fredag 27 maj 2011

Agnès Desarthe, Ät mig

I höstas var jag på Partille bokhandels franska afton och lyssnade på Agnès Desarthe. Otroligt trevlig och charmig var hon. Och pratade franska så man begrep. Kanske var det därför jag köpte Mangez-moi och inbillade mig att jag skulle klara av att läsa den på franska. Dags att lämna Le petit Nicholas-stadigt liksom. Efter att ha plockat runt Mangez-moi i bokhögen i ett halvår gick jag till biblioteket och lånade Marianne Tufvessons översättning Ät mig och tänkte läsa de bägge parallellt. Det höll i tre kapitel, sedan blev det Ät mig för hela slanten; jag blev för otålig att följa Myriam för att halta mig igenom texten på franska.

Myriam övertygar en banktjänsteman att låna ut pengar till hennes restaurang Chez moi (Hemma hos mig) och drar igång sin verksamhet med lika delar känsla och naivitet. Att Myriam är känslomässigt trasig och har lyckats ställa till det ordentligt för både sig själv och sina närmaste står tidigt klart.  Hon rör i grytorna, komponerar recept, låtsas inte om räkningarna, tänker på det förflutna, det närvarande, det drömda. In i hennes restaurangliv kommer blomsterhandlaren Vinecent med nejlikor och dålig andedräkt, liksom servitören Ben, ranglig, asexuell och lyhörd, och många fler lite halvudda existenser. Associationerna går till Anna Gavalda och Tillsammans är man mindre ensam, både vad gäller maten och människorna.

Desarthe skriver rappt och blandar och ger; mat och sorger och tankar. Trots att jag ibland ryser åt Myriams känslokyla dras jag gärna med i hennes vilsna och lite skeva värld. Och nu när jag vet hur det går skall jag nog kunna traggla mig igenom Mangez-moi också...

2 kommentarer:

bokstödet sa...

Jag tyckte också mycket om Ät mig och har skrivit ett inlägg om den.

Petra Rhodin sa...

Hej Bokstödet! Var inne och läste ditt inlägg om "Ät mig" och nu har jag funderat så mycket på det du skriver om att alla bitar faller på plats lite väl enkelt att jag måste skriva ett inlägg till om boken. Så kan det gå.