fredag 8 april 2011

Karin Stensdotter, Arnes kiosk

Karin Stensdotters Arnes kiosk, med undertiteln - en roman om kärlek, är en klassisk utvecklingsroman där läsaren får följa Björn Hansson under studieåren med konstvetenskap och påföljande konsthögskola. Men det var nära att det inte blev av att jag läste boken, för det börjar illa, med en ytterligt tröttsam jargong där slang, svordomar och talspråk staplas på varandra: Björn bor hos morsan i Rudis, saknar farsa, vill in på Mejan, träffar Victor som bor med sina päron i Djursan, och går han utanför dörren lyser kranen nog ta mig fan röd i nyllet, typ. Men så efter en femtio, sextio sidor är det som om Stensdotter själv tröttnar på jargongen och i rask takt skalas det värsta borta. Och nu tar min läsning sådan fart att jag har svårt att lägga boken ifrån mig.


Det är Björn som står i fokus och det är han som återberättar sin historia med några års distans. När vi kommer in i Björns liv är han i 20-års åldern, läser konstvetenskap och förbereder sina antagningsprover till Konsthögskolan. Han träffar Victor, som satsar på en karriär som konstmagnat och i Björn ser en lovande ung konstnär att knyta till sig. Via Victor träffar Björn den svala, eleganta och förlovade Stella och blir ohjälpligt förälskad. På Konsthögskolan knyter Björn även band för livet, mer eller mindre frivilligt, med vännen Arne och den aningen kantiga Harriet. Men det är kärlekshistorien med Stella som blir det nav kring vilket Björns liv snurrar under de år vi får följa honom, medan han försöker hitta sin väg genom konsten och livet. Stilen är driven och humoristisk, men med ett underliggande drag av svärta. Stensdotter skriver fint och ömsint fram den speciella tiden av ung vuxenhet och hennes karaktärer är alla lite udda, på det där viset som folk är mest.

3 kommentarer:

Karin S sa...

Hej Petra,
Roligt att du läst Arnes kiosk och fått ut så mycket av den.
Du är inte ensam om dina invändningar mot jargongen. Och jag i min tur har ingen annan förklaring än att det var ett språk eller åtminstone ord som kom tillbaka till mig när jag tänkte på den här tiden, de där orden låg liksom inneslutna i den.

När jag för lite sen var i Zagreb där studenter som läser svenska på universitetet och som läst boken hade svårigheter med samma sak fick jag nästan ont i samvetet.

Men jag tänker så här: de där orden placerar berättelsen i en tid, och inte i någon annan. På gott och ont.

Detta inte sagt som en ursäkt, mer som en förklaring.

Gillar din blogg och tittar in igen. Hej.

Petra Rhodin sa...

Hej Karin!
Jag skulle gärna läsa mer av det du skrivit. Tyvärr tycks Den gordiska soffan omöjlig att få tag på i mina trakter, så jag får väl tåla mig tills din nya kommer.

Karin S sa...

Hej Petra,
Kul!
Du har rätt i att Den gordiska soffan nog är svår att få tag i, i princip tror jag att båda böckerna är på väg ut ur handeln, eller redan är borta. Fast jag har ett lager i en källare i Bollmora.
Så om du är intresserad kan jag skicka ett ex till dig i sommar någon gång. När jag kommer dit.
Jag tar nog upp det i bloggen så småningom, och i såna fall kan du höra av dig via mail.