måndag 17 januari 2011

Sparta

Lotta Lotass bok Sparta inleds med raderna:

"Gryningen syns knappt vid horisonten.
   En ensam ljusstråle sveper över den ärrade
marken. Dess kägla snuddar vid ras och rämnor.
   Rökpelarnas mörka kroppar rör sig genom
den gryniga, grådisiga rymden."

Och så böljar texten vidare, utan att väja för någonting. Alla beskäftiga råd om att inte använda för många adjektiv eller för långa meningar löses upp i all sin meningslöshet; allt är tillåtet, bara det görs bra. Lotass använder språket med en sådan självklarhet att det bara är att ge efter, följa med och njuta.
   Första gången jag läste texten hade jag mina föreställningar om trojanska kriget spökande i bakhuvudet och var till en början alldeles förvirrad när jag skulle försöka få ihop det jag läste med vad jag trodde det skulle "handla om": hur få ihop de gamla grekerna med trådbussar och järnvägar? Vad var det som hände? Hur hängde det ihop? Men vid nästa läsning, då jag helt givit upp idén om en handling eller intrig och bara följde med texten, framträdde den mycket klarare och nästan mer som musik än som roman, med sina växlingar i så väl stämningar som tempo, som om den skulle kunna fästas i ett partitur, sjungas av en kör. Fast det där med roman hittade jag på själv, Lotass har inte klassificerat sin text. Språket är fantastiskt, helt enkelt fantastiskt, på intet sätt svårt eller tillkrånglat, bara säkert och vackert. Det är fascinerande att läsa något som är så helt eget och samtidigt så självklart talar till en. Och om texten ändå skall sägas handla om något är det, när jag läser den, krigets tidlösa meningslöshet.

Inga kommentarer: