måndag 13 juni 2011

Oline Stig, Jupiters öga

 Oline Stigs farfar Aksle Engebret gick under kriget med i det norska nationalsocialistiska partiet Nasjonal Samling. Han arbetade sedan med att skriva manus till av partiet godtagbara filmer. Farfaderns sympatier och verksamhet i samband med Nazitysklands ockupation av Norge kastar sina skuggor framåt i tiden och är något man helst inte talar om inom familjen, ja, det faktum att 44000 norrmän var medlemmar i NS och att ännu fler på olika sätt samverkade med ockupanterna är något som det fortfarande talas ganska lite om i Norge över huvud taget.

I Jupiters öga gräver Stig i det förflutna; hon läser Jupiterposten, den tidning Aksel skrev till hustrun Clara, läser tidningar, tittar på filmer, intervjuar människor, försöker förstå. Det är intressant att följa Stig i spåren när hon rotar och diktar och funderar men ändå lämnar boken en illa bismak efter sig.

Det är populärt att skriva dokumentärfiktion och lockelsen är inte svår att förstå. Som Stig formulerar det:
 I arkiven finns fakta, men de berättar ingenting om hur Aksel och Clara tänkte och kände. Det är så mycket jag inte vet. Jag tar ett beslut. Om jag verkligen ska komma dem nära måste jag fortsätta att dikta. Jag släpper min historia fri.
Och så långt är det väl gott och väl: att fantisera och dikta för att förstå och försöka hantera sin historia är inget märkligt i sig och Stig är öppen med vad hon gör. Ändå blir det obehagligt, för vad får man egentligen hitta på om verkliga personer? Min tveksamhet i detta fallet rör främst porträttet av Aksels syster Dora. Dora spelar en stor roll i Jupiters öga. Hon valde en annan väg än sin bror: hon undervisade utvecklingsstörda barn, såg tidigt igenom nationalsocialisternas idéer och anslöt sig till motståndsrörelsen.

Av någon anledning önskar Stig svärta ned Dora. Hon beskrivs generellt med negativa epitet och Stig hittar på en historia där Dora har en affär med en gift man, en affär som resulterar i en dotter, Helene, och att mannens hustru tar livet av sig. Dottern adopteras bort till ett judiskt par, herr och fru Böhm. När alla judar i Norge anmodas registrera sig blir fru Böhm orolig för Helene och ber Dora ta hand om henne. Dora vägrar med hänvisning till att hon har för mycket att göra med sitt arbete för motståndsrörlsen. Helene blir strax där efter deporterad till Tyskland.

Helene har en framskjuten plats i Jupiters öga men hon är alltså en fiktiv gestalt. Varför Stig valt att plocka in Helene och hitta på den här historien om Dora är inte gott att veta, men det framstår som att Oline i sin strävan att försöka förstå och bemästra den skam hon känner över farfaderns agerande vill balansera upp honom gentemot systern och då räcker det inte med att polera på farfader utan systern behöver också svärtas ned.

Helene är som sagt en central gestalt i Jupiters öga och detta att Stig har behövt dikta upp henne för att få sin roman att gå ihop gör att jag inte kan undgå att fråga mig varför hon inte drog dikten ett varv till och lät sin roman bli fiktiv. Att författare låter sig inspireras av verkliga personer och händelser är väl mer regel än undantag och när det tydligt blir fiktion är det sällan något bekymmer. Dokumentärfiktion är vanskligare och att tillåta sig att hitta på historier i syfte att misskreditera verkliga personer och sedan gömma sig bakom etiketten "roman" tycker jag är både förmätet och fegt. Någonstans måste man välja: har man inte tillräckligt med stoff för att skriva dokumentärt bör man överväga att skriva helt fiktivt - att blanda och ge lite hur som helst är verkligen diskutabelt.

1 kommentar:

bokstödet sa...

Jag tyckte väldigt mycket om Jupiters öga både språkligt och innehållsligt.