lördag 3 december 2011

Iskall ruskläsning

När vi senast hälsade på hos mina föräldrar blev jag uppmanad att gå igenom böckerna som under årens lopp samlats i källaren. Där visade sig finnas böcker jag läste i mellanstadieåldern, böcker som jag glömt att jag hade, böcker som maken bidragit med och annat som fyllde ut högarna och inte kunde skyllas på mig, som farmor och farfars vigselbevis och pappas Svensk soldat 1967. Efter ett allvarligt försök att vara kritisk hamnade hälften av böckerna i skräphögen.

Nu skall då de böcker som fick följa med hem sorteras in i bokhyllan, något som inte görs i brådrasket: dels är det ont om plats, dels är det svårt att avhålla sig från att bläddra och läsa lite grann innan boken ställs undan. Summan av dagens arbete blev därmed att två (2) böcker kom ur kassarna: ett Calvin and Hobbes-album - som får nya dimensioner när man läser det som förälder - och Gunnar Brusewitz Ishavskust (1999).

Ishavkust är kanske mer ett häfte en än bok, men den rymmer flera fina betraktelser i ord och bild (akvarell) från Brusewitz besök i arktiska landskap som Grönland, Island och Spetsbergen. Det är kargt, tidlöst och vemodigt. Flera gånger stöter han på lämningar efter främst 1800-talets besinningslösa jakt på val och andra späckdjur, och inte har det blivit mycket bättre sedan dess:
  Med ofattbar cynism vägrar fortfarande vissa länder att gå med på vettiga begränsningar av jakten på några utrotningshotade valarter. De kommersiella intressena överväger och man struntar i forskarnas varningar.
   Allt enligt välbekant mönster. I sak har vi inte blivit ett dugg klokare än när vi utrotade dronten, garfågeln eller Stellers sjöko i besinningslösa massakrer.
Men fortfarande finns det mycket kvar att se längs ishavets kuster: kalvande glaciärer, nyfikna isbjörnar, säregna färger och former. Regnet slår mot rutan medan jag läser och det är väl tveksamt om vi får en vit jul här på västkusten i år, men till Brusewitz isvidder drömmer jag mig gärna bort.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Det var bra att du hittade tillbaka till något som beskrevs redan 1999 och som - i stort sett - inte på långa vägar sjunkit in hos politiker/företagare, varken i Europa eller USA och Kina.
Igår såg jag en intervju med Henrik Ekman, vetenskapsjournalist, som skrivit en ny bok om svensk natur, och biotopernas växlingar. Särskilt kritisk var han mot sterila och tråkiga "skogsodlingar" av gran i jämna rader. Det ville han inte alls kalla för skog. För där lever ingenting mer än de granar som ska skördas tidigt för att generera vinst.
Men du kan ju säkert själv se reprisen på Utbildningsradion. Intervjuserien. Han var fin.

Petra Rhodin sa...

Den intervjun vill jag gärna se. Brukar läsa Henrik Ekmans naturkrönikor i tidskriften Gård och torp med mycket nöje. Hans bok Vargen tyckte jag också var riktigt bra. Och omvandlingen av de svenska skogarna till monokulturella trädplantager är verkligen hemsk.