söndag 27 mars 2011

Björn Runeborg, Mytomaner

När man ser listan över romaner sprungna från Björn Runeborgs penna skulle man kunna tro att hans produktion upptar en egen hylla på biblioteket, men icke, i alla fall inte här i Kungälv. Fast kanske beror det på att hans böcker lånas så flitigt att de som finns inne samtidigt inte behöver så mycket utrymme? Hur som helst, när jag får för mig att titta efter finns det ofta någon bok av Runeborg i hyllan som jag inte har sett där förut. Senast fick jag med mig Mytomaner, som kom ut 2004.


Runeborgs berättande är rättframt, utan trixande berättartekniska knep. Han har en egen stil som genast känns igen: sval och ytterst korrekt; texten flyter fram utan minsta skavank. I Mytomaner står två personer i fokus: Bruno, som under gymnasietiden blir övertygad om att han i sig har den avliden filmregissören Hampe Faustman, och Miranda, som när hon träffar Bruno på ett tåg, bestämmer sig för att det är honom hon skall älska. Bruno och Miranda berättar själva om sina liv, vilka löper parallellt och beröringspunkten är att Miranda väljer boende och arbete så att hon befinner sig i Brunos närhet och deras vägar korsas stundtals. Romanen spänner över närmare fyrtio år och den svenska nutidshistorien markeras kontinuerligt med energikris, regeringsskiften, Palmemordet, finanskris, och så vidare.

Runeborg kan sitt hantverk och det är alltid en fröjd att läsa någon som skriver med stil. Fast genom en hel roman räcker det inte med stil, även berättelsen måste gripa tag. Historien i Mytomaner är kyligt gestaltad och bokens karaktärer håller sig ytterst kallsinniga till både sina egna liv och sin omgivning. Att som Bruno vara övertygad om att man bär en annans liv med sig är en spännande ingång, men det blir inte mer än en ansats. Bruno flackar runt mellan olika städer och olika arbeten och låter sig inte beröras av någonting. Mirandas kärlek till Bruno framstår mest som en förevändning för att slippa ta ansvar för sina relationer. Det finns något pliktskyldigt över romanen som gör det svårt att bli engagerad i läsningen. Mytomaner framstår mest som en förövning till den senare romanen Dag, som utkom 2007, där en kvinna låter sin kärlek till Dag Hammarsköld uppfylla sitt liv. Hammarsköld nämns flera gånger även i Mytomaner och Mytomaner förebådar utan tvekan den senare romanen, där inte bara temat utan till och med namnen återupptas: kvinnan heter Miranda och mannen hon är gift med Henrik.

Inga kommentarer: