onsdag 5 oktober 2011

Proust och semikolon

språkbloggen på SvD uppmanade Ylva Byrman för några dagar sedan sina läsare att låta bli att använda semikolon. Det finns enligt Byrman ett utbrett missbruk av detta skiljetecken och det enda sunda är att låta det vara i fred. Det är säkert en rimlig hållning, men ändå lite lustig att ha med sig in i sin läsning av På spaning efter den tid som flytt. Proust led då inte av någon fobi för semikolon och snusförnuftiga råd som "Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport." bet inte på honom. Som tur var! För med Prousts stilistiska skärpa fungerar det utmärkt att stoppa in det ena semikolonet efter det andra och få dem alla att synas välmotiverade - så välmotiverade att man inte lägger märke till dem förrän någon hytter med fingret och utfärdar skarp varning för det syndiga semikolonet. Prousts skicklighet med skiljetecken är imponerande och utan denna skicklighet hade hans vindlande prosa varit riktigt svårläst. Ett godtyckligt valt stycke just där jag nu är i läsningen av På spaning efter den tid som flytt får tjäna som njutbart exempel:
Jag började föreslå Albertine andra utflyktsmål som skulle omöjliggöra besöket hos Verdurins; mina ord var präglade av en låtsad likgiltighet, avsedd att dölja min irritation som hon emellertid redan hade spårat. Den mötte hos henne en motsatt vilja som likt en elektrisk ström häftigt stötte bort den; jag såg gnistorna i Albertines ögon. Men varför fästa mig vid vad ögonen sade just nu? Hur hade jag kunnat undgå att för länge sedan märka att Albertines ögon tillhörde den art som, även hos en medelmåttig person, förefaller sammansatt av flera stycken, motsvarande de olika platser där vederbörande vill vara - och dölja att hon vill vara - just denna dag? ögon som alltid är förljuget orörliga och passiva, men dynamiska, mätbara i antalet meter eller kilometer som måste tillryggaläggas för att komma till det planerade, med orubblig beslutsamhet planerade mötet, ögon som mindre ler mot den hägrande njutningen än de utstrålar sorg och nedslagenhet över det som kanske kan förhindra mötet. Sådana människor befinner sig ständigt på flykt, även när man håller dem i sina händer. För att fatta vilka sinnesrörelser de ger upphov till, sinnesrörelser som andra, kanske skönare än de, inte förmår väcka, måste man tänka sig att de aldrig är stilla utan i ständig rörelse; man måste förse deras person med ett tecken motsvarande det tecken som i fysiken betyder hastighet.

Visst fungerar det bra att läsa! Och inte stör väl de instoppade semikolonen? Fast det är klart, nu är man ju inte Proust och gör nog säkrast i att vara återhållsam och själv semikolonsynda med måtta...

Inga kommentarer: