tisdag 11 januari 2011

Igelkotten

I söndags var jag och min goda vän S på Hagabion i Göteborg och såg Igelkotten, en film fritt baserad på Muriel Barberys roman Igelkottens elegans.
   Igelkotten utspelar sig i en välbärgad fastighet i Paris. I filmen är det framförallt Paloma Josse, en brådmogen tolvåring, som står i centrum. Paloma bor i en av husets överdimensionerade våningar tillsammans med sin ständigt arbetande far, sin neurotiska mor och sin storasyster Colombe. Paloma tycker sig ha genomskådat vuxenlivets meningslöshet och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Men innan dess skall hon göra en film som avslöjar den absurda sociala miljö hon lever i. Paloma är känslig och intelligent, kanske mer intelligent än vad som är bra för henne. Hon tar in och genomskådar allt hon ser, men bristen på livserfarenhet gör att hon inte riktigt klara av att hantera alla intryck.
   I huset finns även portvakten Renée Michel, som gör vad hon kan för att upprätthålla fasaden som den vresiga och obildade portvakten, bakom vilken hon ostört kan njuta av det hon verkligen älskar: litteratur, film, musik och filosofi. En dag flyttar den japanske affärsmannen Kakuro Ozu in i huset och han upptäcker genast en spricka i den fasad madame Michel tidigare under så många år utan problem har upprätthållit för alla dem som tagit den för given.
   Det är en kluven känsla att gå och se en film baserad på en bok man tycker om. Jag vill ju gärna se vad det har blivit av och är det bara en bra film så är det okej, men är filmen dålig kan jag bli riktigt störd av det; så får man inte göra med en bra bok... Men jag tyckte om Igelkotten, kanske för att de verkligen valt att göra en film. Det var så mycket som inte kommit med, men det är inte konstigt alls, den litterära elegansen måste man gå till boken för att få.