torsdag 29 december 2011

Eder vän, tjenare och efterskrapare

Ute stormar och regnar det, inne sitter jag och myser med en kopp te och Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif. Emilie Flygare flyttade till Stockholm hösten 1839, på inrådan av sin förläggare Thomson, och det är då hennes minnesanteckningar tar sin början. Innan dess har hon dock hunnit bli änka efter Axel Flygare, två av deras fyra barn har dött, hennes andra kärlek, Johan Gabriel Dalin, har också dött, strax innan bröllopet, och deras dotter har adopterats bort. Dessutom hon har skrivit tre romaner. Det är alltså ingen duvunge, varken privat eller professionellt, som kommer till huvudstaden för att leva författarliv och hon blir också nästan omgående inbjuden att delta i "brunnsdrickning" hemma hos författaren Carl Fredrik Dahlgren, vilken hon tillägnar första kapitlet av sina minnesanteckningar.

Carl Fredrik Dahlgren (1791-1844)
Dahlgren har upptäckt en ådra av nymfen Aganippes* källa och nu skall huvudstadens litterära personligheter få ta del av dess inspiration. Som den nybörjar- och landsortsförfattare Emilie Flygare ser sig blir aftnarna hos Dahlgren en fantastisk möjlighet att knyta kontakter, både professionellt och privat (hon träffar sin andra man Johan Gabriel Carlén hos Dahlgren). De medverkande dricker sin brunn (te och punsch), läser upp nyskrivna alster och diskuterar litterära trender, honorar och språkfrågor. Nu för tiden är det anglicismer som smyger sig in i svenskan, då var det franska ord och uttryck som berikade eller förorenade, beroende på tycke och smak. Det var många herrar som såg sig manade att vara ciceron till den unga författarinnan, så som en bibliotekarie Arwidsson:
den der styrde hela kabinettsbiblioteket, och genomgick hvarenda manuskriptsmula, icke allenast för språket med tillhörande, utan för att med den rysligaste noggrannhet bortplocka hvartenda franskt ord. Han kände dem på lukten, redan på längsta afstånd - och pinade mig ordentligt med att istället för "min" sätta in uppsyn. Han brukade alltid i början då han sände mig sina trefliga biljetter underteckna sig:
Eder vän, tjenare och efterskrapare.

Emilie Flygares bekantskap med Dahlgren blev kortvarig och brunnsdrickandet vid Aganippes källa upphörde efter endast en säsong, då Dahlgrens sviktande hälsa tog ut sin rätt. EFC sammanfattar sin beundran för Dahlgren med orden:
Få skalder hafva under sin lifstid fått glädja sig åt ett så fullt erkännande som Dahlgren. Hans öfverlägsna målande snille, hans glada verldsåskådning förenade med det ädla och varma element, som tillhör den diktare, hvilken, liksom han, fattar Guds ande i hela den lefvande naturen, gjorde honom dyrbar för hans samtid och skall för all tid låta hans namn lysa bland de verkliga ädelstenar, hvilka efter hand infattas i Sveriges skaldekrona.
Riktigt så blev det som bekant inte, idag får väl Dahlgren betraktas som i det närmaste bortglömd; i Den svenska litteraturen nämns han ett par gånger i förbifarten och för att finna hans verk tycks det vara till Projekt Runeberg man får vända sig. En författare som bestått tidens tand bättre är en viss Carl Jonas Ludvig Almqvist, vilken nästa avsnitt i minnesanteckningarna tillägnats.

* Aganippe, i det antika Grekland källa vid berget Helikon i Boiotien, helgad åt muserna. Dess vatten ansågs ge poetisk inspiration. (enligt NE)

Inga kommentarer: