tisdag 19 april 2011

Eva Ström, Den flödande lyckan

För ett par år sedan läste jag Eva Ströms Claires leende och blev helt betagen. Inte så mycket av den aningen banala historien, men desto mer av det vackra språket som flöt fram över sidorna som en porlande fjällbäck. Så det var med stor förväntan jag öppnade Den flödande lyckan och de få sidorna var snart lästa, eller snarare genomsnubblade, och där satt jag, snopen.

Enligt omslaget är Den flödande lyckan "en konstfullt hoptvinnad roman om kärlek, sekularisering och ett behov av någon form av tro." Själv skulle jag säga att det är en ansats till en sådan roman. I centrum står historien om det upplösta äktenskapet mellan läkarna Anders och Monica. Monica lämnar Anders för den norske kirurgen Espen och flyttar med honom till Nordnorge. Även berättaren är läkare och Ström utnyttjar varje tillfälle att använda sina kunskaper i medicinsk terminologi. Insprängt i triangeldramat mellan Anders, Monica och Espen finns anekdoter kopplade dels till den gata som Anders bosätter sig på efter att Monica lämnat honom, dels till berättarens tankar kring sekularisering, religion och skrivande.

Ström skriver distanserat och fragmentariskt. De olika berättelsestråken har styckats upp i korta delar, vilket i och för sig går an, men desto värre är att texten är helt sönderhackad av de citat på ett par tre rader som stoppats in mellan var och vartannat stycke, citat med för mig i sammanhanget ofta oklart syfte och mening, och dessutom alluderas det i själva texten flitigt på andra texter: om man gillar intertextuell frågesport är Den flödande lyckan en guldgruva. Riktigt hur (för-)störande de inlagda citaten är för läsningen blev uppenbart när jag vid andra genomläsningen helt sonika hoppade över dem och fann ett flöde i texten som bröt ned en del av distansen och gjorde att jag mer uppskattade de tankar kring tro, skrivande, kärlek och lyckans bräcklighet som Ström för fram. Tankar som tål att tänkas vidare på.

Inga kommentarer: