kom ut första gången 1844, som Flygare-Carléns elfte roman.

tisdag 22 november 2011

Galen i bokvett

Mamsell Nora, som var alldeles hvad Lura kallade "galen i bokvett", roade sig med sitt vanliga vinternöje: salig pappas bibliotek, hvilket, förutom "Urnan i ensliga dalen", "Röfvarslottet" samt "Alfonsine eller den Underjordiska kärlekens barn", innehöll ett par riddarromaner och en hel hop andra defekta historier, hvilkas början och slut utgjorde Noras hösta nöje att utfundera, en sysselsättning, hvilken naturligtvis egde den förmånen att kunna uttänjas i oändlighet.

Nora lever med sin mor, Gudmor på Knäppen, änka efter en trankokeribokhållare, ute på ett enskilt skär i den bohusländska skärgården. När så Pål Värning, son till en inte lika framgångsrik trankokeribokhållare ("en stor strunt" i Gudmor på Knäppens ögon, "ärlig" i sonens), kommer till Knäppen för att söka sig lite förtjänst, finner Nora och Pål genast varandra i ett litet gräl om litteratur. Pål är uppvuxen med sagor och visor i häften, Nora med luntorna i faderns bibliotek.

Till sist framtog Nora alla sina luntor, hvilka högerligen förvånade och förtjuste Pål, som, med undantag af bibeln, aldrig läst så "tjocka" böcker. Nora uppslog flera ställen, men ehuru Pål visserligen fann det, som der stod att läsa, artigt nog, tyckte han dock icke, att det hade något att säga mot sagorna, der "en fick veta alltihop" på några blad.
   "Men det är så mycket roligare, ju längre det räcker!" menade Nora, som i detta fall var af fullkomligt olika tankar. "En blir så nyfiken och ängslad och är färdig att gråta och skratta många gånger om, innan en hinner till slutet, ja, det är för roligt, ju längre det drar ut."
   "Då hänger det visst aldrig rätt i hop!" invände Pål. "Bättre litet och godt, än mycket och utspätt. Jag bryr mig icke så mycket om att vara nyfiken, för det kan jag ändå icke vara mer än en gång. Men mina sagor och visorna också har jag läst tusen gånger och kan läsa dem tusen gånger än, bara för det att de ä` vackra och korta och ha sådant hjerta i sig."
Ur Emelie Flygare-Carléns  Pål Värning.

Emelie Flygare-Carlén (1807-1892)

söndag 20 november 2011

Thomas Nydahl, Kulturen vid stupet

Lägg till bildtext
Den ytterst produktive författaren och essäisten Thomas Nydahl har nyligen kommit med sin fyrtioåttonde bok, Kulturen vid stupet, på det egna förlaget Vaka över ensamheten. Förra året kom Nydahls Långsamhetens nej, där han angrep masskulturen i allmänhet och konsumtionssamhället i synnerhet. Den inledande essän i Kulturen i stupet fortsätter på samma tema: vad händer med kulturen när det offentliga rummet till bredden fylls av flyktiga nöjen som snabbt konsumeras och glöms bort, samtidigt som den litteratur, musik och konst som kräver mer tid och eftertanke marginaliseras och därmed endast blir tillgänglig för en liten, isolerad grupp?

Både Nydahls beskrivning av rådande förhållanden och dess konsekvenser för samhället är djupt pessimistiska, men det innebär inte att Kulturen vid stupet är nedslående läsning, tvärtom är det både upplyftande och nöjsamt att ta del av Nydahls reflektioner kring olika författarskap. För det är vad de flesta av de efterföljande essäerna handlar om, och Kulturen vid stupet blir för mig en introduktion till många nya bekantskaper - av alla de författare som tas upp kan de jag läst räknas på ena handens tumme - och en påminnelse om litteraturens rikedom. Många av de författare och litterära verk som omtalas har som gemensam nämnare att de behandlar livet i de totalitära staterna i östra Europa före Berlinmurens fall. Men ljuset riktas även mot andra författarskap och kulturella fenomen, som den portugisiska fadomusiken.

Kulturen vid stupet är väsentligen en bok om läsning och den kraft som finns att hämta i litteraturen för den som är villig att ta den på allvar, och essäerna fungerar i sig själva som en motkraft mot den ytliga nöjeskonsumtion som Nydahl menar hotar att ta över vår kultur. Kulturen vid stupet går endast att anskaffa via Nydahls blogg, men jag hoppas ändå att den kommer att nå alla de läsare den förtjänar.

torsdag 17 november 2011

Ny hypotes om Jane Austens död


I Guardian för deckarförfattarinnan Lindsay Ashford fram en hypotes om att Jane Austen dog på grund av arsenikförgiftning. Austen dog 1817, bara 41 år gammal, och det har spekulerats en hel del om vilken sjukdom hon led av, men arsenikförgiftning är nytt. Och inte är det osannolikt: arsenik var vanligt och lättåtkomligt i början av 1800-talet och ingick i både mediciner och kosmetika.

Porträttet ovan föreställer Jane Austen i femtonårsåldern, långt innan sjukdomen, eller förgiftningen, slog klorna i henne. Några månader innan Austen dog skrev hon i ett brev: "I am considerably better now and am recovering my looks a little, which have been bad enough, black and white and every wrong colour." Arsenikförgiftning ger upphov just till svarta och vita missfärgningar av huden, dessutom har en analys av en av Austens hårlockar visat spår av arsenik.

Ashford drar dock sin teori ett steg längre och spekulerar i om inte Austen blev mördad, men det senare får väl mest ses som ett pr-trick inför lanseringen av Ashfords nästa deckare: The Mysterious Death of Miss Austen.

tisdag 15 november 2011

Muriel Barbery, Smaken

Muriel Barberys debutroman Smaken utspelar sig i samma fastighet i Paris som hennes andra roman, succén  Igelkottens elegans. I centrum står gastronomikritikern Pierre Arthens, han lider av hjärtsvikt och har av sin läkare fått veta att han bara har timmar kvar att leva. Dessa sista timmar tillbringar han i sängen i sin fashionabla våning, sökande efter en speciell smak, en smak han en gång upplevt och nu försöker vaska ut bland alla de smaker han mött under sitt långa liv i gastronomins tjänst. Han drömmer sig tillbaka till de formerande smakupplevelserna i farmoderns kök, till sina besök som fruktad och uppburen kritiker på de yppersta franska krogarna, till en oförglömlig måltid i en normandisk bondgård.

Instucket mellan avsnitten där Pierre för fram sina smakminnen finns kapitel där folk i hans omgivning får komma till tals, som frun, barnen, kollegorna, katten och portvakterskan Renée, allas vår igelkott. Pierre framställs som egoistisk och despotisk, och uppfattningarna om honom är samstämmiga.

Bäst är Smaken när Pierre får tala, när han försjunker i sina matminnen och delar med sig av denna sin lustfyllda passion som han alltid satt främst. De övriga rösterna tillför inte så mycket, kanske för att de är så samstämmiga, men det går inte att låta bli att le igenkännande åt många av dem som man fått lära känna mer i Igelkottens elegans, och en stor del av nöjet med att läsa Smaken ligger i denna koppling till den senare romanen.

