onsdag 2 november 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 7, Den återfunna tiden

Den återfunna tiden är den sjunde och sista delen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Första halvan av boken utspelar sig under första världskriget. Marcel har kommit tillbaka till Paris efter flera och långa vistelser på sjukhem. Kriget sätter sin prägel på allt och alla, även om det finns många som försöker att inte låtsas om det. Proust fortsätter att gotta sig i lastbar homosexualitet och temat når en slags botten först när han blir vittne till en sadistisk scen på en bögbordell.

Andra halvan av boken tilldrar sig efter kriget, på en förmiddagsbjudning hos furstinnan de Guermantes. Denna sista av alla de bjudningar läsaren fått följa med på blir den scen på vilken alla trådar knyts samman och inspirationen att ta itu med skrivandet äntligen kommer till honom. Alla gamla bekanta från förr, som fortfarande är i livet, är där, märkta av tidens tand, så märkta att han först tar bjudningen för en maskerad, men nog är det alla de gamla bekanta så som de nu har blivit och kollisionen mellan minnena av dessa personer och deras nuvarande uppenbarelser blir avgörande för hans planer på att skriva. Tiden har förändrat allt och ändå finns det tidsfickor som är helt oförändrade: minnen som tiden inte rått på, minnen som någon i honom uppfattar vid kontakten med yttre ting, som madeleinkakor doppade i lindblomste, susande värmeledningsrör, gatstenarnas rundning under fötterna:
Vad denne någon som tre, fyra gånger i följd väckts till liv inom mig hade smakat var kanske verkligen brottstycken av liv som ryckts undan tiden, men fastän denna kontemplation hörde evigheten till var den snabbt övergående. Ändå kände jag att den glädje som den vid sällsynta tillfällen i mitt liv hade skänkt mig var den enda fruktbara, den enda sanna.
Nu känner han starkt att han måste skriva, måste försöka fånga tiden och dessa sanna brottstycken i ett konstnärligt verk. Glädjen när han inser att han kommit till den punkt då han äntligen tror sig kunna förverkliga sina författarambitioner går inte att ta miste på. Allt som tidigare synts honom som bortslösad tid framstår plötsligt som själva grundförutsättningen för att kunna ta sig an det arbete han så länge drömt om:
På nytt gick det upp ett ljus för mig, visserligen mindre starkt lysande än det som kommit mig att upptäcka att konstverket var enda sättet att fånga den flydda tiden. Och jag insåg att materialet till mitt litterära verk var mitt förflutna liv; jag insåg att det kommit till mig i ytliga nöjen, i lättja, i ömhet, i smärta, att jag lagrat det inom mig utan att ana mer om vad det syftade till än fröet när det lägger upp den näring som plantan kommer att behöva.
Han planerar sitt arbete och funderar kring litteraturen och skrivandet. Allt känns hoppfullt, den enda smolken i bägaren är rädslan att inte hinna färdigställa sitt verk, och det är en farhåga som dessvärre kom att besannas: Proust hann dö innan han blivit klar med sin romansvit, och de tre sista delarna i verket kom ut posthumt, vilket också gör att det inte finns några etablerade versioner av dem.

Det är många som har ägnat tid och kraft åt att försöka lista ut vilka som kan ha fungerat som inspirationskällor till karaktärerna i romanen och Proust kommenterar själv detta i Den återfunna tiden. För att kunna skapa litteratur behöver författarens inspiration ständigt näring och kan denna näring inte längre fås hos den person där den först hämtades, är det bara att vända sig till en annan källa:
Man måste fortsätta målningen efter en annan, och fastän det är ett svek mot människan, medför dylika utbyten ingen större nackdel från litterär synpunkt, ty ens känslor är så lika att verket blir ett minnesmärke över kärlek i det förflutna samtidigt som en profetia om ny kärlek. Detta är en av orsakerna till att det är fåfängt att söka utforska vem en författare syftar på.
Den svenska utgåvan av På spaning efter den tid som flytt avslutas med en volym åtta, innehållande resuméer och register till romansviten. Där får man veta att den svenska versionen innehåller 3486 sidor (tätt satta kan jag intyga), varje del sammanfattas och i registret är 2000 personer och 1000 orter upptagna. Kanske kan det vara ett hjälpmedel vid läsningen, men det går bra att läsa även utan att ha resuméer och register till hands: Proust har lagt upp det hela så skickligt att läsaren inte behöver gå vilse i första taget.

Efter att ha läst Proust så gott som dagligen under tre månaders tid - ja, det tog mig tre månader att läsa På spaning efter den tid som flytt, men det var det väl värt - känns det allt lite märkligt att även detta långa verk hade ett slut. Proust har verkligen sett till att breda ut sin text, men så får han också mycket väsentligt sagt om människorna, konsten och tidens gång.

Och för mig är det nu både skönt och vemodigt att sätta punkt för läsningen.

Men det går ju alltid att läsa om...

1 kommentar:

♥ Hanneles bokparadis sa...

denna läsupplevelse har jag ännu framför mej...