söndag 29 maj 2011

Ät mig igen

Har fortsatt att fundera på Agnès Desarthes Ät mig och vill gärna lägga till några rader om berättarperspektivet. Ofta spelar inte berättarperspektivet så stor roll i en roman; det går lika bra att berätta historien såväl i första som tredje person, eller kanske i andra person om man nu vill kämpa lite. I Ät mig är det Myriam som berättar och Desarthe utnyttjar skickligt möjligheterna med en opålitlig berättare för att ge sin historia djup; att inte Myriam är pålitlig vare sig i sina relationer eller i sina minnen öppnar upp det hon berättar och stimulerar till egna funderingar för läsaren. Och får det vid första anblicken banala slutet att te sig både självklart och ironiskt.

Myriam är känslomässigt vilsen och visar upp en stor oförmåga i att hantera känslomässiga konflikter. Mantrat att hon inte älskar sin son håller hon upp både som ett förklarande skydd att urskulda sina handlingar med och en skam att gotta sig i; hon växlar mellan ärlig självrannsakan och fåfängt koketterande av sin egen värdelöshet. Att Myriams starka sida inte är att stå upp och möta vare sig sina egna eller andras känslor är det ingen tvekan om och hennes bittra angrepp på sin tidigare maken Rainer ger intryck av lika delar erfarenhet och efterkonstruktion; blev hon verkligen utkastad av maken eller drog hon för att slippa möta konsekvenserna av sin affär med Octave?

På slutet knyter Desarthe ihop sin roman med en lätt gest och intrycket blir att Myriam nog inte har varit en riktigt så dålig mor och Rainer inte en riktigt så dålig far och make som Myriam försökt göra gällande. Hur som helst är det befriande för alla parter, inklusive läsaren, när sonens flickvän kliver in på scenen och kräver att det får vara slut på smygandet och självömkandet. Så återförenas då mor och son i en riktig snyftscen. Och Myriam lär ju snart ha ställt till det igen och man kommer att tycka lika mycket om henne för det.

Inga kommentarer: