måndag 10 oktober 2011

Wuthering Heights

I går kväll blåste här så det riste i huset, regnet slog mot rutan och i detta verkliga höstrusk passade det bra att titta på en filmatisering av Emily Brontës Wuthering Heights. Det var BBC:s version från 1978, en serie i fem delar med Ken Hutchison som Heathcliff och Kay Adshead som Catherine Earnshaw. Färgerna var bleka, sminkningen överdriven,  miljön karg och tillsammans gav detta den rätta ruffiga känslan åt det våldsamma dramat. För det är plågsamt mycket våld. Karaktärerna brottas med känslor så starka att de inte går att tygla och det finns inga vägar ut: de är sammanfösta där på heden med varandra och sin destruktivitet. Serien håller sig nära Brontës text och andra generationen får det utrymme som behövs för att cirkeln skall slutas: Heathcliffs dominans brytas och Wuthering Heights åter tillhöra en Hareton och en Cathy Earnshaw

6 kommentarer:

Nattens bibliotek sa...

Jag hade tänkt läsa Svindlande höjder i höst. Jag kanske ska passa på och se filmen också.

Petra Rhodin sa...

Engelsmännen gillar ju att filmatisera sina klassiker och det finns flera filmversioner av Svindlande höjder. Denna tyckte jag var riktigt bra. Men läs boken först! - om jag nu får drista mig till en uppmaning. Själv vill jag helst inte ha en massa bilder med in i läsningen, åtminstone inte första gången.

Nattens bibliotek sa...

Petra: Jag håller verkligen med. Boken först. Oftast är den bättre och bilderna som sedan filmen ger blir mest en besvikelse.

Petra Rhodin sa...

Om jag blir besviken på en filmatisering så har det nog inte med bilderna den ger att göra - snarare är det roligt att se hur de har tolkat det hela - bara jag får skapa mina egna föreställningar först. Viktigast när de gör film av böcker är ju ändå att det blir en bra film. Det litterära i texten, framförallt stilen, kan inte översättas till film, uttryckssätten är så olika, men intrigen och karaktärerna brukar de kunna få fram. Och när det hela utspelar sig i äldre tider tycker jag det är väldigt roligt att se miljöerna och kostymerna. Engelsmännen älskar som sagt att göra film av sina gamla klassiker och de är ofta omsorgsfulla vilket brukar ge ett bra resultat. I just den här filmen hade de dessutom lyckats väl med spökscenen, annars brukar just spöken fungera bättre i böcker än på film.

♥ Hanneles bokparadis sa...

Världens bästa kärleksroman, sägs det.

Petra Rhodin sa...

Starka känslor, passion, men minst lika mycket hat som kärlek. Och våld. De slår varandra hela tiden, försöker verkligen skada varandra, och barnen piskas upp på ett sätt som är hårresande - att läsa Svindlande höjder borde få vilken hårdnackad förespråkare för barnaga som helst på andra tankar.