tisdag 15 mars 2011

The Tenant of Wildfell Hall

Anne Brontës roman The Tenant of Wildfell Hall är inte lätt att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa. Brontë skriver med en nerv och intensitet som får texten att vibrera och kännas angelägen rakt igenom. Hennes stil är skarp och realistisk, med en underliggande svärta som förstärks av den dova ironi hon ibland låter framskymta.

Helen Huntington tar sin lille son med sig och lämnar sin alkoholiserade och brutale make. Ett för samtiden oerhört radikalt och chockerande steg att ta. Hon hyr ett par rum i ett gammalt övergivet hus på landsbygden och försöker livnära sitt lilla hushåll på vad hon kan förtjäna med sina målningar. Hon är ovillig att berätta om sitt förflutna och det tar inte lång tid innan hon är utsatt för grannskapets illvilliga skvaller. Med sin rättframhet och sitt patos blottlägger Brontë kvinnornas underordnade och snäva ställning. Och de psykologiska insikter och mänskliga drivkrafter hon lyfter fram är i mångt och mycket relevanta än idag.

Det var tack vare att Ingrid tog tag i några av sina hyllvärmare som jag blev påmind om Anne Brontë och kom på att det var förskräckande länge sedan jag läste något av henne. Men nu kommer det att bli mer av systrarna Brontë under våren. De tål att läsa om och om igen.

1 kommentar:

Ingrid sa...

Jag blev mest arg på mig själv för att jag låtit Anne Brontës fina roman stå oläst så länge... och du ska ha tack för uppmuntrande ord som fick mig att plocka fram och läsa (äntligen).