söndag 26 juni 2011

Karin Stensdotter, Den gordiska soffan

"Men inte skapade pappa något? säger han sen. Han hade väl bara sönder?"

Hannele sitter i en ruffig lokal i gamla stan, omgiven av pappa Örjans kvarlämnade bråte, resterna av ett liv som trasades och löstes upp i alkohol. Ute är det sommar, halvbrodern Tårt dyker upp med jämna mellanrum och försöker locka med Hannele ut, ut i sommaren, ut bland folk. Men Hannele stannar inne, sitter där framför en spegelskärva och minns fadern, skriver för att om möjligt kunna bearbeta och komma vidare med sitt eget liv.

 
Det är alltså Örjan Snelling som står i centrum: arkitekt med kontor i Gamla stan i Stockholm, framgångsrik, fru och tre pojkar. Och så dottern Hannele. Hannele som är resultatet av en ytterst tillfällig förbindelse på en finlandsfärja. Hannele som både räknas och inte räknas in i familjen Snelling. Örjan inleder en affär med Katarina som är anställd på hans arktektfirma och det blir startskottet för sönderfallet i Örjans liv, och i och med hans personliga upplösning upplöses även banden till de närmaste, banden till barnen, som så småningom kommer att utökas med ännu en pojke.

Hannele trevar sig fram i sin berättelse, försöker att se på det som hänt ur flera olika synvinklar. Barndomsminnen blandas med nutid, beskrivningar med reflektioner. Historien är i all sin enkelhet riktigt otäck: att det är så enkelt att söndra så mycket. Örjan Snelling är inget monster, men han drar sig gärna undan när det bränns, när det börjar bli lite jobbigt, försvinner i väg, ut till sin älskade ö i skärgården, till en ny kvinna, till spriten. Stensdotter får skickligt fram alla dessa små försummelser och förskjutningar som tillsammans leder till att tillvaron förändras i grunden för så många.

Förbindelsen mellan Örjan och Katarina resulterar i ännu en pojke, CM, en pojke som ingen av dem riktigt vill befatta sig med. De korta avsnitt i boken som tar upp hur båda föräldrarna värjer sig för att låta detta barn på allvar få ta någon plats i deras liv är bland det starkaste och otäckaste i boken. Ingen av föräldrarna väljer någonsin barnet framför något annat, och definitivt aldrig framför sina arbeten; CM får växa upp på de rester som råkar bli över när föräldrarna inte har något roligare för sig; växa upp i grym kärlekslöshet.

2 kommentarer:

bokstödet sa...

Jag läste nyligen En underbar roman av Karin Stensdotter. Boken utspelar sig i Paris och var jättefin tycker jag. Den här verkar vara lite i samma anda. Jag skriver upp den på min lista.

Petra Rhodin sa...

Hej Bokstödet!
En underbar roman var fin men Den gordiska soffan är (minst) ett strå vassare, så gillade du den första bådar det gott för den andra!