måndag 7 mars 2011

En besvikelse...

var det att att läsa Jenny Diskis roman Till den skrivande kvinnans försvar. Det verkade lovande med en roman om en kvinna som försöker leva som intellektuell i ett sjudande Europa för fyra hundra år sedan, med Montaigne som intellektuell krydda. Men ack så trist och pompöst det blev.

Huvudpersonen Marie de Gournay tillbringar sin barndom i sin avlidne fars bibliotek och blir hänförd av alla ord. Istadig vägrar hon göra något annat än att läsa, vilket i sammanhanget innebär att antingen lära sig sköta ett hushåll och bli ett ämne för äktenskap, eller att förbereda sig för ett liv i kloster. När Marie får Montaignes essäer av sin farbror Louis, som ser och uppmuntrar hennes litteraturintresse, blir hon hänförd. Ja mer än hänförd, hon blir besatt. Hon kontaktar Montaigne, får träffa honom, utverkar ett löfte av honom att få bli hans andliga dotter och efter hans död får hon i uppdrag att ombesörja utgivningen av de reviderade essäerna.

Diski skriver distanserat och mästrande och Marie framställs som pinsamt självgod. Hon är självlärd, och oförmögen att bli något annat då hon är totalt lomhörd för sin omgivning, även om hon försöker lyssna på Montaigne går essensen av det han säger henne hela tiden förbi. Och att lyssna på någon annan är ju helt otänkbart, vad skulle hon, Montaignes andliga dotter, kunna få ut av det, de borde istället lyssna och rätta sig efter henne! Även om det gång på gång framhävs hur svårt det var för en kvinna att hävda sig som författare, är intrycket ändå att det inte är där skon klämmer: hade Marie bara varit lite mindre inbilsk och lite mer öppen för de råd hon får av de som faktiskt vill henne väl, hade hon kunnat lyckas. Det är inte samhället som stoppar Marie, det är hon själv.

Riktigt illa blir det i den fjärde och avslutande delen, när Marie skall försöka slå sig fram i Paris med eget hushåll och litterär salong. Att Marie är en tarvlig person, som behandlas tarvligt av sin omgivning, skulle man kanske kunna stå ut med om inte boken själv vid det här laget blivit tarvlig. Tjänsteflickan Jamyns kärlek till matmodern och deras sexuella relation saknar all trovärdighet. Diski framhåller i sitt efterord att det mesta i boken är påhittat, och det är som det skall vara i en roman, men det ursäktar inte att det man hittar på inte är trovärdigt inom den ram romanen själv sätter upp.

Inga kommentarer: