lördag 2 april 2011

Anne Brontë, Agnes Grey

Agnes Grey är Anne Brontës första roman och utkom 1847 i en utgåva tillsammans med systern Emilies Wuthering Heights. I Agnes Grey behandlas situationen för den engelska 1800-tals-guvernanten. Agnes är yngsta dottern till en mindre bemedlad landsortspräst och dottern till en förmögen godsägare som tagit sin hand och sina pengar ifrån henne när hon insisterade på att få gifta sig med sin älskade Grey. För att bidra till familjens försörjning söker Agnes tjänst som guvernant och kommer till en familj med fyra små barn varav tre blir hennes ansvar. Det visar sig vara tre oregerliga små liv, som roar sig med att antingen bråka med sin guvernant eller plåga små djur som kommer i deras väg, som att dra ben och vingar av fågelungar. Efter knappt ett år får Agnes sluta sin tjänst. Men hon ger inte upp utan försöker igen, denna gång hos en familj med äldre barn, varav de två flickorna blir hennes ansvar. I denna familj blir Agnes kvar under ett par år och blir även bekant med några av torparna och med hjälpprästen Mr Weston.

Romanen växlar i stil, till en början är tonen lättsamt ironisk men blir efterhand mer allvarsam, vilket stämmer fint med att Agnes guvernantdrömmar utvecklas från hoppfull förväntan till bitter erfarenhet. Brontë prövar olika tekniker och teman, vilka senare kom att utvecklas mer i hennes nästa roman The Tenant of Wildfell Hall (som jag skrivit om här), exempelvis den alkoholiserade maken och obetänksam och brutal uppfostran av små pojkar.

Agnes Grey är kanske inte så övertygande som roman, men som tidsdokument är den helt igenom fascinerande. Guvernanternas mellanställning i klassamhället, som här framträder i all sin absurditet, är skildrad med den levda erfarenhetens patos. Som läsare får man en god inblick i medelklassens liv och leverne, moraliska utgångspunkter och religionens självklara roll. Agnes religiositet är djup och närmast flickaktigt naiv. Anne Brontë själv var hängivet religiös, men hon gick igenom en religiös kris och i The Tenant of Wildfell Hall slits hjältinnan mellan de religiösa dogmerna kring äktenskapet och den faktiska och brutala verkligheten. I Agnes Grey finns inga religiösa tvivel eller dilemman, här är religionen självklar och oproblematisk. Agens Grey är skriven från hjärtat och går rakt in i hjärtat. Detta är skrivet för att det måste berättas och den levda erfarenheten genomsyrar hela texten och gör den angelägen, inte enbart som tidsdokument, utan även för att den har något viktigt att säga om mänskliga relationer.

Om ni skulle råka få samma utgåva av Agnes Grey i handen som den jag har läst, vill jag utfärda en VARNING för det lömska förordet. Det börjar med några upplysningar om att Anne Brontë själv arbetat som guvernant och att boken i huvudsak bygger på hennes egna erfarenheter, och så några ord om när romanen först publicerades, och så långt är det okej, men sedan, utan att man riktigt fattar det förrän det är för sent, får man en sammanfattande beskrivning av synopsiskaraktär där allt, inklusive slutet, berättas, åtföljt av en detaljerad analys av texten. Detta att i förordet sammanfatta hela boken är ett otyg utan dess like som tyvärr inte är helt ovanligt. Om man ser till just detta förord så skulle kanske en fjärdedel av det kunna fungera som förord, resten, det vill säga analysen av romanen, skulle man ha lagt som ett efterord. Även om just Agnes Grey inte är en roman som drivs av spänningen för hur det skall sluta är det ändå oförlåtligt med ett så klåfingrigt förord.

2 kommentarer:

Traxy sa...

Ja, de tänker väl att det är en klassiker och att "alla" redan läst den och vet vad den handlar om och hur den slutar ... utan att tänka på att någon gång måste ju vara den första gången man läser den. Om du läste utgåvan på bilden så är det samma som jag läste. Har för mig att jag hoppade över förordet, eller bara läste början och sedan tänkte "äh!" och gick över till att läsa själva boken istället.

Bra recension! :)

Petra Rhodin sa...

Det var utgåvan på bilden jag läste och din strategi med att hantera förord syns klokare än min; jag förväntar mig fortfarande att det är någon som har tänkt till och skrivit något som är intressant att läsa före, utan att för den skull föregripa min läsning. Men när det gäller klassiker så skall jag vara mer vaksam i fortsättningen, speciellt som det inte är första gången detta händer.