torsdag 15 december 2011

Stig Dagerman, Bröllopsbesvär

Stig Dagermans "Att döda ett barn" måste vara en av de populäraste novellerna att undervisa om i svenska skolan, själv har jag stött på den både under högstadiet, gymnasiet och på universitetet. Och inte är det mycket att säga om det: "Att döda ett barn" är en stark text som förtjänar att uppmärksammas. Men Dagerman har ju skrivit så mycket mer, de få år han var aktiv var han ytterligt produktiv, och nu har jag kommit mig för att läsa en av hans romaner, närmare bestämt Bröllopsbesvär som kom ut 1949 och är Dagermans sista.

Handlingen utspelar sig på landsbygden under ett dygn. Bonddottern Hildur Palm väntar barn med Martin, men Martin har försvunnit och nu skall Hildur gifta sig med slaktaren Hilmer Westlund. Hilmer är gravt alkoholiserad och dubbelt så gammal som Hildur, men efter mottot "man tager vad man haver", eller kanske snarare vad man kan få, tar Hildur hellre Hilmer än blir ensamstående mor som sin förgrämda syster Irma. Martin dyker dock upp på bröllopet, Hildur avvisar honom och det hela slutar med att Martin hänger sig i ladan.

Bröllopsföljet består av en ansenlig skara människor och Dagerman gör vad han kan för att framställa dem alla i dålig dager. Det är våld, fylla, hån och rena elakheter, sida upp och sida ner. De inblandade framstår som inskränkta och löjliga och författaren tycks förakta dem alla. I Den svenska litteraturen menar man att Bröllopsbesvär är humoristisk och att "här blandas på ett säreget sätt det komiska och det tragiska till en grotesk helhet." Jag tyckte dock inte att Bröllopsbesvär var det minsta rolig, snarare patetisk i sin grovkornighet och sitt gottande i livets tarvligheter.



Språket är kantigt och grovt, vilket passar väl till historien, men är tröttsamt att läsa. Den utgåva av Bröllopsbesvär som jag läst är från 1970 och flitigt illustrerad av Svenolov Ehrén. Illustrationerna är även de grovhuggna och råa. Det finns alltså en konsekvens i historien, språket och illustrationerna, men jag kan inte påstå att jag uppskattade något av det. Bröllopsbesvär var en besvikelse men jag skall försöka ladda om och läsa De dömdas ö, vilken ofta förs fram som Dagermans centrala verk.

Inga kommentarer: