söndag 30 januari 2011

Vinterfåglar inpå knuten 2011

I asken utanför köksfönstret hänger vi varje år ut mat till småfåglarna. Det är ett perfekt ställe för fågelmatning: fåglarna kan äta i skydd av trädet och häcken, och vi kan studera dem på nära håll. I år är det solrosfrön, hampafrön och krossade jordnötter som bjuds. Efter jul, när vi stod här med en stor klump kokosfett som inte gått åt till ischokladen, gjorde jag ett experiment och blandade fettet med frön och hänga ut till fåglarna. Men det föll dem inte alls i smaken.

I helgen var det dags för Vinterfåglar inpå knuten 2011. Sveriges Ornitologiska Förening uppmanar varje år till räkning av de fåglar som samlas vid fågelmatningen. Hos oss dök det upp elva pilfinkar, fyra gråsparvar, tre koltrastar, fyra blåmesar, tre talgoxar, två turkduvor, två stadsduvor, en entita, sex gråsiskor och tre grönfinkar. Och så rödhaken förstås.

                                                     Foto: Johan Rhodin

fredag 28 januari 2011

Tusen bitar

Sjuåringen har sedan i våras tagit gitarrlektioner och denna vecka är det "Tusen bitar" som skall nötas in. Med hjälp av Youtube kan lilleman ta del av kulturarvet. Och jag kan inte låta bli att röras till tårar.



Varning: sök på Tusen bitar på Youtube och överst får ni videon från VHS-versionen av Afzelius-dokumentären "Sjung ingen lovsång" från 1989, där Sven Wollter, Lasse Brandeby och Tomas von Brömssen bidrar. Så förstör man en låt med en video...

onsdag 26 januari 2011

Biblioteksbesök

Tog en sväng förbi biblioteket på eftermiddagen. Jag var ute efter Jenny Diskis Till den skrivande kvinnans försvar, men den var utlånad. Det blev till att ställa sig på kö och så tog jag hennes Den motvillige resenären istället. En bok om tumlare stod också på listan och då blev jag hänvisad till barnavdelningen, vuxna skall visst inte bry sig om valar.
En bok av CG Bernhardson blev det också, Bohuslänsk sed och folktro. Bernhardson hämtade sina motiv från livet i Bohuslän under andra hälften av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. På baksidan av sina målningar skrev han ofta en kommentar till motivet. Det är en kulturgärning av stora mått Bernhardson har åstadkommit. Hans kantiga, grova stil och dova färgval passar väl till att skilda det ofta hårda livet i kustbandet. De flesta av hans målningar finns samlade på Bohusläns museum i Uddevalla och via deras hemsida kan man se 526 (!) av Bernhardsons folklivsmålningar.

                                         CGB 118 I Feskeläget wintertid

måndag 24 januari 2011

Havet

Naturskyddsföreningen ger varje år ut en medlemsbok och här hemma upptar de nu nästan ett helt hyllplan. Att ta fram och läsa någon av böckerna som fått några år på nacken ger perspektiv på natur- och miljödebatten. 1989 handlade årsboken om havet. Bestörtningen efter säldöden sommaren 1988 har inte lagts sig och övergödning, döda bottnar, explosionsartad algblomning och utfiskning är realiteter som ingen längre kan bortse ifrån. Att både Östersjön och Västerhavet är skadade råder det ingen tvekan om och det pågår ett febrilt arbete för att försöka vända utvecklingen. Och det har hänt en del på de tjugo år som gått sedan boken kom ut. Det är inte längre tillåtet att lämna svensk hamn utan att har rengjort tankarna, det är inte längre tillåtet för industrierna att via kilometerlånga rör släppa sitt avfall orenat ut i havet. Men fortfarande är haven sargade. Grundproblematiken, att vi människor tar mer från naturen än den förmår återskapa, kvarstår. Som Roger Olsson uttrycker det:

"Vi måste lära oss leva som Idothea baltica. Inte förbruka vår livsmiljö, utan bara beta försiktigt av påväxten."

(Idothea baltica är en liten vattengråsugga som lever i Östersjöns tångbälte.)

söndag 23 januari 2011

Fröer, fröer

Sitter med årets sortlista från Runåbergs fröer och drömmer om sol och värme och fuktig jord. Utanför fönstret är trädgården täckt av is och snö, men våren kommer, snart, snart... Morötter, tomater, palsternacka och sockerärt, solrosor, klätt, snokört och sömntuta. Undrar hur mycket som får plats i landen? Och så finns det ju lite fröer kvar i frysen sedan förra året, hm.
   Glädjen över listans mångfald dämpas dock av vetskapen om EU:s aggressiva arbete för att inskränka densamma; intet får hota de stora utsädesföretagens standardiserade sorter. Alla morötter skall vara exakt lika, godkända och registrerade. I administrationens och marknadens namn. Amen. Ingenting får odlas som inte är likformigt identifierbart och alla varianter skall utrotas. Det är så sorgligt och så dumt att man vill gråta.
   Men ännu finns det att välja på. Undrar om det inte får bli några klockrankor också. Det kan liva upp borta vid komposten...

torsdag 20 januari 2011

Shakespeares sonetter

Den första bild som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på Shakespeares sonetter, är en scen ur Ang Lees filmatisering av Jane Austens Förnuft och känsla, där Marianne Dashwood står i regnet och försöker förstå vad som hände med kärleken mellan henne och Mr Willoughby, medan hennes tankar snurrar kring sonett nummer 116:

"..., love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove.
O no, it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;"

Under vintern och våren 2007 / 2008 kunde man på Eva Ströms blogg följa hennes arbete med att översätta Shakespeares sonetter. Att varje morgon läsa en sonett av Shakespeare, tillsammans med Ströms översättning och kommentar, var ett fint sätt att börja dagen. När jag läste engelska på universitet läste vi givetvis några av sonetterna, men även om jag tyckte att de var vackra, intresserade de mig inte särdeles mycket. Det var först när jag följde Ströms översättningsarbete på bloggen som jag på allvar fick upp ögonen för dem.
  Nu har Ströms arbete resulterat i en bok, med ett förord följt av de 154 sonetterna. På varje uppslag finner man först Shakespeares sonett i original, följd av Ströms svenska tolkning av den samma och på motsatt sida en kommentar av Ström. Kommentarerna ligger på en bra nivå, de sätter in sonetten i ett sammanhang, både relaterat till sonettcykeln och den aktuella shakespeareforskningen, pekar på speciella egenheter i sonetten, hjälper till att uppmärksamma vackra eller intressanta vändningar och ljudbilder, liksom engelska språkklurigheter som är svåra att överföra till svenska. Intressant och relevant.
  Men varför ge sig på att översätta poesi? Det är ju erkänt svårt, hopplöst enligt vissa. Ström själv skriver i förordet att översättningsarbetet för henne är ett sätt att läsa, och resultatet blir något vi andra får hjälp av i vår egen läsning. I fallet med Shakespeares sonetter upplever jag att översättningarna hjälper mig att skingrar dimmorna, att göra sonetterna klarare och mer angelägna. Även om allt inte kommer med, ser jag mer i översättningen än vad jag gör i det engelska originalet. Att läsa sonetterna på engelska är givande, men mest på ett mystiskt sätt, det låter ofta vackert rent ljudmässigt och jag får en vag uppfattning om innehållet. Trots att jag smickrar mig själv med att behärska engelska hyfsat, blir det ändå ett sådant tragglande för att förstå att det inte blir något flyt i läsningen och avståndet till texten blir för stort för att jag skall bli engagerad. När jag läser Ströms svenska översättningar gör sonetterna ett mer direkt intryck på mig; när jag kan läsa med flyt kommer rytmen, rimmen, ljudbilden och innehållet till mig i en enhet och det väcker mitt intresse och engagemang, och lust att läsa originalet igen
   Hur Ströms översättningar står sig i förhållande till tidigare svenska översättningar kan jag inte bedöma, jag konstaterar bara att jag uppskattar hennes tolkningar mycket.
   Medan jag läst boken har det blivit ungefär femton sonetter per dag. Att läsa på det sättet ger en känsla för sonettcykelns övergripande berättelse, men är nog ändå väl häftigt för att de enskilda sonetterna skall komma till sin rätt - nu kommer boken att få ligga framme och så blir det en sonett om dagen igen. Och det underbara, röda omslaget gör att jag skulle kunna ha boken liggande framme av bara den anledningen.

måndag 17 januari 2011

Sparta

Lotta Lotass bok Sparta inleds med raderna:

"Gryningen syns knappt vid horisonten.
   En ensam ljusstråle sveper över den ärrade
marken. Dess kägla snuddar vid ras och rämnor.
   Rökpelarnas mörka kroppar rör sig genom
den gryniga, grådisiga rymden."

Och så böljar texten vidare, utan att väja för någonting. Alla beskäftiga råd om att inte använda för många adjektiv eller för långa meningar löses upp i all sin meningslöshet; allt är tillåtet, bara det görs bra. Lotass använder språket med en sådan självklarhet att det bara är att ge efter, följa med och njuta.
   Första gången jag läste texten hade jag mina föreställningar om trojanska kriget spökande i bakhuvudet och var till en början alldeles förvirrad när jag skulle försöka få ihop det jag läste med vad jag trodde det skulle "handla om": hur få ihop de gamla grekerna med trådbussar och järnvägar? Vad var det som hände? Hur hängde det ihop? Men vid nästa läsning, då jag helt givit upp idén om en handling eller intrig och bara följde med texten, framträdde den mycket klarare och nästan mer som musik än som roman, med sina växlingar i så väl stämningar som tempo, som om den skulle kunna fästas i ett partitur, sjungas av en kör. Fast det där med roman hittade jag på själv, Lotass har inte klassificerat sin text. Språket är fantastiskt, helt enkelt fantastiskt, på intet sätt svårt eller tillkrånglat, bara säkert och vackert. Det är fascinerande att läsa något som är så helt eget och samtidigt så självklart talar till en. Och om texten ändå skall sägas handla om något är det, när jag läser den, krigets tidlösa meningslöshet.

torsdag 13 januari 2011

Emma

Sveriges television har just sänt en serie, i fyra delar, baserad på Jane Austens roman Emma och jag har givetvis följt den noggrant. Att filmatisera Austens romaner är en mindre folksport i England och det kommer ständigt nya versioner, de allra flesta hyfsat bra; de kan det här med kostymfilm, engelsmännen. Sedan passar Austens berättelser nog osedvanligt väl att göra film på: intrigerna, karaktärerna, miljöerna, och, inte minst, de många välfunna replikerna, allt bäddar för film. Den engelska landsbygdens charm och tidens klädmode sätter genast tonen och ger möjlighet att drömma sig bort, samtidigt som tema och karaktärer inte alls känns främmande: människan är sig ju lik, både i sin längtan efter kärlek och i sina egenheter.
   I denna serie från 2009 gör Ramona Garai en (väl) känslosam Emma, men med Jonny Lee Miller som George Knightley är jag beredd att förlåta det mesta, och ändå blev jag besviken; både miljö och kostym gick åt det sterilt välputsade kulisshållet, inte en fläck någonstans, och, mera viktigt, saknade jag det stråk av intellektuell frustration hos Emma som gör henne till en intressant karaktär i boken. Austens Emma är smart och aktiv och i äktenskapsmäklandet finner hon något att engagera sig i. I boken har Emma inledningsvis ett kyligt beräknande drag och hon drar sig inte för att använda andra som brickor i ett spel, och hennes känslomässiga uppvaknande som får henne att se både på sig själv och andra med andra ögon tycker jag inte kommer fram riktigt i serien - Garais Emma är för intellektuellt och känslomässigt statisk.
   Detta var andra gången BBC tog sig an (gav sig på?) Emma, första gången var 1972, då med Doran Godwin som Emma Woodhouse och John Carson som George Knightley, och det är en serie som står sig väl än idag.
   Men min favoritfilmatisering är fortfarande den från 1997 med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som George Knightley. Skådespelarinsatserna är i den filmen genomgående på hög nivå och miljö och kostym ger ett mer autentiskt intryck, inte alls lika kliniskt polerat som i den nu visade tv-serien. Året innan, 1996, gjordes en filmatisering med Gwyneth Paltrow som Emma, av den mer polerade sorten.
   Det lär ha gjorts en filmatisering av Emma redan 1948, och så sent som förra året gjordes en ny, med Sarah Cotton som Emma, men ingen av dem har jag sett (ännu).

onsdag 12 januari 2011

Nils Holgersson

Vi har haft Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som högläsningsbok om kvällarna och nu är Tummetott och Mårten gåskarl välbehållna tillbaka i Vemmenhög. Lagerlöf skriver så vackert och tänkvärt att varje läsestund blir till en högtid för både små och stora, och en fin avslutning på dagen. Tummetotts resa tillsammans med vildgässen är fylld av spännande och farliga äventyr, fantastiska berättelser och innerliga samtal. Lagerlöf väjer inte för livets svårigheter och sårbarhet och de avskedsord Akka från Kebnekajse riktar till Nils Holgersson är en uppmaning som inte blivit mindre aktuell på de dryga hundra år som gått sedan boken först kom ut:

"Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden" sa förargåsen högtidligt. "Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi fick var i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta, att det fanns en fristad också för en sådan som jag."

tisdag 11 januari 2011

Igelkotten

I söndags var jag och min goda vän S på Hagabion i Göteborg och såg Igelkotten, en film fritt baserad på Muriel Barberys roman Igelkottens elegans.
   Igelkotten utspelar sig i en välbärgad fastighet i Paris. I filmen är det framförallt Paloma Josse, en brådmogen tolvåring, som står i centrum. Paloma bor i en av husets överdimensionerade våningar tillsammans med sin ständigt arbetande far, sin neurotiska mor och sin storasyster Colombe. Paloma tycker sig ha genomskådat vuxenlivets meningslöshet och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Men innan dess skall hon göra en film som avslöjar den absurda sociala miljö hon lever i. Paloma är känslig och intelligent, kanske mer intelligent än vad som är bra för henne. Hon tar in och genomskådar allt hon ser, men bristen på livserfarenhet gör att hon inte riktigt klara av att hantera alla intryck.
   I huset finns även portvakten Renée Michel, som gör vad hon kan för att upprätthålla fasaden som den vresiga och obildade portvakten, bakom vilken hon ostört kan njuta av det hon verkligen älskar: litteratur, film, musik och filosofi. En dag flyttar den japanske affärsmannen Kakuro Ozu in i huset och han upptäcker genast en spricka i den fasad madame Michel tidigare under så många år utan problem har upprätthållit för alla dem som tagit den för given.
   Det är en kluven känsla att gå och se en film baserad på en bok man tycker om. Jag vill ju gärna se vad det har blivit av och är det bara en bra film så är det okej, men är filmen dålig kan jag bli riktigt störd av det; så får man inte göra med en bra bok... Men jag tyckte om Igelkotten, kanske för att de verkligen valt att göra en film. Det var så mycket som inte kommit med, men det är inte konstigt alls, den litterära elegansen måste man gå till boken för att få.

lördag 8 januari 2011

Don Carlos

I går var J och jag på Göteborgsoperan och såg Giuseppe Verdis Don Carlos. Som vanligt satt vi på andra balkong, första raden, svävande. Det är trivsamt på andra balkong: ingen trängsel vid garderob eller servering, lagom med folk omkring sig och utsikt över allt som sker.
   Handlingen i Don Carlos utspelar sig runt 1560. Karl V är död och hans son Filip II styr över det spanska väldet i en tid präglad av våld och starka religiösa motsättningar. För att förbättra relationerna med Frankrike trolovades Filips son Carlos med den franska prinsessan Elisabeth av Valois 1559. Men senare samma år gifte sig Filip själv med Elisabeth. I dramat älskar dock Carlos och Elisabeth ändå varandra. Spänningarna vid hovet är stora och plågsamma, grundade i kärlek, intriger och religiöst likväl som politiskt förtryck.
   Föreställningen var den mest gripande jag varit på på länge och en tydlig påminnelse om varför jag går på opera. Musiken var enastående vacker och bar verkligen rakt igenom hela föreställningen, med en fantastisk precision följde den berättelsen och uttryckte känsligt karaktärernas stämningar och känslor. Trots att handlingen är rakt igenom dyster var det obrutet njutbart att lyssna till.
   Ensemblen hade drabbats av sjukdom, både Drottning Elisabeth och Prinsessan av Eboli var utbytta. Beträffande den senare rollen utförde ordinarie Susanne Resmark det sceniska, medan Susanna Levonen stod vid scenkanten och sjöng, ett upplägg som fungerade oväntat väl.
   Scenografi och kostym följde Fords påbud: välj vilken färg ni vill, bara det är svart; ängsligt avskalat ned till utplåning. Kören var klädda i tights och t-tröjor, och vad skall man säga om det annat än att vill man se folk i jeans och t-shirt så inte behöver man besöka operan.
   Men det är ju musiken och sången som är operans raison d´être!

torsdag 6 januari 2011

Njals saga

Njals saga är den längsta och kanske mest ansedda av de isländska sagorna. I början av sagan står Gunnar på Hlidarende i centrum. Trots att han inget hellre vill än leva lugnt och fredligt på sin gård hamnar han hela tiden i stridigheter orsakade av antingen hustrun Hallgerd eller klantiga släktingar. Den lagkloke Njal bistår Gunnar med råd för hur tvisterna bäst skall lösas, men till slut dödas ändå Gunnar när han överfalls i sitt hem. Resten av sagan kretsar kring fiendskapen mellan Njalssönerna och Sigfussönerna, med branden på Njals gård Bergtorshval som den central händelsen. Mordbranden får ett långt efterspel, först vid tinget (som är lite väl utförligt skildrat) och sedan i en lång räcka av dråp. Efterdyningarna av mordbranden visar tänkvärt på hur svårt det kan vara att bryta ett mönster av vedergällningar, men även på hur våldet går i leda även hos de mest ihärdiga kämpar; den förlikning mellan de bittra fienderna Kare och Flose som avslutar sagan kan läsas som en förtröstan om att det alltid går att finna vägar ut ur även de till synes mest oförsonliga tvister.
    Jag läste Hjalmar Alvings översättning från 1943. (För den som vill läsa en senare översättning finns exempelvis Lars Lönnroths från 2007.) Det vackra och stämningsfulla omslaget (som tyvärr inte kommer riktigt till sin rätt på bilden nedan) är gjort av Nilla Borgström.