fredag 11 november 2011

Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand final i skojarbranschen, har tydliga blinkningar till Ekmans egen författarbana. Det hela tar sin början när författaren och akademi-ledamoten Lillemor Troj, (Ekmans mellannamn är Lillemor och flicknamnet är Hjort) en dag får manuset till en roman om sitt eget liv i händerna. Det är skrivet av hennes spökskrivare Babba Andersson. Lillemor och Babba har följts åt under många år: Babba har skrivit, Lillemor redigerat och varit ansiktet utåt. De har i decennier lyckats hålla sitt samarbete undan offentligheten och deras liv har präglats av rädslan för upptäckt. Lillemor har flera gånger bestämt sig för att bryta med Babba och det förljugna liv hon känner sig leva, men det slutar hela tiden med att hon kommer tillbaka till Babba för ännu en roman. Läsaren får följa de båda kvinnornas liv från det att de skickar in den första novellen till en pristävling och fram till den stora finalen då allt (kanske) skall avslöjas.

Lillemor är den svala och vackra, som vet hur man för sig i sällskapslivet, hennes privata tillvaro är dock kantad med psykiska problem, utomkvedshavandeskap och hopplösa karlar - välkända ekmanska inslag vilka här prickas av utan större engagemang. Då är det mera nerv i skildringen av Babba, den fula och otympliga, som växlar mellan högmod och självförakt, som kör på med sitt skrivande och skjuter Lillemor framför sig som en sköld mot offentligheten. Det senare är en ordning som passar Babba perfekt, även om hon tycker Lillemor ofta är ganska besvärlig med sina sanningsgrubblerier. Babba har åsikter om det mesta och det är inte mycket som finner nåd i hennes ögon, framför allt inte det offentliga litterära livet. Men då boken sträcker sig från andra världskriget och fram till våra dagar är det många samhällsfenomen som hinner passera revy och få sig några stick av Babbas, och ibland även Lillemors, vassa tunga.

Jag uppfattar Grand final i skojarbranschen som en lättsamt flört med autofiktionen på modet och en syrlig kommentar till alla dem som inte nöjer sig med det författaren delar med sig i form av litteratur och offentliga framträdanden. De som suktar efter det privata, som inte drar sig för att klibba sig fast med nyfikna blickar och frågor, som inte kan acceptera författarens personliga integritet. Vad är det för sanningar ni är ute efter? tycks Ekman vilja fråga. Och vad spelar de egentligen för roll?

Grand final i skojarbranschen är den lättviktigaste av de romaner jag läst av Ekman, och också den minst engagerande. Visst får man en del förströelse, men tyvärr är det ofta både segt och tråkigt. Intrigen känns krystad och många passager ger ett slentrianmässigt intryck: mycket av det som tas upp har Ekman behandlat i tidigare romaner, och då med avsevärt mycket mer energi.

6 kommentarer:

Karin S sa...

Bra rec. Och ja, jag håller med. Fast jag uppfattar inte boken helt och hållet som du; det där Bort-med-tassarna-draget tycker inte jag riktigt finns där. Däremot kan man ju vid det här laget göra en sorts sannolikhetskalkyl på vad som faktiskt ÄR självupplevt, av Ekman, och vad hon hittar på. Fast jag vet inte riktigt vad det skulle tjäna till.

Jag tycker nog snarare att det känns som om hon är jäkligt trött på sitt eget liv, hon sammanfattar det ju nånstans i den här boken som något i stil med "inte så roligt alla gånger", och hon verkar, som du skriver, trivas bättre i Babbas gestalt. Och Babba får man ju säga ät ett Påhitt i närmast Karlssonsk (på taket) anda.

Och tacka fan för det, ett material som man vridit ur precis allt ur är man ju trött på. Som författare.

Petra Rhodin sa...

Obehaget inför närgångenheten tycker jag absolut finns där, men det kan mycket väl hända att det obehag jag själv hade med mig in i läsningen av Grand final efter att just ha läst en bok om Ekman som jag blev illa berörd av, bidrog till att förstora upp de dragen.

Just som du skriver syns Ekman trött både på sitt liv och på det material hon brukar använda i sina böcker, så det går inte att låta bli att fråga sig varför hon över huvud taget brydde sig om att tröska sig igenom det igen.

Karin S sa...

Jojo, det är klart att det finns där, Troj skriver ju en lång bit om hur hon inte längre tål folk som tar henne i armen och vill prata med henne och säga Om du bara visste hur mycket dina böcker betytt för mig.

Samtidigt blev jag nästan förbannad på den grejen. Som läsare. Visst kan man skicka ett vykort till en författare vars verk man gillar, man behöver ju inte TA på henne. Men om hon nu kommer i ens väg?

Å andra sidan tror jag inte att hon (Troj/Ekman) är ensam om reaktionen.

Jag läste din text om Erikssons bok och fattade nästan att det var den som spökade. Jag har inte läst den och det kommer nog att dröja tills jag gör det.

Petra Rhodin sa...

Håller med om att man som läsare måste kunna skicka ett vykort till en författare, eller vid lämpliga tillfällen säga det direkt till personen i fråga. Att kunna ta emot uppskattning kräver en viss generositet som jag tycker att man skall kunna förvänta sig av den som valt att ge sig ut i offentligheten. Men just detta att ta i folk, eller titta ut dem, som i scenen i väntrummet på vaccinationsmottagningen, det är att gå för långt.

Bengt O. sa...

Har just läst boken färdigt. Jag noterar att medan dagspressens recensioner varit mer eller mindre entusiastiska har mottagandet i de få kvalitetsbloggar jag läser varit betydligt mera svalt.

Själv slipper jag att ta ställning eftersom jag blev helt chockad redan från början: Babba och Lillemor har exakt samma skolbakgrund som jag och om de funnits på riktigt borde de ha varit ca två klasser före mig. Jag borde alltså ha känt dem eller åtminstone vetat vilka de var ;-) Babelsberg där Lillemors föräldrar bodde är välkänt för mig, ofta har jag knatat upp för den branta trappan dit. Så jag var tvungen att läsa boken från den utgångspunkten och med pennan i hand upptäcka alla de referenser Kerstin Ekman kastar ur sig i förbigående och oftast utan namns nämnande.

Tempelmans pelarrunda, Stig Ahlgren, Birgit Tengroth och Kerstin Bernadotte som hjälpte Lillemor med filmmanuset, "Uno Floren" och många andra och mycket annat. Men mest av allt stadsbiblioteket i Kramfors där Babba jobbade och Lillemor lånade - det gjorde jag också, ungefär samtidigt. Det var där jag gjorde min första egentliga kontakter med mera seriös och djuplodande litteratur (t.ex. Falstaff, fakir ;-). Efter besöket där tog man en fika på konditoriet Lübecks där Babba jobbade. Kanske blev jag serverad av henne.

Så ni kan inte vänta någon objektiv text om "Grand Final" från mig...

Petra Rhodin sa...

Ibland undrar man ju om man verkligen läst samma bok när man ser vad andra skrivit om den.

Allt det som du beskriver gick ju mig förbi, har ingen personlig anknytning alls till miljöer och människor som kan tänkas inspirerat Ekman, så nöjet att känna igen platser och personer med allt vad det innebär för läsningen missade jag. Men hade stort nöjde av din subjektiva kommentar :).