tisdag 30 augusti 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 2, I skuggan av unga flickor i blom

Andra volymen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått den svenska titeln I skuggan av unga flickor i blom. Vilket är mycket träffande. I första avsnittet, "Kring madame Swann", är det ungdomskärleken till Gilberte Swann som står i fokus. I förra avsnittet träffades de och lekte i parken vid Champs-Elysée och nu får den unge Proust (berättaren kallar sig inte vid något namn i boken så jag kallar honom Proust efter författaren) äntligen inträde i familjen Swanns hus. Hans familj, och då speciellt hans mor, håller sig fortfarande för god för att vilja stifta bekantskap med madame Swann, men Proust går helt upp i detta umgänge. Hans tankar kretsar ständigt kring familjen Swann och allt som rör dem intresserar honom och han talar om dem när helst han får tillfälle.

Odette Swann intresserar den unge mannen lika mycket som dottern Gilberte och han beskriver vällustigt hennes toaletter, inredningen i hennes salong och hennes förkärlek för att krydda sitt språk med engelska ord och uttryck. Men även om madame Swann får mycket utrymme fortsätter hon att glida undan för läsaren. Tyvärr beskrivs hon hela tiden utifrån en manlig blick och Proust vägrar närma sig henne och låta henne ge sin syn på saker och ting, så som han exempelvis gör med monsieur Swann.

Den unge Porust ägnar mycket kraft åt att fantisera och bygga upp föreställningar om allt som intresserar honom, så som familjen Swann, berömda skådespelare, kända platser. Föreställningar som det är svårt för föremålen för hans fantasi att leva upp till, vilket gör att han får uppleva en hel räcka med punkterade föreställningar, som exempelvis utseendet på författaren Bergotte:
Hela den Bergotte jag själv långsamt och omsorgsfullt skapat, droppe för droppe som en stalaktit, av den genomskinliga skönheten hos hans böcker, denne Bergotte befanns plötsligt helt oanvändbar, eftersom snigelnäsan och det svarta pipskägget måste bibehållas. [...] Näsan och skägget utgjorde sådana ofrånkomliga element och besvärade mig så mycket mer som jag nu var tvungen att helt återuppbygga Bergottes personlighet; de tycktes mig förutsätta, bilda och oavlåtligen avsöndra en slags aktiv, självbelåten personlighet som bröt mot spelets regler, ty denna personlighet hade alls ingenting att göra med den anda som svävande över hans för mig så välbekanta verk, vilka genomträngdes av en mild och gudomlig visdom.
Att de personer han fantiserar om inte kan leva upp till hans uppblåsta föreställningar om dem är inte konstigt, men det är inte heller svårt att se att en sådan fantasi och drömbyggarförmåga är en tillgång för en författare. Och han när sina författardrömmar och oroar sig ständigt för att sakna talang.

Grand Hotel i Cabourg (Balbec)
I andra delen "Ortnamn: orten", far den unge Proust till badorten Balbec tillsammans med sin mormor, där de tar in på Grand Hotel. Till en början har de inget umgänge - själv känner han ingen och mormodern låtsas inte känna någon - och han får nöja sig med att titta på folk och fantisera om dem. Så småningom får han dock ett par vänner, som Saint-Loup, med vilken han gör sina första upptäckter av utelivets lockelser på restaurangerna i Rivebelle. Men än mer uppskattar han den bekantskap han gör med en grupp flickor mot slutet av sin vistelse i Balbec. Efter att han lärt känna dem sätter han allt annat åt sidan för att helt gå upp i deras umgänge. Han är förälskad i dem alla, men ändå kanske lite mer i Albertine Simonet, och inte minst är han fascinerad av sin egen förälskelse.

Proust och Odette Swanns favoritorkidé, Cattleya

På spaning efter den tid som flytt är så här långt härlig läsning, men också krävande, med långa textsjok som inte går att förstå utan total uppmärksamhet. Texten pendlar oförskräckt mellan detaljerade beskrivningar av madame Swanns toaletter och filosofiska utläggningar om konstnärliga spörsmål och samhällsfrågor, vilka ibland utvecklas till hela essäer. Och så är det stundtals riktigt roligt, på ett torrt och ironiskt vis: Proust drar sig inte för att driva med vare sig sin nervösa och överspända berättare eller de dignitärer han möter.


6 kommentarer:

Hermia sa...

Åh! Jag närmar mig långsamt slutet av del 2, det är som du skriver krävande läsning och samtidigt så oerhört givande. Återkommer och läser mer hos dig senare!

Petra Rhodin sa...

Vad roligt att du också läser På spaning! Ser fram emot att läsa om det på din blogg.

bokstödet sa...

Jag har ännu ej tagit mig tid att läsa På spaning. Den känns som du säger krävande. Men någon dag är det nog dags...

Petra Rhodin sa...

Ja, det är ju det där med att ta sig tid, en si så där 5000 sidor knäcker man inte på en eftermiddag. Men nu sjutton skall det läsas...

Hermia sa...

Min läsning har helt komit av sig: Det känns som Proust kräver en helt annan ro än jag lyckas uppbringa just nu. Men det är en text som väntar på mig, hoppas jag. Inspirerande med din franska upplevelse av del 3..

Petra Rhodin sa...

Ja, visst kräver han en hel del av sina läsare, den gode Proust, med sina långa textsjok (vänta lite, mamma skall bara läsa klart den här meningen) och utläggningar på tiotals sidor och allt folk man skall hålla ordning på (men nu tycks persongalleriet inte längre utökas i nämnvärd takt, istället är det samma personer som kommer tillbaka och jag bockar och tackar). Hoppas på en lugn läshöst. Annars finns ju som du säger texten kvar och inte tycks den så här långt ha farit illa av att ha legat till sig.