torsdag 8 december 2011

Ellen Mattson, Nattvandring

Glädjestranden som kom 2008 tycker jag mycket om och efter att ha läst den en tre fyra gånger kunde det ju vara dags för något mer av Ellen Mattson, och varför då inte börja från början, med Mattsons debutroman Nattvandring från 1992.

En mor och en far omkommer i en flygolycka och lämnar fem barn efter sig; fem syskon som försöker leva sina liv så gott de kan i skuggan av de föräldrar som blir allt vagare i deras minnen. Äldsta systern Olga går helt upp i omsorgen om familjen och det blir hon som får vara fixstjärnan både i romanen och för de yngre syskonen: George med sitt rastlösa skrivande och resande, mellansyskonen Sara och Martin med sina vaga konturer och hjälplösa bortdrivande, och så den yngste brodern Henrik, med sitt sökande och pusslande bakåt i tiden, till det som hände innan.

Syskonen tyr sig till varandra, vilsna och osäkra, och trots att de söker sig olika vägar i livet lyckas ingen av dem knyta nya familjeband. Allt tycks skört och på något vis fladdrar deras liv iväg med dem.

Det händer inte så mycket i romanen, kanske för att den redan överskuggande Händelsen redan har hänt och det finns liksom inte utrymme för något mer. Syskonens uppriktighet gentemot varandra blir dock allt skarpare med åren, ibland nästan hänsynslös, och utmynnar i ett pärlband av små gräl, eller kanske snarare koncentrerade meningsutbyten, om livet och minnena och meningen med alltihop.
"Nej", sa Sara. "Vi kan nästan inte alls förstå varandra. Men vi får inte låta det hindra oss."
Det är avskalat och välskrivet, vackert och tragiskt. Och jag kommer absolut att läsa mer av Ellen Mattson.

Inga kommentarer: