måndag 21 mars 2011

Långsamhetens nej

Thomas Nydahl vämjs vid hetsen och bullret i samhället, ett samhälle där få tar sig tid att stanna upp och lyssna på regnet, där få förmår att verkligen möta varandra och sig själva. I de korta prosastycken som samlats i boken Ensamhetens nej tar Nydahl enträget avstånd från masskulturen i allmänhet och konsumtionsamhället i synnerhet. Fram skrivs ett kompromisslöst nej till tidens slippriga och påträngande måsten, ett nej nödvändigt för den som vill finna sin egen väg i livet. En väg som för Nydahl går via ensamheten, litteraturen och musiken.

Nydahl vältrar sig stundom i missmod, och nära missmodet ruvar missunsamheten. Skall man dra sig undan skall det vara för ett liv nära litteraturen, andra motiv, speciellt om de inte är elegant formulerade, avvisas bryskt. Som den kvinna Nydahl läser om i tidningen som flytt undan till ett ensligt beläget hus i skogen. "Hennes flykt tilltalade mig, men när hon skulle formulera sina bevekelsegrunder föll jag ur känslan av sympati. Det var för mycket elöverkänslighet, för mycket Saltå kvarn-ideologi och för mycket ordsnurr." Det är så enkelt att avfärda en medmänniska med några slagkraftiga och nedlåtande formuleringar och Nydahl bryr sig inte om att förklara vad det är för osympatiskt med att ha drabbats av elöverkänslighet. Och vad sjutton är Saltå kvarn-ideologi för något?

Nydahl när bilden av sig själv som solitär misantrop, men det är när det uppstår en spricka i det buttra avståndstagandet, när han vänder sig utåt, nyfiket och bejakande, som texten glimmar till och blir angelägen. "Barnbarn på hästrygg. Skratt och samtal. En vind under de mörka molnen. Fågelsången och samhörigheten. En helt vanlig tisdagskväll i slutet av maj. Vem hade vågat tro det?" Avståndstagandet som hotade att stelna i en pose, blir istället ett skavande nej. Ett nej som inte låter sig viftas bort. Ett livsviktigt nej, utan vilket en egen väg inte står att finna. Ett nej att ta avstamp i och spjärna mot. Ett nej värt att ständigt påminna om.

5 kommentarer:

Ingrid sa...

Har du läst andra böcker av Nydahl? Jag är nyfiken på hans författarskap men har ännu inte kommit "till skott". Jag tilltalas av sökandet efter stillhet men "misantroperier" vet jag inte om jag uppskattar lika mycket.

Petra Rhodin sa...

Detta var det första i bokform jag läst av Nydahl. Texterna i Långsamhetens nej är av samma karaktär som de som finns på hans blogg Vaka över ensamheten. Det kan till och med vara så att de är hämtade därifrån, även om det inte direkt anges i boken. (i någon av texterna står "här på bloggen") Så mitt tips är att kika in på bloggen och se om det lockar till vidare läsning.

Ingrid sa...

Jag tittar in på Nydahls blogg lite då och då men jag bör kanske ta lite längre tid på mig och söka mera ordentligt - några av hans böcker finns på mitt bibliotek. Det blir nog så att jag lånar hem så småningom.

Thomas Nydahl sa...

Tack Petra, uppskattar dina kritiska synpunkter och hoppas att nästa bok kan ha mindre av det du pekar på.

Petra Rhodin sa...

Thomas, ser fram emot en ny bok från dig. I väntan på den fortsätter jag att följa din välskrivna blogg.