Det har länge sagts att Barbery arbetar på en tredje roman och jag håller tummarna för att blir något av den snart. Smaken kom ut i Frankrike 2000 och Igelkottens elegans 2006, så kanske kan man våga hoppas på den tredje 2012?

fredag 11 november 2011

Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand final i skojarbranschen, har tydliga blinkningar till Ekmans egen författarbana. Det hela tar sin början när författaren och akademi-ledamoten Lillemor Troj, (Ekmans mellannamn är Lillemor och flicknamnet är Hjort) en dag får manuset till en roman om sitt eget liv i händerna. Det är skrivet av hennes spökskrivare Babba Andersson. Lillemor och Babba har följts åt under många år: Babba har skrivit, Lillemor redigerat och varit ansiktet utåt. De har i decennier lyckats hålla sitt samarbete undan offentligheten och deras liv har präglats av rädslan för upptäckt. Lillemor har flera gånger bestämt sig för att bryta med Babba och det förljugna liv hon känner sig leva, men det slutar hela tiden med att hon kommer tillbaka till Babba för ännu en roman. Läsaren får följa de båda kvinnornas liv från det att de skickar in den första novellen till en pristävling och fram till den stora finalen då allt (kanske) skall avslöjas.

Lillemor är den svala och vackra, som vet hur man för sig i sällskapslivet, hennes privata tillvaro är dock kantad med psykiska problem, utomkvedshavandeskap och hopplösa karlar - välkända ekmanska inslag vilka här prickas av utan större engagemang. Då är det mera nerv i skildringen av Babba, den fula och otympliga, som växlar mellan högmod och självförakt, som kör på med sitt skrivande och skjuter Lillemor framför sig som en sköld mot offentligheten. Det senare är en ordning som passar Babba perfekt, även om hon tycker Lillemor ofta är ganska besvärlig med sina sanningsgrubblerier. Babba har åsikter om det mesta och det är inte mycket som finner nåd i hennes ögon, framför allt inte det offentliga litterära livet. Men då boken sträcker sig från andra världskriget och fram till våra dagar är det många samhällsfenomen som hinner passera revy och få sig några stick av Babbas, och ibland även Lillemors, vassa tunga.

Jag uppfattar Grand final i skojarbranschen som en lättsamt flört med autofiktionen på modet och en syrlig kommentar till alla dem som inte nöjer sig med det författaren delar med sig i form av litteratur och offentliga framträdanden. De som suktar efter det privata, som inte drar sig för att klibba sig fast med nyfikna blickar och frågor, som inte kan acceptera författarens personliga integritet. Vad är det för sanningar ni är ute efter? tycks Ekman vilja fråga. Och vad spelar de egentligen för roll?

Grand final i skojarbranschen är den lättviktigaste av de romaner jag läst av Ekman, och också den minst engagerande. Visst får man en del förströelse, men tyvärr är det ofta både segt och tråkigt. Intrigen känns krystad och många passager ger ett slentrianmässigt intryck: mycket av det som tas upp har Ekman behandlat i tidigare romaner, och då med avsevärt mycket mer energi.

lördag 5 november 2011

Höstlöv

Gulbruna boklöv täcker gräset i den lilla parken invid bäcken. Jag ser till att gå där det finns mest löv, drar kängorna genom dem, lyssnar på det spröda, knastriga ljudet och njuter av den friska, syrliga doften av löv i första stadiet av förmultning. I trädgården krattar jag ihop löven från fruktträden och bäddar med dem i drivbänkar och rabatter. Vid fågelbordet tjattrar blåmesarna i kapp med nötväckorna och entitorna. Men var är rödhaken? Försöker att inte oroa mig för att vi skall få vara utan rödhake i år och krattar in ytterligare några löv under häcken.

onsdag 2 november 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 7, Den återfunna tiden

Den återfunna tiden är den sjunde och sista delen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Första halvan av boken utspelar sig under första världskriget. Marcel har kommit tillbaka till Paris efter flera och långa vistelser på sjukhem. Kriget sätter sin prägel på allt och alla, även om det finns många som försöker att inte låtsas om det. Proust fortsätter att gotta sig i lastbar homosexualitet och temat når en slags botten först när han blir vittne till en sadistisk scen på en bögbordell.

Andra halvan av boken tilldrar sig efter kriget, på en förmiddagsbjudning hos furstinnan de Guermantes. Denna sista av alla de bjudningar läsaren fått följa med på blir den scen på vilken alla trådar knyts samman och inspirationen att ta itu med skrivandet äntligen kommer till honom. Alla gamla bekanta från förr, som fortfarande är i livet, är där, märkta av tidens tand, så märkta att han först tar bjudningen för en maskerad, men nog är det alla de gamla bekanta så som de nu har blivit och kollisionen mellan minnena av dessa personer och deras nuvarande uppenbarelser blir avgörande för hans planer på att skriva. Tiden har förändrat allt och ändå finns det tidsfickor som är helt oförändrade: minnen som tiden inte rått på, minnen som någon i honom uppfattar vid kontakten med yttre ting, som madeleinkakor doppade i lindblomste, susande värmeledningsrör, gatstenarnas rundning under fötterna:
Vad denne någon som tre, fyra gånger i följd väckts till liv inom mig hade smakat var kanske verkligen brottstycken av liv som ryckts undan tiden, men fastän denna kontemplation hörde evigheten till var den snabbt övergående. Ändå kände jag att den glädje som den vid sällsynta tillfällen i mitt liv hade skänkt mig var den enda fruktbara, den enda sanna.
Nu känner han starkt att han måste skriva, måste försöka fånga tiden och dessa sanna brottstycken i ett konstnärligt verk. Glädjen när han inser att han kommit till den punkt då han äntligen tror sig kunna förverkliga sina författarambitioner går inte att ta miste på. Allt som tidigare synts honom som bortslösad tid framstår plötsligt som själva grundförutsättningen för att kunna ta sig an det arbete han så länge drömt om:
På nytt gick det upp ett ljus för mig, visserligen mindre starkt lysande än det som kommit mig att upptäcka att konstverket var enda sättet att fånga den flydda tiden. Och jag insåg att materialet till mitt litterära verk var mitt förflutna liv; jag insåg att det kommit till mig i ytliga nöjen, i lättja, i ömhet, i smärta, att jag lagrat det inom mig utan att ana mer om vad det syftade till än fröet när det lägger upp den näring som plantan kommer att behöva.
Han planerar sitt arbete och funderar kring litteraturen och skrivandet. Allt känns hoppfullt, den enda smolken i bägaren är rädslan att inte hinna färdigställa sitt verk, och det är en farhåga som dessvärre kom att besannas: Proust hann dö innan han blivit klar med sin romansvit, och de tre sista delarna i verket kom ut posthumt, vilket också gör att det inte finns några etablerade versioner av dem.

Det är många som har ägnat tid och kraft åt att försöka lista ut vilka som kan ha fungerat som inspirationskällor till karaktärerna i romanen och Proust kommenterar själv detta i Den återfunna tiden. För att kunna skapa litteratur behöver författarens inspiration ständigt näring och kan denna näring inte längre fås hos den person där den först hämtades, är det bara att vända sig till en annan källa:
Man måste fortsätta målningen efter en annan, och fastän det är ett svek mot människan, medför dylika utbyten ingen större nackdel från litterär synpunkt, ty ens känslor är så lika att verket blir ett minnesmärke över kärlek i det förflutna samtidigt som en profetia om ny kärlek. Detta är en av orsakerna till att det är fåfängt att söka utforska vem en författare syftar på.
Den svenska utgåvan av På spaning efter den tid som flytt avslutas med en volym åtta, innehållande resuméer och register till romansviten. Där får man veta att den svenska versionen innehåller 3486 sidor (tätt satta kan jag intyga), varje del sammanfattas och i registret är 2000 personer och 1000 orter upptagna. Kanske kan det vara ett hjälpmedel vid läsningen, men det går bra att läsa även utan att ha resuméer och register till hands: Proust har lagt upp det hela så skickligt att läsaren inte behöver gå vilse i första taget.

Efter att ha läst Proust så gott som dagligen under tre månaders tid - ja, det tog mig tre månader att läsa På spaning efter den tid som flytt, men det var det väl värt - känns det allt lite märkligt att även detta långa verk hade ett slut. Proust har verkligen sett till att breda ut sin text, men så får han också mycket väsentligt sagt om människorna, konsten och tidens gång.

Och för mig är det nu både skönt och vemodigt att sätta punkt för läsningen.

Men det går ju alltid att läsa om...

fredag 28 oktober 2011

Frida Kahlo och Diego Rivera på Göteborgs konstmuseum



Frida Kahlo
Göteborgs konstmuseum kan man under hösten se verk av det mexikanska konstnärsparet Frida Kahlo och Diego Rivera. Det är ett trettiotal målningar, skisser, collage och fotografier som visas, inlånade från Jacques and Natasha Gelman Collection of Mexican Art.

Diego Rivera var en av Mexikos mest berömda konstnärer redan under sin livstid. Han återinförde freskomåleriet i den moderna konsten och hans enorma muralmålningar kan ses på väggarna i skolor, hotell, sjukhus och regeringsbyggnader. Rivera var revolutionär marxist och ville med sina målningar nå ut till så många mexikaner som möjligt och lyfta fram den förkoloniala mexikanska kulturen. Under 1930-talet blev Rivera inbjuden till USA för att göra muralmålningar, så som Detroit Industry, en fresk i 27 delar som visar arbetare som bygger bilar. Men när Rivera tog med Lenin på en fresk i Rockefeller Center i New York tyckte amerikanerna att han gick för långt och han ombads att ta bort bilden av Lenin. Rivera vägrade och fick då inte fortsätta sitt arbete. Det hela slutade med att målningen av Lenin hackades ned från väggen.

Med på utställningen i Göteborg finns en skiss inför en muralmålning som påminnelse om den sidan av Riveras konstnärskap. Men Rivera målade även i olja och mest känd är han kanske för det tiotal olika målningar han gjorde av en eller ett par mexikanska kvinnor med flätat hår som säljer kallor. En av dem finns med på utställningen och det var den tavlan, tillsammans med Riveras porträttet av Natasha Gelman, som jag främst fastnade för.

Diego Rivera, Porträtt av Natasha Gelman

Makarna Gelman var passionerade konstsamlare och de anskaffade gärna flera verk av de konstnärer de intresserade sig för. Ofta började de då med att beställa ett porträtt av Natasha och på utställningen finns inte bara Riveras och utan även Kahlos porträtt av Natasha med. Det är ingen tvekan om att det är samma modell, men det är slående hur de båda konstnärernas särart kommer fram i mötet med samma motiv. Deras blickar är så olika och det finns så mycket av respektive konstnär i de båda porträtten. Natasha lär ha tyckt bäst om Riveras porträtt av henne, inte bara i jämförelse med Kahlos, utan med alla de andra.

Frida Kahlo, Porträtt av Natsha Gelman

Frida Kahlo var en betydelsefull konstnär i Mexiko under sin livstid och efter hennes död 1954 har hennes ryktbarhet och inflytande bara ökat, även långt utanför hemlandet. Kahlo målade nästan bara sig själv och hon försökte i varje porträtt uttrycka hur hon kände sig för stunden. Hon använde starka färger och tog gärna med apor eller andra djur på målningarna. Sitt mexikanska ursprung framhävde hon genom att ge huden en mörkare ton än den naturliga och betona behåringen på överläppen, och kläderna har gärna anknytning till traditionella mexikanska dräkter. Kahlos självporträtt är fascinerande och trots att de vid första ögonkastet kan ge ett enkelt och självklart intryck finns där mycket att upptäcka om man bara ger sig tid att betrakta dem.

Just detta självporträtt finns inte med på utställningen, dock ett liknande med fler apor, men efter som det är min favorit kom det med här.


Utställningen Frida Kahlo och Diego Rivera visas till och med 12 januari 2012.

lördag 22 oktober 2011

Peo Rask, CV

Det inte är alla författare förunnat att kunna försörja sig på sin penna, och en passion för att försöka förstå skillnaden mellan en och ett är inte en solklar merit på arbetsmarknaden.
De sa åt mig att skriva ett CV.
Jag sa att det heter en CV.
Där gick allt fel.
Peo Rask lyckas i sin (till omfånget) lilla bok CV blotta jobbcoachningens meningslöshet. Tillsammans med några andra "arbetslösa, klienter eller om vi nu är kunder" går han varje dag till jobbcoachingcentret för att slipa på sin CV, uppbackad av jobbcoachernas hurtiga floskler. Det är skarpt och vemodigt på samma gång. Och skulle boken haft ett soundtrack kunde det gott ha varit The Smiths Heaven Knows I'm Miserabel Now:

Fågelmatning

I går satte vi igång med säsongens fågelmatning. Det blir solrosfrön, hampfrön och jordnötter i år igen. Det dröjde inte inte många minuter innan första fågeln var framme och efter en halvtimme var det full fart. Pilfinkarna, gråsparvarna, talgoxarna och blåmesarna håller sig som väntat framme, men även rödhaken, nötväckan och entitan har kikat förbi. Och nedanför päronträdet har stararna samlats i stora flockar för att ladda förråden inför den stundande långflygningen till vintervistelsen runt medelhavet.

onsdag 19 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 6, Rymmerskan

Rymmerskan är den den sjätte delen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt och tar vid direkt där den föregående delen, Den fångna, slutade.

Solnedgång över lagunen
Albertine har alltså lämnat honom och han är helt uppfylld av tanken på att få henne tillbaka. Han funderar ut en mängd planer och strategier, den ena mer utflippad än den andra, och de uppskruvade resonemangen ger gärna resultat som att om han bara skriver att hon måste hålla sig borta så kommer hon säkert genast, och om han framhärdar i att han inte alls älskar henne så kommer hon säkert att förstå att han älskar henne över allt annat. Och så mitt i allt kaoset kommer ett telegram som meddelar att Albertine har omkommit i en ridolycka.

Att ta in det faktum att Albertine är död är inte lätt i den överhettade sinnesstämning han befinner sig och att hon är död minskar på intet vis hans paranoida svartsjuka. Frågan om huruvida Albertine har haft sexuella relationer med andra kvinnor har hos honom blivit en så destruktiv fixering att han är beredd att lyssna till alla mer eller mindre tillförlitliga källor, bara de kan berätta något om Albertines lesbiska eskapader. Till slut, även om det sitter långt inne, blir till och med han själv matt på allt prat och alla spekulationer om Albertine och hennes sannfärdighet i livet, och konstaterar uppgivet:
Men varför skulle jag tro att det var hon [Albertine] och inte Andrée som ljög? Sanningen och livet är bra ansträngande, och i det intryck de efterlämnade hos mig utan att jag egentligen lärt känna dem, var tröttheten kanske ännu starkare än sorgen.
Rymmerskan behandlar alltså även den teman som svartsjuka och kontroll, sanning och lögn, vad och vem man kan lita på och i vilken mån spelar det egentligen någon roll.

På Markusplatsen
När han så till sist lugnat sig något och accepterat att Albertine är död och att han aldrig kommer att kunna veta hur det egentligen stod till med hennes förhållande till kvinnor, följer han med sin mor på den sedan länge emotsedda resan till Venedig. De ser sig omkring i staden, men intrigerna bland de bekanta i Paris når även Venedig och får större delen av uppmärksamheten.

Så är det då dags att ge sig i kast med sista (!) delen: Den återfunna tiden

Bilder: Anna Myhrman, se fler av hennes målningar på temat Proust och Venedig här.

tisdag 11 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 5, Den fångna

Den femte delen av Prousts På spaning efter den tid som flytt har fått titeln Den fångna. Fången är Albertine som Marcel - ja, berättaren kallar sig faktiskt vid namn för första gången i romansviten - tagit med sig till Paris och har boende hos sig i syfte att ha kontroll över hennes liv och då framförallt över vilka människor hon träffar.

Den fångna är en studie i svartsjuka och kontrollbehov, i viljan att äga en annan människa. "Svartsjukan är ofta ingenting annat än en ängslig härsklystnad, tillämpad på kärlekens område" som han skriver. Gestaltningen av svartsjukan som drog är skickligt genomförd: Marcel är väl medveten om det destruktiva i sin svartsjuka, både för Albertine och för honom själv, men han kan ändå inte låta bli.  Hans fantasi är i ständigt arbete men det är inte några skimrande och sagolika föreställningar den framställer - som de han gjorde sig om hertiginnan de Guermantes - utan mörka, plågsamma, ångestladdade fantasier om Albertine och hennes förehavanden. Svartsjukan fyller honom så till den milda grad att han blir oförmögen att arbeta. Han tänker sig att om han bara bryter med Albertine så skall han kunna ägna sig åt konsten, åt att äntligen skriva. Att det skulle kunna gå att förena kärlek och konstnärskap förefaller honom omöjligt.

Inom mig bar jag två resultat av min dag. Å ena sidan, tack vare det lugn jag uppnått genom Albertines foglighet, förutsättningen och alltså även föresatsen att bryta med henne. Å andra sidan en frukt av mina funderingar medan jag väntat på henne sittande vid pianot, nämligen tanken att Konsten, åt vilken jag ville ägna min återvunna frihet, inte var något som var värt ett offer, någonting beläget utanför det vanliga livet och dess fåfänglighet och intighet - om ett konstverk ger intryck av verklig individualitet, bero det bara på en synvilla som kan åstadkommas med teknisk skicklighet. Hade min eftermiddag kvarlämnat andra och kanske djupare avlagringar i mitt inre, skulle jag inte bli medveten om dem förrän långt senare. Och dessa två resultat som jag klart kunde pröva för mig själv skulle inte bli bestående, ty redan samma kväll skulle mina tankar om konsten resa sig från den nedvärdering de rönt under eftermiddagen, medan lugnet, och därmed den frihet jag behövde för att ägna mig åt konsten, ånyo skulle fråntagas mig.

Han försöker se till att Albertine inte är ute ensam och anlitar Andrée och en chaufför att ständigt vara med henne. I allt hon gör eller säger försöker han spåra lögner och hela tiden försöker han intala sig att han egentligen inte bryr sig om henne. Han försöker också på alla sätt att nedvärdera henne: kallar henne gärna "Lilla vän", är allmänt nedlåtande och förringande när han tänker på henne, och ändå slutar det alltid med att han måste tillstå att han älskar henne, vilket han gör i små sidopassus som ger intryck av att var de mest uppriktiga då de tycks ha kommit med i texten ofrivilligt. Men lika väl som han håller Albertine fången håller han sig själv fången. Han låter till exempel bli att resa till Venedig, då han varken vågar låta Albertine vara kvar ensam i Paris eller ta henne med, rädd för vad hon då skall hitta på. Tillit i ett kärleksförhållande finns inte på Marcels karta och att Albertine står ut så länge som hon gör är bokens stora gåta.

Jag är verkligen imponerad av hur Proust lyckas hålla ihop detta mastodontverk. Det är inga problem att hänga med i svängarna utan Proust får läsaren med sig i alla sina krumbukter och utvikningar. I början var jag lite orolig att det skulle bli svårt att hålla reda på alla karaktärer, men det är det inte alls. Proust stil är förförande och han lyckas få läsaren att känna sig smart - wow, jag hänger med! liksom.  Och nu har äntligen Albertine fått nog och lämnat sitt fängelse, och själv kastar jag mig över nästa del i serien: Rymmerskan.

måndag 10 oktober 2011

Wuthering Heights

I går kväll blåste här så det riste i huset, regnet slog mot rutan och i detta verkliga höstrusk passade det bra att titta på en filmatisering av Emily Brontës Wuthering Heights. Det var BBC:s version från 1978, en serie i fem delar med Ken Hutchison som Heathcliff och Kay Adshead som Catherine Earnshaw. Färgerna var bleka, sminkningen överdriven,  miljön karg och tillsammans gav detta den rätta ruffiga känslan åt det våldsamma dramat. För det är plågsamt mycket våld. Karaktärerna brottas med känslor så starka att de inte går att tygla och det finns inga vägar ut: de är sammanfösta där på heden med varandra och sin destruktivitet. Serien håller sig nära Brontës text och andra generationen får det utrymme som behövs för att cirkeln skall slutas: Heathcliffs dominans brytas och Wuthering Heights åter tillhöra en Hareton och en Cathy Earnshaw

torsdag 6 oktober 2011

Grattis Tomas Tranströmer!


Fantastiskt att känna hur min dikt växer
medan jag själv krymper.
Den växer, den tar min plats.
Den tränger undan mig.
Den kastar mig ur boet.
Dikten är färdig.

onsdag 5 oktober 2011

Proust och semikolon

språkbloggen på SvD uppmanade Ylva Byrman för några dagar sedan sina läsare att låta bli att använda semikolon. Det finns enligt Byrman ett utbrett missbruk av detta skiljetecken och det enda sunda är att låta det vara i fred. Det är säkert en rimlig hållning, men ändå lite lustig att ha med sig in i sin läsning av På spaning efter den tid som flytt. Proust led då inte av någon fobi för semikolon och snusförnuftiga råd som "Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport." bet inte på honom. Som tur var! För med Prousts stilistiska skärpa fungerar det utmärkt att stoppa in det ena semikolonet efter det andra och få dem alla att synas välmotiverade - så välmotiverade att man inte lägger märke till dem förrän någon hytter med fingret och utfärdar skarp varning för det syndiga semikolonet. Prousts skicklighet med skiljetecken är imponerande och utan denna skicklighet hade hans vindlande prosa varit riktigt svårläst. Ett godtyckligt valt stycke just där jag nu är i läsningen av På spaning efter den tid som flytt får tjäna som njutbart exempel:
Jag började föreslå Albertine andra utflyktsmål som skulle omöjliggöra besöket hos Verdurins; mina ord var präglade av en låtsad likgiltighet, avsedd att dölja min irritation som hon emellertid redan hade spårat. Den mötte hos henne en motsatt vilja som likt en elektrisk ström häftigt stötte bort den; jag såg gnistorna i Albertines ögon. Men varför fästa mig vid vad ögonen sade just nu? Hur hade jag kunnat undgå att för länge sedan märka att Albertines ögon tillhörde den art som, även hos en medelmåttig person, förefaller sammansatt av flera stycken, motsvarande de olika platser där vederbörande vill vara - och dölja att hon vill vara - just denna dag? ögon som alltid är förljuget orörliga och passiva, men dynamiska, mätbara i antalet meter eller kilometer som måste tillryggaläggas för att komma till det planerade, med orubblig beslutsamhet planerade mötet, ögon som mindre ler mot den hägrande njutningen än de utstrålar sorg och nedslagenhet över det som kanske kan förhindra mötet. Sådana människor befinner sig ständigt på flykt, även när man håller dem i sina händer. För att fatta vilka sinnesrörelser de ger upphov till, sinnesrörelser som andra, kanske skönare än de, inte förmår väcka, måste man tänka sig att de aldrig är stilla utan i ständig rörelse; man måste förse deras person med ett tecken motsvarande det tecken som i fysiken betyder hastighet.

Visst fungerar det bra att läsa! Och inte stör väl de instoppade semikolonen? Fast det är klart, nu är man ju inte Proust och gör nog säkrast i att vara återhållsam och själv semikolonsynda med måtta...

tisdag 4 oktober 2011

En språkfråga i vardagen

Kväll och läggdags för barnen. Jag bäddar upp sängen medan sonen leker med några vänner jag inte kan se. Han har ett lasersvärd i handen och ser ut att ladda inför en svår uppgift. Just som jag tror att han skall kasta sig ut i leken stannar han upp:

- Mamma, vad heter team på engelska?

- Jo, alltså, team är engelska, det betyder lag.

Sonen skiner upp.

- Så då förstår de team work också!

Innan jag hinner svara skuttar han iväg mot badrummet tillsammans med de andra - engelsktalande? - i en fantasivärld där inte jag är med.

lördag 1 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 4, Sodom och Gomorra

Fjärde delen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått namnet Sodom och Gomorra och åter igen är det en informativ titel. I den inledande delen, som fungerar som en prolog för resten av volymen, betraktar berättaren en orkidé och en humla och funderar kring blommans befruktning, samtidigt som han blir vittne till föreningen mellan Baron de Charlus och skräddaren Jupien, vilken leder in till bokens huvudtema - homosexualitet - samtidigt som det får symbolisera samhällsklassernas förening och likställdhet  i lasten.

Berättaren besöker ännu en societetsbjudning i Paris innan scenen växlar till badorten Balbec. Att återkomma till Grand-Hôtel i Balbec framkallar minnen efter mormodern och gör honom till en början nästan förlamad av sorg. Det är som om han först nu verkligen förstår att han aldrig mer kommer att återse sin älskade mormor och han gör sig alla möjliga förebråelser för de sorger han åsamkade henne medan hon levde.
Men nu, då samma behov [av att omfamna min mormor] kom över mig på nytt, visste jag att jag förgäves kunde vänta i timtal: hon skulle ändå aldrig mer komma till mig; och detta upptäckte jag först nu, därför att det var först nu som jag åter känt henne komma mig nära, levande och verklig och fyllande mitt hjärta till bristningsgränsen; och när jag så äntligen fått henne tillbaka var det blott för att upptäcka att jag förlorat henne för alltid.

Småningom tar han sig dock ut i umgängeslivet, som nu centreras till madame Verdurins salong. Men att vända sig från det aristokratiska Guermanteshållet till det borgliga Méséglisehållet gör varken från eller till: det är samma småaktighet, hyckleri och lastbarhet på båda ställena. Baron de Charlus tillbringar även han sommaren i trakten av Balbec, där han umgås med den unge violinisten Morel. Denna relation ger upphov till många reflektioner kring homosexualitetens väsen och den unge berättaren visar upp en närmast paranoid skräck för samkönad sensualitet i allmänhet och samkönad sexualitet i synnerhet.

Liksom vid den första vistelsen i Balbec umgås han med Albertine och hennes väninnor. Hans nyckfulla kärlek till Albertine fortsätter, främst driven av oro för att Albertine skall ha lesbiska böjelser. Minsta antydan om detta gör honom utom sig av svartsjuka och han skyr inga medel i sina försök att hålla Albertine borta från kvinnor som han inbillar sig skulle kunna förleda henne. Och Albertine tycks snällt foga sig efter hans infall.  "Alla tycker om dig", säger modern, och så tycks det vara, trots att han gärna beter sig som en bortskämd barnunge, eller kanske just därför.

I kontrast till de tidigare böckerna i serien bryr sig berättaren inte längre om att fantisera ihop några föreställningar inför sina möten med nya människor eller platser. Det är som om han kommit fram till att det inte är någon idé att göra sig några illusioner som sedan ändå kommer att upplösas när de konfronteras med verklighetens tarvligheter. Människans litenhet är bara att acceptera och för att kunna finna någon skönhet, något att glädjas åt och förundras över, får man söka sig till konsten eller naturen.

Bilder från cabourg.net

onsdag 28 september 2011

Nietzsche i Sveriges historia

Makens farfar hade en ansenlig samling böcker som efter hans död övertogs av sonen. Sonen var landsfiskal och som nyutexaminerad blev det till att ta de vikariat som dök upp och familjen flyttade var och vartannat år. Vid varje flytt följde böckerna med och bandet med Sveriges historia packades upp och ner och så upp igen, och så en dag fick någon för sig att ta en titt i boken. Och inte stod där något att finna om svensk historia.

Istället visade sig pärmen dölja två lösa häften med texter av  Friedrich Nietzsche: Till moralens genealogi och Ecce Homo, i utgåvor från 1917 respektive 1923. Att farfadern var intresserad av Nietzsche var uppenbarligen ingenting han ville skylta med, men de båda häftena ser ut att ha varit flitigt lästa.

Gömmor i gamla böcker har något romantiskt över sig och Sveriges historia får fortsätta ruva på sina Nietzschehäften i bokhyllan. Men det är allt lite sorgligt om man känner att man behöver dölja det man läser.

onsdag 21 september 2011

Att ändra i en bok

Ibland dyker frågan om att göra ändringar i en bok upp, antingen i texten eller i illustrationerna. Ofta rör det sig om barnböcker där användningen av exempelvis ett ord som "neger" ifrågasätts, som när Pippi Långstrumps pappa kallas för "negerkung". I Åke Holmbergs bok Ture Sventon i Paris finns också ordet "neger" med i texten och då förlaget inte har kunnat komma överens med de som har rättigheterna till boken, kommer den inte att ges ut på nytt - i den här omgången - tillsammans med övriga böcker i serien. Men även i romaner riktade till vuxna görs ibland förändringar, exempelvis ändrade Jens Lapidus namnet på en av figurerna Snabba cash efter att ha blivit ombedd att göra detta av den enda person i Sverige som i verkligheten har det namnet och den titel.

Även i Jan Lööfs bok Örnis bilar har det gjorts förändringar. Exempelvis ritade Lööf om almanackorna i verkstaden från pin-up flickor till gosedjur. I Svt:s Kulturnyheterna i går klockan 19 hade de ett inslag om Jan Lööf-utställningen på Konstumuseet i Göteborg. Som avslutning till inslaget sa reportern att dessa förändringar var "trist historieförfalskning" av "unika tidsdokument" som "borde skyddas från den här typen av politiskt korrekt klåfingrighet." Vad han inte nämnde var att Jan Lööf själv har gjort ändringarna, på anmodan av förlaget, och om författaren tycker det är okej och vill göra ändringar så måste han väl få lov att göra det? I utställningskatalogen kommenterar Lööf själv den debatt som varit kring förändringarna i Örnis bilar så här:
Jag har inte haft något emot att göra dessa förändringar. Det spelar mig ingen roll. Vi har ett gemensamt mål att göra boken på bästa sätt. Jag håller precis på med en schweizisk utgåva av Örnis bilar och där har de uttryckt önskemål om att göra ytterligare ändringar i bilden där Örni sitter tillsammans med brandmännen i brandbilen. De tycker att hjälmarna är för lika tyskarnas stridshjälmar under andra världskriget. Det är samma sak vad gäller att det i dag finns ett tydligare genustänkande och en vilja att bryta upp traditionella könsroller.

Att det blir diskussion kring ändringar i böcker är bra och att man skall vara ytterligt försiktig med att göra förändringar, speciellt i döda författares verk, är nog alla överens om. En förändring måste dock inte alltid vara fel och speciellt inte om författaren eller illustratören är med på det. Att få ihop den konstnärliga integriteten med ett medvetet förhållningssätt gentemot en ung läsekrets är inte alltid enkelt, och det är nog få författare och illustratörer som har en så osentimental inställning till sina verk som Jan Lööf.

tisdag 20 september 2011

Jan Lööf - bildmakaren

När sonen är med på biblioteket och väljer böcker kommer det nästan alltid med en bilderbok av Jan Lööf hem. Och de Lööf-böcker vi har hemma - Pelles ficklampa och Bergtrollens nya hem - är i det närmaste sönderlästa. Från min egen barndom är det framförallt Sagan om det röda äpplet jag minns. Och tv-serien Tårtan förstås.

Att Göteborgs konstmuseum ägnar Jan Lööf en separat-utställning är bara att applådera. Lööfs produktion sträcker sig över flera decennier och på utställningen finns det med original-illustrationer till flera av barnböckerna, liksom serierna Felix och Ville. Tårtan visas i en liten salong och Skrotnisse och hans vänner i en annan. Några av modellerna som användes i Skrotnisse-filmerna ställs också ut.


Det är en fint arrangerad utställning och en regnig tisdag var där lugnt och inga problem att stå hur länge som helst framför alla underbart finurliga bilder. Barnvänligt såg där också ut att vara så det får bli ett besök med barnen under hösten.

Utställningen Jan Lööf - bildmakaren håller på till den 22 januari.

Jan Lööf är fortfarande en i högsta grad produktiv bildmakare och tempot i hans liv har snarast ökat på äldre dagar:
För cirka fem år sedan skedde en stor förändring i mitt liv. För det första så började jag jobba med datorer och så utropade sig min fru till min manager. Jag förstod inte riktigt vad det skulle innebära, eftersom hon hamnat i maskopi med förläggare och utställare och allt möjligt. Så jag har haft fullt upp sedan dess. Förut kunde det gå år innan det hände nåt, men det är över nu, säger han och skrattar varmt. 
Läs mer i Stefan Thungrens intervju med Jan Lööf  i SvD.

söndag 18 september 2011

EM-guld!

Sveriges första EM-guld i hoppning. Ett stort GRATTIS till Rolf-Göran Bengtsson och fantastiska Ninja la Silla!
Rolf-Göran Bengtsson och Ninja la Silla / Foto: Aturo Rodriguez
Men skäms på er SVT för att ni bara ägnar detta mästerskap och denna bragd 29 sekunder!

torsdag 15 september 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 3, Kring Guermantes

Den tredje volymen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått namnet Kring Guermantes. I första volymen, som delvis utspelade sig i barndomens Combray, valde familjen att promenera antingen åt Guermanteshållet eller åt Méséglisehållet och i denna tredje volym är det släkten Guermantes och kretsarna kring dem som står i centrum - en aristokratiska societet, skimrande, till synes oåtkomlig, med anor i historien dimmiga början. Det är en värld av salonger, middagar och operabesök som visas upp, befolkad av personer med fina titlar och långa stamträd. En värld personifierad av hertiginnan de Guermantes. Kring Guermantes innehåller två delar vilka helt sonika kallas Första delen och Andra delen.

Château de Guermantes
Den unge mannen är tillbaka i Paris efter sommarvistelsen i badorten Balbec. Familjen flyttar till en ny lägenhet i en flygelbyggnad till hertigen och hertiginnan Guermantes stadspalats vilket ligger i det fashionabla Faubourg Saint-Germain. Proust har sedan barnsben varit i det närmaste besatt av hertiginnan de Guermantes och allt som har koppling till namnet Guermantes har för honom ett romantiskt och mystiskt skimmer kring sig och står över allting annat. Redan i första volymen av På spaning efter den tid som flytt får han se hertiginnan i kyrkan i Combray och förvånas över att hon ser ut som en vanlig kvinna, men det hindrar inte att han fortsätter att göra sig de mest fantastiska föreställningar om henne och inte skyr några medel för att få komma henne nära. Varje morgon ser han till att förlägga sin promenad så att han möter henne och han kommer sig även äntligen före att besöka sin vän Saint-Loup i garnisonsstaden, något han länge lovat göra men det är först nu när han kommer på att Saint-Loup skulle kunna hjälpa honom att komma närmare hertiginnan, som är moster till Saint-Loup, som besöket verkligen blir av.

Sarah Bernhardt målad av Georges Clairin 1876
Persongalleriet i På spaning efter den tid som flytt är minst sagt rikt, men redan börjar det bli många som kommer igen, vilket bara är att vara tacksam för. Ofta får de visa upp nya sidor av sig själva, eller så är det berättaren som har mognat och uppfattar personerna på ett annat sätt. Det blir många återseenden, exempelvis går han åter på teatern och ser skådespelerskan Berma i rollen som Fedra och han får en helt annan upplevelse nu än första gången. Men även personer som Norpois, Swann och Albertine dyker upp igen. Han fortsätter även att uppehålla sig mycket vid familjens trotjänarinna Françoise vars egenheter han beskriver i detalj och ständigt återkommer till trots sina ivriga bedyranden om att han inte särdeles bryr sig om henne. Författarambitionerna lever men inte heller nu kommer han igång att börja skriva.

Det första steget i att bli bekant med hertiginnan tas när den unge mannen blir inbjuden till Madame de Villeparisis salong. Större delen av första halvan av romanen upptas av detta salongsbesök och  för första gången hittills i läsningen av På spaning efter den tid som flytt blir det stundtals riktigt tråkigt. Beskrivningen av dessa uppblåsta societetsmänniskor och deras ynkliga intriger är säkert träffande och troligen var det ännu värre i verkligheten, men det hindrar inte att det är bra trist att ta del av alla dessa inskränkta tarvligheter. Under besöket får Proust i alla fall åter anledning att ompröva sin inställning till flera personer och då framförallt monsieur Norpois som han alltid har uppfattat som en vän till familjen men som han nu förstår inte drar sig för att prata illa om dem. Han tycks dock fortfarande ha svårt att ta in att alla inte finner honom intressant - han framhåller gärna hur mycket hans vänner håller av honom och konstaterar belåtet att hans sjuklighet och intellekt gör honom intressant, och att monsieur Norpois talar om honom som "en inställsam hysteriker" förvånar honom mycket. Men framförallt blir han presenterad för hertiginnan av Guermantes.

