söndag 3 juli 2011

Ann Lingebrandt, Stella Kleve

H-ströms serie Litterära profiler går vidare med Ann Lingebrandts Stella Kleve - Det moderna genombrottets enfant terrible. Under 1880-talet publicerade Stella Kleve två romaner och ett antal noveller och debattartiklar som fick det att koka i den svenska litterära ankdammen. En ung kvinna som skrev i en naturalistisk dekadent stil om kvinnlig sinnlig erotik, det var bara för mycket och kritikerna gjorde vad de kunde för att överträffa varandra i sina fördömanden.
Vem var då denna unga kvinna som lyckades ställa till ett sådant rabalder? Bakom synonymen stod Matilda Kruse, lantbrukardotter med avancerad litterär smak och stora ambitioner. Lingebrant guider med säker hand igenom Matilda Kruses uppväxt och utbildning, med resan till Schweiz som hon företog som tjugoåring tillsammans med systern, som höjdpunkt. En resa som kom att spela en stor roll för Stella Kleves författarskap, både vad gällde stoff och stil. Under resan mötte hon människor från hela Europa och fick chansen att bekanta sig med det senaste inom den avantgardistiska europeiska litteraturen. På vägen hem stannade hon till i Köpenhamn och uppsökte Herman Bang för att få ett utlåtande på ett manuskript. Bang gillade vad han fick läsa och gjorde vad han kunde för att hjälpa fram henne, bland annat genom att skriva ett självcentrerat förord till Stella Kleves debutroman Berta Funcke, ett förord som säkerligen bidrog till att romanen kom att kritiseras hårt.

Lingebrandt gör en nogrann genomgång av Stella Kleves litterära produktion, samtidens reaktioner på densamma och hur Kleve försökte manövrera sig fram i tidens infekterade litterära klimat. Hennes romaner och noveller dömdes ut som osedliga och Stella Kleve blev utsatt för ett drev utan dess like, där få drog sig för att angripa hennes person. Hon blir hårt dömd, men drog sig inte heller från att själv fördöma: i en debattartikel myntade hon begreppet indignationsroman som under lång tid kom att användas som ett nedsättande tillhygge i litteraturdebatten för att diskvalificera de flesta kvinnliga 80-talistförfattarna.

Kritiken mot Stella Kleve sporrade henne till en början till både motangrepp och fortsatt konsekvent diktning enligt sina litterära ideal. Men det offentliga motståndet frestade på och de närmastes oro för hennes verksamhet bekymrade henne redan tidigt och efter bara några få år lade Stella Kleve ned pennan. Men låta bli att skriva kunde hon inte och så småningom kom Matilda, nu gift Malling, ut med En roman om Förste Konsuln, vilken vann både kritikernas och läsarnas hjärtan. Trots att ämnesvalet låg i linje med Stella Kleves höjdes inga upprörda röster: tiden hade svängt till Matilda Mallings fördel "och den här gången lyckades hon gå i takt med den, istället för att snubbla före", som Lingebrandt skriver.

Matilda Malling såg inte tillbaka med tillfredsställelse på sin Stella Kleve period. Och visst kan Stella Kleve framstå som både naiv och lysten på provokation, med en överspänd önskan att uppfostra sin samtid enligt de egna litterära idealen, men om det nu var en ungdomssynd så var det en exceptionell sådan.

Ann Lingebrandt har åstadkommit en rapp och välskriven biografi över Stella Kleve och det var med både nöje och stor behållning jag läste. Och mitt intresse för Stella Kleves författarskap är väckt, framförallt för debutromanen:
Det är slående hur modern utformningen av Berta Funcke är. De tvära kasten mellan perspektiv och tempus, mellan yttre och inre, ger berättelsen liv och nerv, höjer pulsen och fångar en känsla av hektisk modernitet. Romanen pendlar mellan ljus och dunkel, friskhet och instängdhet: ena stunden en kvalmigt parfymerad boudoir-atmosfär, i nästa en frapperande sinnlig livfullhet.
Biblioteksmagasinet nästa!



Inga kommentarer: