tisdag 29 november 2011

Emelie Flygare-Carlén. Pål Värning

Pål Värning växer upp i ett bohuslänskt fiskeläge i början av 1800-talet. Tidigt föräldralös finner han försörjning som bokhållare och kypare på en krog ute på skäret Knäppen, drivet av den förslagna men alkoholiserade Gudmor. I huset finns även hushållerskan Lura och Gudmors dotter Nora. Nora har tillbringat stora delar av sin uppväxt inlåst på sin kammare då Gudmor inte velat ha henne ute i stugan tillsammans med kroggästerna.

Pål och Nora finner snart varandra och Gudmor ser till att de blir förlovade. Nora har dock sett så lite av världen att allt främmande är henne oerhört intressant och när en skeppsbruten rysk herr X får vintervistelse på Knäppen och Nora får i uppgift att sköta om honom, lockas hon till intimare kontakt än det var tänkt. Fram på våren lämnar herr X Knäppen och när hösten kommer föder Nora en flicka. Den redan gravt alkoholiserade Gudmor tar detta så hårt att hon super ihjäl sig och för Pål faller de utstakade framtidsplanerna i bitar. Att nu gifta sig med Nora syns honom otänkbart, men han kan ändå inte förmå sig till att helt överge henne och barnet. Nora och flickan får flytta till Påls stuga i fiskeläget medan han själv ger sig av till Göteborg för att försöka finna försörjning åt dem alla tre. Det går ett par år och Nora får ett äktenskapserbjudande. Pål uppmuntrar Nora att acceptera det och deras vägar skiljs åt

Utan försörjningsansvar för någon annan än sig själv säger Pål upp sig från sin plats på krogen Drufvan för att förverkliga en barndomsdröm: att traska land och rike kring och sälja visor och sagor och uppleva varjehanda äventyr. Men det är en sak att drömma om äventyr och en annan att leva dem, och även om han njuter av att se lite grönska efter alla år ute på kala skär blir det inte mycket med äventyren. Efter ett mellanspel som tryckare på ett litet förlag i Halland kommer Pål tillbaka till Göteborg och åter korsas hans och Noras vägar.

Flygare-Carlén skriver rakt och kraftfullt och med en energi som får texten att pulsera, men där finns också stråk av vemod, något som jag inte har känt av på samma sätt när jag läst Flygare-Carlén tidigare. Både Pål och Nora är insiktsfullt skildrade, liksom de livets törnar de får del av. De får tidigt reda sig själva bäst de kan. Pål har dock en förankring i det fiskeläge där han vuxit upp, med barndomens stuga och ett par nära vänner. Nora har ingen sådan självklar plats: när hennes mor dött och hon får lämna sin barndoms Knäppen för att med sitt barn leva på nåder i Påls stuga i det främmande fiskeläget är hon verkligen utsatt för andras godtycke. Nora får arbeta hårt för att finna en plats i tillvaron och för att kunna känna sig respekterad igen, inte minst av sig själv.

Handling i Pål Värning drivs stadigt framåt, men Flygare-Carlén stannar gärna upp och beskriver kläder och inredningar och seder, och det med en anmärkningsvärd känsla för detaljer. Omfånget är litet för att vara Flygare-Carlén och intrigen väl sammanhållen. Det är utan tvivel i skärgården Flygare-Carlén trivdes bäst och hennes texter blommar ut när de får röra sig bland kala klippor och skummande hav. I Pål Värning har dock inte skeppsbrott och lurendrejeriaffärer en så stor plats som i flera av hennes andra skärgårdsböcker, men havet, klipporna och de speciella livsvillkor de ger finns där obevekligen i bakgrunden.

Pål Värning kom ut första gången 1844, som Flygare-Carléns elfte roman.

2 kommentarer:

Ingrid sa...

Jag har bara läst Rosen på tistelön (som jag tyckte om). Pål Värning verkar vara en mycket läsvärd roman, den också. Jag antecknar!

Petra Rhodin sa...

Jag tycker också om Rosen på Tistelön, det är utan tvekan en av Flygare-Carléns bästa romaner. Och hon blinkar själv åt den i Pål Värning:

»Det är ett för otäckt tjutande i qväll», yttrade Nora, »och vi sitta här och tiga, liksom det vore så roligt att höra! Jag undrar just om inte Haraldssons stackars Anton är ute i sin båt i qväll! Du har väl hört, Pål, hur de säga att han hvar eviga höst far fram och åter vid Paternoster-skären? Och det är många hundra som hört honom sjunga sin gamla kära visa:
»Min fader och min moder ä’ böljorna de’ blå,
Mina vänner och fränder ä’ stickor och strå».
»Ja, nog har jag hört det alltid», svarade Pål, »men en kan inte tro allt hvad en hör, fastän jag fullväl kunde tro att, om någon vore så orolig att han komme tillbaka från hafsbotten, det då skulle vara Haraldssons Anton. Det gick hos vårt en stygg, men öm historia både om honom och syster hans, som de kalla Tistelö-rosen».
»Ja», sade Nora, »den sagan har jag lyssnat på mången vinter-qväll, när Lura talade om den. Och en gång blir det kanske sådane sagor om oss också!»