lördag 1 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 4, Sodom och Gomorra

Fjärde delen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått namnet Sodom och Gomorra och åter igen är det en informativ titel. I den inledande delen, som fungerar som en prolog för resten av volymen, betraktar berättaren en orkidé och en humla och funderar kring blommans befruktning, samtidigt som han blir vittne till föreningen mellan Baron de Charlus och skräddaren Jupien, vilken leder in till bokens huvudtema - homosexualitet - samtidigt som det får symbolisera samhällsklassernas förening och likställdhet  i lasten.

Berättaren besöker ännu en societetsbjudning i Paris innan scenen växlar till badorten Balbec. Att återkomma till Grand-Hôtel i Balbec framkallar minnen efter mormodern och gör honom till en början nästan förlamad av sorg. Det är som om han först nu verkligen förstår att han aldrig mer kommer att återse sin älskade mormor och han gör sig alla möjliga förebråelser för de sorger han åsamkade henne medan hon levde.
Men nu, då samma behov [av att omfamna min mormor] kom över mig på nytt, visste jag att jag förgäves kunde vänta i timtal: hon skulle ändå aldrig mer komma till mig; och detta upptäckte jag först nu, därför att det var först nu som jag åter känt henne komma mig nära, levande och verklig och fyllande mitt hjärta till bristningsgränsen; och när jag så äntligen fått henne tillbaka var det blott för att upptäcka att jag förlorat henne för alltid.

Småningom tar han sig dock ut i umgängeslivet, som nu centreras till madame Verdurins salong. Men att vända sig från det aristokratiska Guermanteshållet till det borgliga Méséglisehållet gör varken från eller till: det är samma småaktighet, hyckleri och lastbarhet på båda ställena. Baron de Charlus tillbringar även han sommaren i trakten av Balbec, där han umgås med den unge violinisten Morel. Denna relation ger upphov till många reflektioner kring homosexualitetens väsen och den unge berättaren visar upp en närmast paranoid skräck för samkönad sensualitet i allmänhet och samkönad sexualitet i synnerhet.

Liksom vid den första vistelsen i Balbec umgås han med Albertine och hennes väninnor. Hans nyckfulla kärlek till Albertine fortsätter, främst driven av oro för att Albertine skall ha lesbiska böjelser. Minsta antydan om detta gör honom utom sig av svartsjuka och han skyr inga medel i sina försök att hålla Albertine borta från kvinnor som han inbillar sig skulle kunna förleda henne. Och Albertine tycks snällt foga sig efter hans infall.  "Alla tycker om dig", säger modern, och så tycks det vara, trots att han gärna beter sig som en bortskämd barnunge, eller kanske just därför.

I kontrast till de tidigare böckerna i serien bryr sig berättaren inte längre om att fantisera ihop några föreställningar inför sina möten med nya människor eller platser. Det är som om han kommit fram till att det inte är någon idé att göra sig några illusioner som sedan ändå kommer att upplösas när de konfronteras med verklighetens tarvligheter. Människans litenhet är bara att acceptera och för att kunna finna någon skönhet, något att glädjas åt och förundras över, får man söka sig till konsten eller naturen.

Bilder från cabourg.net

Inga kommentarer: