måndag 12 december 2011

Lotta Lotass, Nya dikter

Att läsa Lotta Lotass Nya dikter är som att läsa en besvärjelse, ett försök att betvinga en avgrund av hopplöshet, en desperat längtan bort, bort. Språket är rytmiskt och flödande och så förbannat vackert att jag ryser när jag läser. Med sina upprepningar - kunde jag, oh, kunde jag - och allitterationer fastnar dikterna lätt i minnet och blir till en skatt att ständigt ha med sig.

Dikterna är illustrerade med svartvita foton av cirkuselefanter och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Å ena sidan kan dikterna verkligen handla om dessa elefanter, vars liv är så kringskuret och helt avskärmat från det liv de var ämnade att leva, å andra sidan riskerar bilderna att leda till en onödig begränsning; dikterna har mycket att säga om andra liv än cirkuselefanternas. Men bilderna är ingen stor sak: det är orden, språket, som är det väsentliga:


Kunde jag som stenen vittra
och bli sand på havets stränder,
där att sköljas bort av brottsjö,
bäras undan av en bränning.
Kunde jag som minsta grandet
svinna bort bland oceaner.











Lotass Nya Dikter publicerades under hösten på nätforumet Autor Eter och finns tillgängliga för alla som vill, så ta chansen och läs!

Inga kommentarer: