söndag 10 juli 2011

Lars Lerin och Kerstin Högstrand, Tröstpriser och sidovinster

Tröstpriser och sidovinster utgörs av brevväxlingen mellan konstnärerna Lars Lerin och Kerstin Högstrand och sträcker sig från 2000 till 2003. När korrespondensen tar sin början har bådas liv just skakats om ordentligt: Lars har blivit utkastad av sin älskade Y och Kerstin har drabbats av överansträngning. I text och bild delar de med sig av sin vardag och sina tankar, tröstar och misströstar, uppmuntrar och uppmanar.

Till en början är Lars närmast besatt av Y och att försöka acceptera separationen och gå vidare är en smärtsam process. Dessutom slåss han mot sitt missbruk av alkohol och tabletter. Lars resa från ratad alkis till ett liv utan droger är minst sagt svajig. Ångesten i att bli bortvald av den man älskar och missbrukets djävulskap kommer fram i all sin smärta i breven. Vardagen är fylld av kontakter med missbrukarvården, desperat sökande efter en ny man, utställningar och filmer och resor: hektiskt, hektiskt. Breven stundom osar av ångest och desperation, men mitt i allt finns ändå ett stråk av humor, liksom en livsgnista och en nyfikenhet på livet som gör det möjligt att ändå möta ännu en dag (och för läsaren att läsa ännu ett brev).

Kerstins liv är desto lugnare: hon kommer knappt utanför tomtgränsen och umgås mest med katten. Kerstins brev är mer återhållsamma än Lars och över dem ligger en matthet som väl speglar överansträngningens ok.

Det är Lars som får mest utrymme, både för att han skriver långa brev som handlar om honom själv och för att Kerstin skriver korta brev som till stor del även de handlar om Lars. Jag hade gärna sett att Kerstins stillsamma kamp för att finna tillbaka till livet hade fått mer utrymme

Det är oklart huruvida breven har bearbetats innan de gavs ut, men intrycket är att det i så fall inte är mycket: detta är inget material som fått ligga till sig, det är taget som det råkade bli med allt vad det innebär av ältande och förnumstighet och direkthet. Breven är uttalat privata, men även här har det privata en gräns (tack och lov), som när Lars berättar om mötet med en av sina många dejter:
Och så fick jag en egen låda att förvara mina kalsonger i.
Greven hade städat den speciellt för mig.
Tillslut var det dags för sex. (Men det ska jag bespara dig. För jag hörde på radion om "privata gränser" häromdagen - att det finns saker som man inte vill veta om sina vänner.) Jag tog en Alvedon. Och borstade tänderna för att inte smaka tobak.
Att lämna ut sig själv och vara privat är ingenting som tycks bekymra vare sig Lars eller Kerstin, men det är inte oreflekterat. Kerstin har till exempel i ett samtal med sin psykolog diskuterat det här med att vara privat eller personlig:
Dårdoktorn tycker inte att privatsaker ska göras synligt, för det kan bli pinsamt. Ett dåligt argument ansåg jag. Alla härskare använder skam som styrmedel i egenintresse. Genom att dela med sig av det som är tabubelagt punkteras skammen så småningom och människor törs stå för sin längtan och sina behov. De blir friska i själ och kropp - och svårstyrda. Dårdoktorn skulle bli arbetslös!
Ett resonemang som kan läsas som en programförklaring för hela boken. Och på något sätt lyckas de väl med konststycket att ohämmat lämna ut sig själva utan att i onödan hänga ut andra.

Trots allt det mörka i breven finns där även mycket ömhet och omtanke och det svävar något hoppfullt över mörkret: människor kan bry sig om varandra även när livet är som trasigast.

Inga kommentarer: