tisdag 11 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 5, Den fångna

Den femte delen av Prousts På spaning efter den tid som flytt har fått titeln Den fångna. Fången är Albertine som Marcel - ja, berättaren kallar sig faktiskt vid namn för första gången i romansviten - tagit med sig till Paris och har boende hos sig i syfte att ha kontroll över hennes liv och då framförallt över vilka människor hon träffar.

Den fångna är en studie i svartsjuka och kontrollbehov, i viljan att äga en annan människa. "Svartsjukan är ofta ingenting annat än en ängslig härsklystnad, tillämpad på kärlekens område" som han skriver. Gestaltningen av svartsjukan som drog är skickligt genomförd: Marcel är väl medveten om det destruktiva i sin svartsjuka, både för Albertine och för honom själv, men han kan ändå inte låta bli.  Hans fantasi är i ständigt arbete men det är inte några skimrande och sagolika föreställningar den framställer - som de han gjorde sig om hertiginnan de Guermantes - utan mörka, plågsamma, ångestladdade fantasier om Albertine och hennes förehavanden. Svartsjukan fyller honom så till den milda grad att han blir oförmögen att arbeta. Han tänker sig att om han bara bryter med Albertine så skall han kunna ägna sig åt konsten, åt att äntligen skriva. Att det skulle kunna gå att förena kärlek och konstnärskap förefaller honom omöjligt.

Inom mig bar jag två resultat av min dag. Å ena sidan, tack vare det lugn jag uppnått genom Albertines foglighet, förutsättningen och alltså även föresatsen att bryta med henne. Å andra sidan en frukt av mina funderingar medan jag väntat på henne sittande vid pianot, nämligen tanken att Konsten, åt vilken jag ville ägna min återvunna frihet, inte var något som var värt ett offer, någonting beläget utanför det vanliga livet och dess fåfänglighet och intighet - om ett konstverk ger intryck av verklig individualitet, bero det bara på en synvilla som kan åstadkommas med teknisk skicklighet. Hade min eftermiddag kvarlämnat andra och kanske djupare avlagringar i mitt inre, skulle jag inte bli medveten om dem förrän långt senare. Och dessa två resultat som jag klart kunde pröva för mig själv skulle inte bli bestående, ty redan samma kväll skulle mina tankar om konsten resa sig från den nedvärdering de rönt under eftermiddagen, medan lugnet, och därmed den frihet jag behövde för att ägna mig åt konsten, ånyo skulle fråntagas mig.

Han försöker se till att Albertine inte är ute ensam och anlitar Andrée och en chaufför att ständigt vara med henne. I allt hon gör eller säger försöker han spåra lögner och hela tiden försöker han intala sig att han egentligen inte bryr sig om henne. Han försöker också på alla sätt att nedvärdera henne: kallar henne gärna "Lilla vän", är allmänt nedlåtande och förringande när han tänker på henne, och ändå slutar det alltid med att han måste tillstå att han älskar henne, vilket han gör i små sidopassus som ger intryck av att var de mest uppriktiga då de tycks ha kommit med i texten ofrivilligt. Men lika väl som han håller Albertine fången håller han sig själv fången. Han låter till exempel bli att resa till Venedig, då han varken vågar låta Albertine vara kvar ensam i Paris eller ta henne med, rädd för vad hon då skall hitta på. Tillit i ett kärleksförhållande finns inte på Marcels karta och att Albertine står ut så länge som hon gör är bokens stora gåta.

Jag är verkligen imponerad av hur Proust lyckas hålla ihop detta mastodontverk. Det är inga problem att hänga med i svängarna utan Proust får läsaren med sig i alla sina krumbukter och utvikningar. I början var jag lite orolig att det skulle bli svårt att hålla reda på alla karaktärer, men det är det inte alls. Proust stil är förförande och han lyckas få läsaren att känna sig smart - wow, jag hänger med! liksom.  Och nu har äntligen Albertine fått nog och lämnat sitt fängelse, och själv kastar jag mig över nästa del i serien: Rymmerskan.

2 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Din Proustläsning fungerar som frestelser: kanske skulle man våga sig på ett nytt försök...

Petra Rhodin sa...

Jag läste Combray flera gånger innan jag kom mig för att gå vidare, men nu är jag helt uppslukad. De två första böckerna var de som krävde mest av mig (hittills, är ju inte igenom än), men sedan, när jag väl kommit in i Prousts värld, har det varit som att dras med en flod. Så det är "bara" till att kasta sig ut!