tisdag 8 februari 2011

Den motvillige resenären

I väntan på att Jenny Diskis nya roman Till den skrivande kvinnans försvar skall bli ledig på biblioteket, har jag läst hennes Den motvillige resenären. Och det var nog i den stuga i Somerset som hon hyrde in sig i ett par månader en senhöst, som den senaste romanen började ta form, att döma av den litteraturlista vilken hon noggrant redovisar i boken.

Den motvillige resenären är en talande titel på denna (anti)reseskildring. Diski gör stor affär av att hon helst stannar hemma i soffan och läser, skriver och tänker, men att hon på grund av olika omständigheter ändå hamnar på resande fot. Boken tar upp tre olika resor: i den första delen är Diski i Nya Zeeland på litteraturkonferens, i den andra delen hyr hon ovan nämnda stuga på den engelska landsbygden, och i den tredje delen besöker hon Lappland för att göra ett reportage för Observers resebilaga.

Diski hyser sedan barndomen en stark längtan efter att vara speciell, en fysiks åkomma skulle vara välkommen, men i brist på sådan (eller snarare i brist på kommunicerad diagnos) finner hon andra vägar att vara just så speciell som hon önskar. Ständigt upprepar hon hur hon hela tiden gör saker som hon (av ofta oklar anledning) anser att hon borde göra fast hon inte alls vill, och det är den kärna som hon menar gör henne speciell. Detta ständiga gnällande över att vara på platser hon inte önskar och göra saker hon inte önskar, pendlar mellan att vara roande och tröttande; det blir gärna alltför koketterande. Men Diskis rättframma sätt att skriva, tillsammans med hennes spretiga tankebanor, tilltalar mig. Och trots hennes ständiga upprepningar av att hon helst inte flyttar sig från soffan eller badkaret, är det mycket hon hinner uppleva och det är dessa upplevelser, tillsammans med de associationer de ger upphov till, som driver reseberättelserna.

I den del av boken som tar upp Diskis besök hos samer, som försöker utöka sina traditionella inkomster från renskötseln med turism, är riktigt intressant. Diski lyckas med konststycket att lyssna till vad samerna har att säga om hur de uppfattar sin kulturs utsatthet i moderniteten, att följa med dem som en betraktare i ett par dagar, och sedan på sitt personliga vis återge detta utan att varken döma eller hemfalla åt exotism.

Och när Diski beskriver hur det är att övernatta i en kåta bredvid ett hägn med sjutusen renar, kan jag inte låta bli att tänka på när jag vid en vandring längs Kungsleden, då vi övernattade i turistföreningens stugor och inte i tält, en natt blev tvungen att gå upp och besöka utedasset som låg i en stuga bredvid. Sömndrucken öppnade jag dörren till sovstugan och stod plötsligt öga mot öga med en ren. Jag tvärstannade och tittade på renen, som tittade tillbaka, helt kort, innan den i maklig takt klev ned från rampen som ledde upp till dörren. Gårdsplanen var full med renar, och skulle det inte hända en olycka i sängen var det bara att ge sig ut ibland dem. Jag hade inget mer att lita till än att om renar var farliga borde väl någon ha varnat för dem? Och renarna brydde sig föga om mig: de flyttade lite lojt på sig när jag gick förbi och återgick sedan till att stå och hänga.

Inga kommentarer: