tisdag 27 december 2011

Eva-Marie Liffner, Drömmaren och sorgen

Det är midsommaren 1952 och arkitekt Lars Israel Wahlman blickar tillbaka på sitt liv. Han låter tankarna löpa fram och tillbaka i tiden, men framförallt är det 1800-talets sista år som kommer för honom, åren då han arbetade på sitt första egna stora uppdrag, Tjolöholms slott, som beställts av det skottskättade paret James Fredrik och Blanche Dickson. Arbetet med slottet tog flera år och kom att prägla Wahlman inte bara som arkitekt utan även som människa. Blanche Dickson ställde stora krav, ville ha något utöver det vanliga, och det får man väl säga att hon fick: ett elisabetanskt slott vid den halländska kusten, ett slott som kombinerar sagans mystik med tidens modernaste bekvämligheter.

Det handlar alltså om drömmar och sorg, men också om kärlek och handfast skapande. Liffner skriver eftertänksamt och exakt, lyfter fram detaljer och skuggor, bygger skickligt upp en atmosfär präglad av både dröm och skärpa. Romanen hålls samman med fast hand och hennes både sökande och exakta stil är en fröjd att läsa. Åndå är jag kluven till Drömmaren och sorgen: impulsen att genast läsa om kvävs av den fadda smaken av hänsynslöshet gentemot människor som inte kan försvara sig. Det klåfingriga utnyttjandet av både arkitekt Wahlman och familjen Dickson lämnar en obehaglig känsla efter sig, och inte blir det bättre av Liffners nonchalanta rader i efterordet:

Det är inte verklighetens Lars Israel Wahlman som vandrar genom denna historia. Visserligen finns flera av hans verk med [...], men det handlar ändå om en fantasi. På samma sätt förhåller det sig med mina tankar om paret Dickson, deras släktingar och anställda.

Liffner gör det så förbaskat lätt för sig. Om hon hade ansträngt sig lite kunde hon mycket väl ha gjort sin historia mer utpräglat fiktiv, men nu har hon alltså  valt att tränga sig på, forma och utnyttja efter eget behag, rida på de verkliga personernas liv och rykte, och så vifta bort allt ansvar med några avslutande rader och en romanetikett på omslaget. Att Drömmaren och sorgen är en riktigt bra roman, en av de bästa jag läst på länge, förlåter en del, men ändå, kluven var ordet.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Tänk, jag tänkte inte så mycket på de verkliga personerna när jag läste, mer än att jag blev nyfiken på dem och på slottet. Romanen var så mycket en saga att det för mig helt och hållet blev till fiktion. Jag tror inte heller det hade spelat ngn roll för mig som läsare ifall personerna varit helt påhittade. Så nej, ingen kluvenhet här..

Petra Rhodin sa...

Slottet är fantastiskt: vackert, fantasieggande och värt en lång omväg att besöka. Och familjen Dicksons öden spännande och tragiska. Att allt detta inspirerar till litteratur är inte konstigt. Men jag har så svårt för när verkliga personer utnyttjas på det här sättet; Liffner går långt över gränsen för vad jag tycker är okej. Och ändå kommer jag säkert att läsa om Drömmaren och sorgen, för att den var så himla bra, och definitivt kommer jag att läsa annat som hon skrivit.