torsdag 13 januari 2011

Emma

Sveriges television har just sänt en serie, i fyra delar, baserad på Jane Austens roman Emma och jag har givetvis följt den noggrant. Att filmatisera Austens romaner är en mindre folksport i England och det kommer ständigt nya versioner, de allra flesta hyfsat bra; de kan det här med kostymfilm, engelsmännen. Sedan passar Austens berättelser nog osedvanligt väl att göra film på: intrigerna, karaktärerna, miljöerna, och, inte minst, de många välfunna replikerna, allt bäddar för film. Den engelska landsbygdens charm och tidens klädmode sätter genast tonen och ger möjlighet att drömma sig bort, samtidigt som tema och karaktärer inte alls känns främmande: människan är sig ju lik, både i sin längtan efter kärlek och i sina egenheter.
   I denna serie från 2009 gör Ramona Garai en (väl) känslosam Emma, men med Jonny Lee Miller som George Knightley är jag beredd att förlåta det mesta, och ändå blev jag besviken; både miljö och kostym gick åt det sterilt välputsade kulisshållet, inte en fläck någonstans, och, mera viktigt, saknade jag det stråk av intellektuell frustration hos Emma som gör henne till en intressant karaktär i boken. Austens Emma är smart och aktiv och i äktenskapsmäklandet finner hon något att engagera sig i. I boken har Emma inledningsvis ett kyligt beräknande drag och hon drar sig inte för att använda andra som brickor i ett spel, och hennes känslomässiga uppvaknande som får henne att se både på sig själv och andra med andra ögon tycker jag inte kommer fram riktigt i serien - Garais Emma är för intellektuellt och känslomässigt statisk.
   Detta var andra gången BBC tog sig an (gav sig på?) Emma, första gången var 1972, då med Doran Godwin som Emma Woodhouse och John Carson som George Knightley, och det är en serie som står sig väl än idag.
   Men min favoritfilmatisering är fortfarande den från 1997 med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som George Knightley. Skådespelarinsatserna är i den filmen genomgående på hög nivå och miljö och kostym ger ett mer autentiskt intryck, inte alls lika kliniskt polerat som i den nu visade tv-serien. Året innan, 1996, gjordes en filmatisering med Gwyneth Paltrow som Emma, av den mer polerade sorten.
   Det lär ha gjorts en filmatisering av Emma redan 1948, och så sent som förra året gjordes en ny, med Sarah Cotton som Emma, men ingen av dem har jag sett (ännu).