torsdag 15 september 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 3, Kring Guermantes

Den tredje volymen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått namnet Kring Guermantes. I första volymen, som delvis utspelade sig i barndomens Combray, valde familjen att promenera antingen åt Guermanteshållet eller åt Méséglisehållet och i denna tredje volym är det släkten Guermantes och kretsarna kring dem som står i centrum - en aristokratiska societet, skimrande, till synes oåtkomlig, med anor i historien dimmiga början. Det är en värld av salonger, middagar och operabesök som visas upp, befolkad av personer med fina titlar och långa stamträd. En värld personifierad av hertiginnan de Guermantes. Kring Guermantes innehåller två delar vilka helt sonika kallas Första delen och Andra delen.

Château de Guermantes
Den unge mannen är tillbaka i Paris efter sommarvistelsen i badorten Balbec. Familjen flyttar till en ny lägenhet i en flygelbyggnad till hertigen och hertiginnan Guermantes stadspalats vilket ligger i det fashionabla Faubourg Saint-Germain. Proust har sedan barnsben varit i det närmaste besatt av hertiginnan de Guermantes och allt som har koppling till namnet Guermantes har för honom ett romantiskt och mystiskt skimmer kring sig och står över allting annat. Redan i första volymen av På spaning efter den tid som flytt får han se hertiginnan i kyrkan i Combray och förvånas över att hon ser ut som en vanlig kvinna, men det hindrar inte att han fortsätter att göra sig de mest fantastiska föreställningar om henne och inte skyr några medel för att få komma henne nära. Varje morgon ser han till att förlägga sin promenad så att han möter henne och han kommer sig även äntligen före att besöka sin vän Saint-Loup i garnisonsstaden, något han länge lovat göra men det är först nu när han kommer på att Saint-Loup skulle kunna hjälpa honom att komma närmare hertiginnan, som är moster till Saint-Loup, som besöket verkligen blir av.

Sarah Bernhardt målad av Georges Clairin 1876
Persongalleriet i På spaning efter den tid som flytt är minst sagt rikt, men redan börjar det bli många som kommer igen, vilket bara är att vara tacksam för. Ofta får de visa upp nya sidor av sig själva, eller så är det berättaren som har mognat och uppfattar personerna på ett annat sätt. Det blir många återseenden, exempelvis går han åter på teatern och ser skådespelerskan Berma i rollen som Fedra och han får en helt annan upplevelse nu än första gången. Men även personer som Norpois, Swann och Albertine dyker upp igen. Han fortsätter även att uppehålla sig mycket vid familjens trotjänarinna Françoise vars egenheter han beskriver i detalj och ständigt återkommer till trots sina ivriga bedyranden om att han inte särdeles bryr sig om henne. Författarambitionerna lever men inte heller nu kommer han igång att börja skriva.

Det första steget i att bli bekant med hertiginnan tas när den unge mannen blir inbjuden till Madame de Villeparisis salong. Större delen av första halvan av romanen upptas av detta salongsbesök och  för första gången hittills i läsningen av På spaning efter den tid som flytt blir det stundtals riktigt tråkigt. Beskrivningen av dessa uppblåsta societetsmänniskor och deras ynkliga intriger är säkert träffande och troligen var det ännu värre i verkligheten, men det hindrar inte att det är bra trist att ta del av alla dessa inskränkta tarvligheter. Under besöket får Proust i alla fall åter anledning att ompröva sin inställning till flera personer och då framförallt monsieur Norpois som han alltid har uppfattat som en vän till familjen men som han nu förstår inte drar sig för att prata illa om dem. Han tycks dock fortfarande ha svårt att ta in att alla inte finner honom intressant - han framhåller gärna hur mycket hans vänner håller av honom och konstaterar belåtet att hans sjuklighet och intellekt gör honom intressant, och att monsieur Norpois talar om honom som "en inställsam hysteriker" förvånar honom mycket. Men framförallt blir han presenterad för hertiginnan av Guermantes.

