tisdag 10 maj 2011

Karin Stensdotter, En underbar roman

Karin Stensdotters En underbar roman utspelar sig i Paris där Gertrud lever ensam i en gammal lägenhet i Montparnasse. Det var kärleken som en gång i tiden fick Gertrud till staden; på en vinsalong dit hon motvilligt följt med som fotograf träffade hon Marc-Antoine, änkling med två små pojkar, kärlek uppstod och Gertrud klev in i familjen. Nu är hon änka, bor kvar i lägenheten, är noggrann med maten och en dag får hon besök av sin brors dotterson, nioåriga Harry. Pojken spenderar en höstlovsvecka hos Gertrud, de gör små utflykter i Paris, äter, pratar och finner varandra genom det gemensamma intresset för fotografering. Och Gertrud minns; brodern, föräldrarna, inlandsisen och barndomsvännerna.

Både Gertrud och Harry är ömsint skildrade och det finns en fin, finurlig humor i boken, och några välskrivna stycken som det är en fröjd att läsa. Men. Men! Det blir tyvärr inte mycket av; det är liksom det lovas runt men hålls tunt.

Gertrud har bott i Paris i decennier, varit gift med en fransman, har två franska styvsöner och ändå tycks det franska knappt ha påverkat henne. Stensdotter gör ansatser till jämförelser mellan franskt och svenskt, men det blir inte mycket med dem. Gertrud funderar till exempel över det faktum att Paris vilar på en grund utgrävd till schweizerost och att det där i finns en koppling till franska språkets intrikata konstruktioner, medan "Stockholm ligger på något solitt men ser ut att flyta bort under måsarna, och vad gäller språket är hon nästan säker på att det är samma sak men hon kommer sig inte för med att utveckla tanken." Detta "hon kommer sig inte för med att utveckla tanken" är som ett motto för hela romanen; inte mycket får lov att utvecklas, allt för många trådar klipps av innan det hunnit bli något av dem.

För jag vill ha mer! Av Paris, av Helen, av Marc-Antoine och pojkarna! Vill följa Gertrud i spåren, i glädjen, i sorgen, i skarvarna. Gertruds tid i Paris framstår som så polerad att den inte satt några spår i hennes liv, det finns inget där hon tar spjärn emot. Hon påstår att hon stannar i Paris för att det är där hon varit älskad, att det är där hon har sina minnen, men det är inte Paris och sitt liv där hon minns, det är livet i Sverige och de svenska vänner hon har som tycks betyda något för henne. Beröringsskräcken med det franska i allmänhet och fransmännen i synnerhet är i det närmaste total. Gertrud träffade alltså en fransman med två små pojkar vars mor dött, flyttar till Paris och blir en del av familjen, bara så där? Att det tog lite tid är allt man får veta om hur hon blev en del av denna familj, som antyds vara stor, med vingård och olivodlingar och stenslott, men närmare än så kommer man inte. Inga sorger, ingen glädje, inga bekymmer, inga kulturkrockar, inga vänner, ingenting. Alla dessa år i Paris tycks som sagt inte ha satt några spår i Gertrud, i hennes mun läggs ibland någon kommentar om att hon känner sig främmande för Sverige, men det stämmer inte överens med den Gertrud man får lära känna. En underbar roman verkar hela tiden så lovande, och så tar den bara slut innan alla de löften som givit uppfyllts, och jag får tillstå att jag blir besviken.

Men, men... Det finns ändå något i En underbar roman, något med tonen, som gör att jag tar mig samman och börjar om från början. Och nu, när jag vet vilka av de där (mestadels franska) tåtarna som sticks fram som aldrig kommer att utvecklas och därför kan koncentrera mig i lugn och ro på det som faktiskt får utrymme, måste jag ändå säga att Stensdotter har skrivit en, om inte underbar, så i alla fall charmig liten roman. Gertrud är finstämt porträtterad och har en finurlig humor, Harry är underbart rättfram och barnklurig och jag har stort nöje av att ta del av deras vecka tillsammans. Och tänk om man kunde få läsa Gertruds och Helens Med respläd och metastaser längs Medelhavets kust...


7 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Du gör en fin läsning och vi är ju några som sagt att vi vill ha mer...
Karin säger i en intervju att romanen var "ett halvfärdigt manus som jag kom av mig med då jag insåg att det skulle bli svårt att få utgivet". Så det kunde kanske ha blivit något större. Nu säger hon sig vilja ta en paus från skrivandet. Jag hoppas den inte blir alltför lång...

Petra Rhodin sa...

Halvfärdigt är en träffande beskrivning. Det känns när man läser och eftersom det är så tydligt att detta kunde ha blivit riktigt bra blir denna halvfärdighet också riktigt frustrerande.

Jag hoppas också få läsa mer av Karin; det jag läst hittills har verkat så lovande och den dag hon slår till och verkligen låter sina tankar utvecklas kommer det att bli underbara romaner.

Lennart Erling sa...

Men jag vill nog "försvara" den här boken... Manuset var halvfärdigt, men "En underbar roman" är ändå på något sätt färdig. Om man accepterar det korta formatet, det enbart antydda, skissartade, det som ger utrymme för våra funderingar.
Har du läst "Arnes kiosk" och "Den gordiska soffan"? De är av större format. Speciellt den senare tyckte jag mycket om.

Petra Rhodin sa...

Jag har inga problem med det korta formatet, det som ställer till det för mig är känslan av att det påbörjas och utlovas så mycket som det sedan inte blir något av. Det halvfärdiga ligger här, som jag ser det, mycket i att de uppslag som inte utvecklas inte har rensats bort. Framförallt slås det på trumman för minnena från Paristiden, liksom olikheterna mellan franskt och svenskt, och så snålas det så hemskt med dem. Vilket gör att jag känner mig snopen, ja nästan lurad, när jag läst klart.

Jag tycker om korta texter som man kan läsa om och om igen, och hade det varit tydligare i texten vad som skulle komma upp så hade det som kom med räckt bra för mig. Jag tycker verkligen att det var en charmig bok, men jag håller på den gamla devisen att hänger författaren upp en pistol så får han eller hon också se till att avfyra den.

Men jag förstår din vilja att försvar En underbar roman. Den är värd att läsa och låta sig charmas av och det är ju det som är så frustrerande; lite mera puts så hade det blivit riktigt bra.

Jag har läst Arnes kiosk och har skrivit om den här på bloggen (i april). Den gordiska soffan har jag inte lyckats få tag i, men Karin har utlovat en försäljning från sitt eget lager och då hoppas jag komma över ett exemplar.

Karin S sa...

Hej Petra, och hej Lennart!

Först och främst, det är nog det roligaste som finns med BRA läsare. Tack (båda för den delen) för fina läsningar.

Hur tänkte jag egentligen, tänker jag när jag läser den här texten. Och idén var aldrig att skriva en stor tjock roman, det var också därför jag kom av mig med manuset, eftersom jag insåg att idén inte funkar med de stora förlagens "mallar" för hur böcker ska vara. Sen annonserade Helena på Tusculum efter långa noveller och korta manus, och då först kom jag mig för med att avsluta den här historien.

(Nu kan man i och för sig tänka sig att det här aldrig var en särskilt bra idé, och att det inte är någon slump att de stora förlagen vill kunna klassificera sina böcker tydligt. En roman innehåller minst 250 sidor etc.)

Men jag är ändå glad att den här lilla boken kom ut, som den är. Som sagt, tanken var aldrig en tjock bok, ramen var den dryga vecka som de här två människorna tillbringar tillsammans, och de associationer och minnen detta väcker i Gertrud. Fläckvis, har jag hela tiden tänkt, som jag tycker att man (jag) själv är. Det är egentligen obegripligt hur hjärnan funkar, i förmiddags såg jag en människa gå på gatan och när jag såg henne kom ordet "glosögd" för mig. Hon VAR glosögd, utstående ögon, och jag kom att tänka på en liten flicka som hade sommarställe på samma plats som vi och som jag inte tyckte om för vi slogs båda om en annan liten flickas gunst.
Jag har alltså inte tänkt på den här tjejen sen dess. Tror jag. Och alltsammans var en räcka associationer som jag inte alls styrde.

Något liknande ville jag alltså testa i den här lilla romanen.

Så nu vet ni det.

Sen kan jag i och för sig tänka mig att om jag inte hade skrivit den, utan istället varit en läsare som ni av den, så kanske även jag skulle bli irriterad. På trådar som inte följdes upp. Jag vet inte, funderar på om jag brukar reagera så, men jag tror i och för sig att jag oftare blir irriterad på annat.

Hur som helst. OM jag någonsin skriver fler romaner så blir det nog tjockare igen. Och mer franskt-svenskt. Men jag törs inte lova och ännu mindre något heltäckande.
Ändå är det jättekul att ni båda två vill läsa MER.

Jo, Petra, jag kan skicka ett ex av Soffan redan nu om du vill. Du får den (jag har ju över hundra stycken även om de flesta är i Bollmora) som tack för en fin läsning. MEN du får, om du vill ha den, betala portot, som nog kan bli dyrt är jag rädd. Maila om du är intresserad.

bokstödet sa...

Den vill jag verkligen läsa!

Petra Rhodin sa...

Hej Karin!
Jag är verkligen glad att En underbar roman fick lov att komma ut i världen. Och jag är säker på att det är många som kommer att uppskatta den. Och visst vill jag läsa mer! Mejlar snarast om Den gordiska soffan.

Hej Bokstödet!
Ser fram emot att få ta del av din läsning.