I andra delen, första kapitlet, beskrivs mormoderns sjukdom och död. Det är ett i sammanhanget kort avsnitt men bland det mest gripande hittills. Det enda dödsfall av en närstående han varit med om tidigare är tant Léonis, vilket inte grep honom nämnvärt, men med mormodern är det något helt annat och det är rörande beskrivet hur svårt han har att hantera det som händer. När mormodern blir sjuk tar de hem en doktor Boulbon som efter en snabb titt på henne menar att hon inte alls är sjuk: om hon bara rycker upp sig och börjar äta mer och promenera istället för att ligga till sängs så kommer hon snart att märka att allt är som det skall. En tidig variant av positivt tänkande alltså. Mormodern följer därför med sin sonson ut till parken vid Champs-Elysée och får då en hjärnblödning av ansträngningen. Till en början har den unge Proust svårt att ta in att mormodern verkligen är döende och ägnar sig åt cyniska betraktelser av de ordinationer de tillkallade läkarna kommer med.
Ty eftersom medicinen är ett kompendium över läkarnas sinsemellan motsägande villfarelser genom tiderna, har man vissa utsikter att genom att tillkalla de bästa av dem frambesvärja en sanning som blir förklarad osann några år senare. Att tro på den medicinska vetenskapen skulle alltså vara den största tänkbara dårskap, om det inte vore en ännu större att inte tro på den - ty i längden har faktiskt en och annan sanning kommit fram ur detta hopande av misstag.
Men snart kan han inte gömma sig bakom betraktelser som dessa utan står där skyddslös inför mormoderns smärtsamma dödskamp. Vakandet vid dödsbädden tär på familjen, om inte annat på grund av alla utomstående som plötsligt infinner sig och vill visa upp sig, så som hertigen de Guermantes som tränger sig på i övertygelsen att hans närvaro måste anses hedrande. Det är som om Proust har svårt att skriva om mormoderns död och det finns en tafatthet i framställningen som står i kontrast till de andra delarna i romanen och som gör detta avsnitt extra gripande.

I den andra delens andra kapitel blir den unge mannen bjuden på middag hos hertigparet de Guermantes. Inte en salong till tänkte jag först, men vid den här middagen är Proust i sitt esse och det är inte svårt att hålla intresset uppe trots den föga smickrande bild han ger av Faubourg Saint-Germains aristokrati vilken han håller fram som en samling tarvliga personer med fina titlar, småsinta, ytliga, högfärdiga, lastbara och rent ut sagt elaka.

Att Proust intresserar sig för vad som lockar fram minnen är välkänt, liksom de berömda madeleinkakorna och lindblomsteet i första delen, men han återkommer då och då med andra "minnesframkallare", och det är inte bara dofter och smaker som kan kopplas till minnen utan även exempelvis ljud
Tidigt på morgonen hade den nya värmeledningen med vattensystem satts i gång. Dess obehagliga läte, som påminde om ett slags återkommande hickning, hade ingenting med mina minnen från Doncières att göra. Men denna eftermiddag sammanföll det så länge med dessa minnen inom mig, att det skulle komma att förbindas med dem, till den grad att så fort jag blivit en smula ovan vid värmeledningen och på nytt hörde den, skulle väcka minnen till liv inom mig.

Marcel Proust
Proust har verkligen förmågan att omvandla varje företeelse till något storartat och njutningsfullt att läsa om. Han lyfter fram det estetiska i varje enskildhet, hur banal och tarvlig den än först må förefalla. Han intresserar sig mest för människors egenheter och vardagliga händelser, medan mer dramatiska sådana kan få hålla till godo med en bisats, som när Proust i förbigående nämner att han haft en duell med sekundanter och allt, men det är också allt man får veta, istället följer en detaljerad beskrivning av ett möte med Albertine som slutar med att han äntligen får kyssa henne. Men omnämnandet av duellen släpper inte läsaren så lätt, framförallt för att det till synes inte alls passar in med det liv denne sjuklige yngling med författarambitioner tycks leva. Kanske kommer förklaring längre fram. Tyvärr är Proust kvinnosyn tidsenligt mossig och han använder gärna begrepp som "att äga en kvinna", något som får mig att rysa av obehag.

Att minnen är centrala i På spaning efter den tid som flytt är väl känt, men jag vill gärna åter lyfta fram Proust intresse för fantasi och föreställningar - de föreställningar vi gör oss om saker, platser och framförallt personer, och de förväntningar och drömmar som kommer med dessa föreställningar, liksom de omprövningar och besvikelser som gärna blir följden när fantasi möter verklighet, vilket på intet sätt hindrar nya fantasier. Och för Proust är fantasierna, väntan, längtan och våndan inför, något som upptar honom mycket och tycks ofta betyda mer för honom en de faktiska mötena, och uppnåendet av en dröm leder ofta till att intresset för personen eller platsen svalnar och istället riktar in sig mot nya okända objekt att fantisera om. I denna volym är det som sagt framförallt hertiginnan de Guermantes som är föremål för hans drömmar och strävanden. I hans föreställningsvärld är hertiginnan närmast ett sagoväsen hopsmält av alla hertiginnor av Guernemantes ända från historiens dimhöljda början, kryddat med deras slott, skogar och gotiska kyrkor. Under middagen hos hertiginnan plockas hon ner på jorden som den kvinna av kött och blod hon är för att sedan nyanseras och få en egen individualitet, frikopplad från sitt sagojag. Och därmed är också besattheten av hertiginnan och hennes likar botad och den unge mannens fantasi och strävanden lär få nya objekt i nästa volym, rimligen denna gång åt det borgerliga Méséglishållet.

onsdag 7 september 2011

En kvinna som inte kan sluta skriva


I Biblioteket på P1 i går intervjuades författarinnan Muriel Barbery. Hon tycktes uppriktigt förvånad över den enorma succé Igelkottens elegans har gjort och inte riktigt bekväm med den stora uppmärksamheten som därmed också riktats mot henne som person. Samtalet kretsade kring mat, japansk kultur och skönhet. Barbery berättade att Palomas osympatiska storasyster Colombe i Igelkottens elegans var ett karikerande självporträtt av författaren som ung filosofistudent. Det var ett trevligt samtal att lyssna på, men det var något Barbery nämnde på slutet som jag har fortsatt att fundera över. Hon sa att hon inte såg sig som författare utan som en kvinnan som inte kan sluta skriva. Och vad är då skillnaden? Ja, det var ju inte gott att säga. Kanske ville hon minska förväntningarna på kommande alster. För det kan väl ändå inte ha varit så att hon nedvärderade sig själv. Nej, det vill jag inte tro. En kvinna som inte kan sluta skriva. Det låter i alla fall vackert och kanske var det gott nog så.

Foto: Stephane Barbery

måndag 5 september 2011

Kaféläsning och Dreyfusaffären

Satt idag på ett kafé på Kapellplatsen i Göteborg och läste i tredje volymen av På spaning efter den tid som flytt och märkte plötsligt att det vid borden runt omkring talades endast franska! Hur detta kunde komma sig en regnig eftermiddag i Landala vet jag ej, måste ha något med Franska skolan där att göra, hur som helst: med näsan i boken och sorlet i öronen var jag en stund förflyttad till Frankrike och det passade läsningen alldeles utmärkt.

Den unge Proust är tillbaka i Paris efter sin sommar vid plagen och Dreyfusaffären delar landet. Dreyfusaffären var en rättsskandal av stora mått och skapades av ett sammelsurium av konspirationer, förfalskade dokument och antisemitism. Det hela pågick under tolv år och började med att Dreyfus 1894 blev dömd för att ha överlämnat hemliga militära handlingar till den tyske militärattachéen i Paris. Fallet togs upp igen 1898 då den högadlige majoren Esterházy anklagades för att var den som överlämnat handlingarna. Esterházy frikändes dock och frikännandet ledde till att Émile Zola skrev artikeln "J'accuse" som publicerades i tidningen l'Aurore. "J'accuse" är en stark text som även ett drygt sekel efter att den skrevs riktigt vibrerar av raseri över den rättsröta som hanteringen av ärendet lade i dagen. Artikeln finns att läsa på franska, tyska eller engelska här. Läs! Du kommer inte att ångra dig. Till slut blev i alla fall Dreyfus rentvådd i en civil domstol sedan en av konspiratörerna i krigsdepartementet bekänt.

Att Dreyfusaffären engagerade hela det franska samhället framgår tydligt i På spaning, och det är ingen smickrande bild Proust ger av societetens hantering av frågan. Mer om det när boken är utläst. 

lördag 3 september 2011

Som man sår får man skörda

Ett tappat frö i vintersnön har nu blivit ett litet skafferi. Och när det är slut är det väl snart dags att börja mata igen.

fredag 2 september 2011

Höstens böcker 2011

Efter att i veckor  förgäves ha väntat på att Svensk bokhandels höstkatalog skulle dimpa ned i brevlådan ringde jag upp dem och då visade det sig att min beställning via nätet inte gått igenom. Vilket kanske var tur då jag försökt flera gånger och kunde ha suttit här med en trave kataloger, en räcker så bra, bara den kommer. Nu har jag i alla fall fått en katalog och bläddrat i den och konstaterat att det kommer ut en herrans massa böcker som jag inte har den minsta lust att läsa, vilket säkert är som det skall vara, och så en (hel) del jag blir nyfiken på, som exempelvis dessa tre: 

Ulrika Engström, Himlens väktare, Astronomins historia före teleskopet. För vad är det vi ser när vi vänder blickarna mot stjärnhimlen? Och vad har andra sett före oss?


Thomas Mann, Bergtagen, i ny översättning av Ulrika Wallenström. Har jag inte läst sedan gymnasietiden och det börjar ju bli ett tag sedan nu.

Umberto Eco, Konspirationen i Prag, som den heter i katalogen, eller Begravningsplatsen i Prag som den heter på förlaget Brombergs hemsida. Mystiken har redan börjat tätna...


tisdag 30 augusti 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 2, I skuggan av unga flickor i blom

Andra volymen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått den svenska titeln I skuggan av unga flickor i blom. Vilket är mycket träffande. I första avsnittet, "Kring madame Swann", är det ungdomskärleken till Gilberte Swann som står i fokus. I förra avsnittet träffades de och lekte i parken vid Champs-Elysée och nu får den unge Proust (berättaren kallar sig inte vid något namn i boken så jag kallar honom Proust efter författaren) äntligen inträde i familjen Swanns hus. Hans familj, och då speciellt hans mor, håller sig fortfarande för god för att vilja stifta bekantskap med madame Swann, men Proust går helt upp i detta umgänge. Hans tankar kretsar ständigt kring familjen Swann och allt som rör dem intresserar honom och han talar om dem när helst han får tillfälle.

Odette Swann intresserar den unge mannen lika mycket som dottern Gilberte och han beskriver vällustigt hennes toaletter, inredningen i hennes salong och hennes förkärlek för att krydda sitt språk med engelska ord och uttryck. Men även om madame Swann får mycket utrymme fortsätter hon att glida undan för läsaren. Tyvärr beskrivs hon hela tiden utifrån en manlig blick och Proust vägrar närma sig henne och låta henne ge sin syn på saker och ting, så som han exempelvis gör med monsieur Swann.

Den unge Porust ägnar mycket kraft åt att fantisera och bygga upp föreställningar om allt som intresserar honom, så som familjen Swann, berömda skådespelare, kända platser. Föreställningar som det är svårt för föremålen för hans fantasi att leva upp till, vilket gör att han får uppleva en hel räcka med punkterade föreställningar, som exempelvis utseendet på författaren Bergotte:
Hela den Bergotte jag själv långsamt och omsorgsfullt skapat, droppe för droppe som en stalaktit, av den genomskinliga skönheten hos hans böcker, denne Bergotte befanns plötsligt helt oanvändbar, eftersom snigelnäsan och det svarta pipskägget måste bibehållas. [...] Näsan och skägget utgjorde sådana ofrånkomliga element och besvärade mig så mycket mer som jag nu var tvungen att helt återuppbygga Bergottes personlighet; de tycktes mig förutsätta, bilda och oavlåtligen avsöndra en slags aktiv, självbelåten personlighet som bröt mot spelets regler, ty denna personlighet hade alls ingenting att göra med den anda som svävande över hans för mig så välbekanta verk, vilka genomträngdes av en mild och gudomlig visdom.
Att de personer han fantiserar om inte kan leva upp till hans uppblåsta föreställningar om dem är inte konstigt, men det är inte heller svårt att se att en sådan fantasi och drömbyggarförmåga är en tillgång för en författare. Och han när sina författardrömmar och oroar sig ständigt för att sakna talang.

Grand Hotel i Cabourg (Balbec)
I andra delen "Ortnamn: orten", far den unge Proust till badorten Balbec tillsammans med sin mormor, där de tar in på Grand Hotel. Till en början har de inget umgänge - själv känner han ingen och mormodern låtsas inte känna någon - och han får nöja sig med att titta på folk och fantisera om dem. Så småningom får han dock ett par vänner, som Saint-Loup, med vilken han gör sina första upptäckter av utelivets lockelser på restaurangerna i Rivebelle. Men än mer uppskattar han den bekantskap han gör med en grupp flickor mot slutet av sin vistelse i Balbec. Efter att han lärt känna dem sätter han allt annat åt sidan för att helt gå upp i deras umgänge. Han är förälskad i dem alla, men ändå kanske lite mer i Albertine Simonet, och inte minst är han fascinerad av sin egen förälskelse.

Proust och Odette Swanns favoritorkidé, Cattleya

På spaning efter den tid som flytt är så här långt härlig läsning, men också krävande, med långa textsjok som inte går att förstå utan total uppmärksamhet. Texten pendlar oförskräckt mellan detaljerade beskrivningar av madame Swanns toaletter och filosofiska utläggningar om konstnärliga spörsmål och samhällsfrågor, vilka ibland utvecklas till hela essäer. Och så är det stundtals riktigt roligt, på ett torrt och ironiskt vis: Proust drar sig inte för att driva med vare sig sin nervösa och överspända berättare eller de dignitärer han möter.