I andra delen, första kapitlet, beskrivs mormoderns sjukdom och död. Det är ett i sammanhanget kort avsnitt men bland det mest gripande hittills. Det enda dödsfall av en närstående han varit med om tidigare är tant Léonis, vilket inte grep honom nämnvärt, men med mormodern är det något helt annat och det är rörande beskrivet hur svårt han har att hantera det som händer. När mormodern blir sjuk tar de hem en doktor Boulbon som efter en snabb titt på henne menar att hon inte alls är sjuk: om hon bara rycker upp sig och börjar äta mer och promenera istället för att ligga till sängs så kommer hon snart att märka att allt är som det skall. En tidig variant av positivt tänkande alltså. Mormodern följer därför med sin sonson ut till parken vid Champs-Elysée och får då en hjärnblödning av ansträngningen. Till en början har den unge Proust svårt att ta in att mormodern verkligen är döende och ägnar sig åt cyniska betraktelser av de ordinationer de tillkallade läkarna kommer med.
Ty eftersom medicinen är ett kompendium över läkarnas sinsemellan motsägande villfarelser genom tiderna, har man vissa utsikter att genom att tillkalla de bästa av dem frambesvärja en sanning som blir förklarad osann några år senare. Att tro på den medicinska vetenskapen skulle alltså vara den största tänkbara dårskap, om det inte vore en ännu större att inte tro på den - ty i längden har faktiskt en och annan sanning kommit fram ur detta hopande av misstag.
Men snart kan han inte gömma sig bakom betraktelser som dessa utan står där skyddslös inför mormoderns smärtsamma dödskamp. Vakandet vid dödsbädden tär på familjen, om inte annat på grund av alla utomstående som plötsligt infinner sig och vill visa upp sig, så som hertigen de Guermantes som tränger sig på i övertygelsen att hans närvaro måste anses hedrande. Det är som om Proust har svårt att skriva om mormoderns död och det finns en tafatthet i framställningen som står i kontrast till de andra delarna i romanen och som gör detta avsnitt extra gripande.

I den andra delens andra kapitel blir den unge mannen bjuden på middag hos hertigparet de Guermantes. Inte en salong till tänkte jag först, men vid den här middagen är Proust i sitt esse och det är inte svårt att hålla intresset uppe trots den föga smickrande bild han ger av Faubourg Saint-Germains aristokrati vilken han håller fram som en samling tarvliga personer med fina titlar, småsinta, ytliga, högfärdiga, lastbara och rent ut sagt elaka.

Att Proust intresserar sig för vad som lockar fram minnen är välkänt, liksom de berömda madeleinkakorna och lindblomsteet i första delen, men han återkommer då och då med andra "minnesframkallare", och det är inte bara dofter och smaker som kan kopplas till minnen utan även exempelvis ljud
Tidigt på morgonen hade den nya värmeledningen med vattensystem satts i gång. Dess obehagliga läte, som påminde om ett slags återkommande hickning, hade ingenting med mina minnen från Doncières att göra. Men denna eftermiddag sammanföll det så länge med dessa minnen inom mig, att det skulle komma att förbindas med dem, till den grad att så fort jag blivit en smula ovan vid värmeledningen och på nytt hörde den, skulle väcka minnen till liv inom mig.

Marcel Proust
Proust har verkligen förmågan att omvandla varje företeelse till något storartat och njutningsfullt att läsa om. Han lyfter fram det estetiska i varje enskildhet, hur banal och tarvlig den än först må förefalla. Han intresserar sig mest för människors egenheter och vardagliga händelser, medan mer dramatiska sådana kan få hålla till godo med en bisats, som när Proust i förbigående nämner att han haft en duell med sekundanter och allt, men det är också allt man får veta, istället följer en detaljerad beskrivning av ett möte med Albertine som slutar med att han äntligen får kyssa henne. Men omnämnandet av duellen släpper inte läsaren så lätt, framförallt för att det till synes inte alls passar in med det liv denne sjuklige yngling med författarambitioner tycks leva. Kanske kommer förklaring längre fram. Tyvärr är Proust kvinnosyn tidsenligt mossig och han använder gärna begrepp som "att äga en kvinna", något som får mig att rysa av obehag.

Att minnen är centrala i På spaning efter den tid som flytt är väl känt, men jag vill gärna åter lyfta fram Proust intresse för fantasi och föreställningar - de föreställningar vi gör oss om saker, platser och framförallt personer, och de förväntningar och drömmar som kommer med dessa föreställningar, liksom de omprövningar och besvikelser som gärna blir följden när fantasi möter verklighet, vilket på intet sätt hindrar nya fantasier. Och för Proust är fantasierna, väntan, längtan och våndan inför, något som upptar honom mycket och tycks ofta betyda mer för honom en de faktiska mötena, och uppnåendet av en dröm leder ofta till att intresset för personen eller platsen svalnar och istället riktar in sig mot nya okända objekt att fantisera om. I denna volym är det som sagt framförallt hertiginnan de Guermantes som är föremål för hans drömmar och strävanden. I hans föreställningsvärld är hertiginnan närmast ett sagoväsen hopsmält av alla hertiginnor av Guernemantes ända från historiens dimhöljda början, kryddat med deras slott, skogar och gotiska kyrkor. Under middagen hos hertiginnan plockas hon ner på jorden som den kvinna av kött och blod hon är för att sedan nyanseras och få en egen individualitet, frikopplad från sitt sagojag. Och därmed är också besattheten av hertiginnan och hennes likar botad och den unge mannens fantasi och strävanden lär få nya objekt i nästa volym, rimligen denna gång åt det borgerliga Méséglishållet.

Inga kommentarer: