söndag 27 februari 2011

Brev till en bokhandel

Helene Hanffs lilla bok Brev till en bokhandel är en riktig pärla som jag inte kan låta bli att plocka fram och läsa om då och då. Boken består av brevväxlingen mellan Hanff och en bokhandel i London. Det hela tar sin början när Hanff får se en annons i Saturday Reviews of Literature från ett antikvariat i London som har specialiserat sig på böcker som inte längre finns i tryck. Brevväxlingen sträcker sig över 20 år, från 1949 till 1968, då Frank Doel, som hon korresponderat med, hastigt avlider i sviterna efter en brusten blindtarm. Hanff är mycket omsorgsfull i sitt val av böcker. Hon tycker inte om att gå i boklådor utan letar på bibliotek och när hon funnit något hon fastnar för beställer hon det från London. Hon har aldrig läst det som hennes vänner och bekanta läst, och så blir det man läser en bok 50 gånger medan vännerna läser 50 böcker. Hanff föredrar dramatik och böcker skrivna av folk som "var där". Romaner har hon inte mycket tillövers för. Men hon blir eld och lågor över Jane Austens Stolthet och fördom och det förlåter en hel del.

Brev till en bokhandel blev ingen bästsäljare när den kom, men den inbringade tillräckligt mycket för att Hanff äntligen skulle få möjlighet att resa till London. Andra delen av den bok jag har består av hennes dagbok från resan, Hertiginnan av Bloomsnury Street. Och vad man längtar till London när man läser den. Nästa gång jag kommer dit måste jag besöka National Portrait Gallery och titta på porträtten av Jane Austen och syskonen Brontë.

Brev från en bokhandel finns att få hos En bok för alla.

fredag 25 februari 2011

Jag vet inte vad

Hamnade i telefonkö och för att fördriva tiden tog jag fram min samlingsvolym med Nils Ferlin:

Det är som jag skulle ha glömt någonting,
någonting men jag vet inte vad -?
Och jag vandrar så underligt tveksamt kring
genom vårgrönt och fallande blad...

Det är som jag skulle ha drömt någonting,
någonting som är mera än jag -
Men jag vet inte alls och vad talar väl för
att jag kommer ihåg det en dag?

torsdag 24 februari 2011

Nocturner

Enligt Nationalencyklopedin är en nocturne ett "musikstycke av vanligen svärmisk, drömmande karaktär". Undertiteln till Kazuo Ishiguros novellsamling Nocturner är "Fem berättelser om musik och skymning". Att musiken spelar en stor roll i berättelserna är det ingen tvekan om, av skymning, det svärmiska och drömmande finns det mindre, om än något. Snarare är det det dråpliga som får ta plats, aningen kamouflerat av Ishiguros alltid lika stillsamma och omsorgsfulla stil. Inte desto mindre kom jag på mig själv med att skratta högt vid läsningen av den andra berättelsen i samlingen, "Come Rain or Come Shine". En man besöker ett par han känt sedan studietiden. Av en tillfällighet öppnar han kvinnans anteckningsbok och råkar läsa några mindre fördelaktiga saker om sig själv. I ett anfall av raseri knycklar han ihop de sidor där han nämns. Och det är när han sedan skall försöka undvika att hon märker detta som novellen tar helt oväntade, och mycket roliga, vändningar.

Musiken spelar som sagt en stor roll i novellerna, speciellt popmusik, och för den som känner till fler av de artister och stycken som nämns än vad jag gör, bidrar det säkert till läsningen. Så jag blev lite besviken när det i den sista novellen, "Cellister", inte alls anges vilka de väsentliga styckena är - där det faktiskt skulle kunna ha sagt mig något.

måndag 21 februari 2011

Giftas I-II

Varför läsa August Strindberg? frågar jag mig redan efter förordet till Giftas I och är nära att lägga boken ifrån mig. Varför läsa en sådan gammal stofil när man inte måste? Redan på högstadiet läste vi Hemsöborna (eller två av oss i klassen gjorde det och den efterföljande diskussionen blev det inte mycket med), och sedan dess har det jag fortsatt att stöta på Strindberg lite då och då, mer eller mindre frivilligt, och nu har jag alltså funnit Giftas i bokhyllan. Och läst den ändå.

Nog känner man igen Strindberg, kanske inte så mycket från Hemsöborna som från Röda rummet och Fröken Julie. I den förra finner man hans metod att förlöjliga det han inte tycker om, och i den senare hans förakt för kvinnor. Och i Giftas får dessa båda grepp fritt utlopp. Strindbergs förakt för kvinnor känner här inga gränser och i de bägge förorden skräder han inte orden i sin iver att framhålla att kvinnan på alla sätt är underlägsen mannen. Och dessutom är hon minsann lat. Det enda kvinnor kan är att föda barn och det bör de också göra, annars är de verkligen ingenting värda. "En ofruktsam eller barnlös kvinna är mycket att beklaga, men hon blir icke dess mindre en avvikelse från naturen, därför kan hon icke se förhållandet rätt mellan man och kvinna och hennes ord borde icke betyda något", slår Strindberg fast. I Giftas I har Strindberg kvar något lite av sin tro på äktenskapet (fast han bestämt hävdar att det instiftats av kvinnan för att suga ut mannen) och även om hans kvinnoförakt och önskan att förlöjliga ligger som en tung våt filt över novellerna är det ändock noveller, med försök att gestalta de teser han vill driva. I Giftas II har hatet helt tagit överhanden och flera av texterna är bara utkast (eller snarare utfall), som han inte brytt sig om att arbeta med litterärt. Det är som om han bara vill vissa upp alla fall han kan komma på som stödjer hans teser. Att Strindberg på sin tid ställde till med skandal och spektakel är inte svårt att förstå, men inte gör det en bok som Giftas läsvärd idag. Och det lär dröja innan jag försöker mig på något mer av honom.

Fast Fadren lär ju vara något, och kanske Tjänstekvinnans son. Hm. Vi får se.

söndag 20 februari 2011

Fjällresa

                           Foto: Johan Rhodin

Sportlov på Idre fjäll. Mycket snö, fin skidåkning och kallt, kallt.

fredag 11 februari 2011

En gåtfull vänskap

I Yoko Ogawas roman En gåtfull vänskap blir en kvinna hänvisad att arbeta som hushållerska åt en äldre matematiker, doktorn, som på grund av en hjärnskada inte kan lagra nya minnen. För doktorn stannade tiden i och med bilolyckan 1975 och nu räcker hans minne bara i 80 minuter. Varje morgon hushållerskan kommer måste hon på nytt tala om för doktorn vem hon är. Med tiden växer det fram en speciell vänskap mellan doktorn, hushållerskan och hennes 10-årige son, av doktorn kallad Roten på grund av hans platta huvud som för tankarna till ett rottecken. Matematik och baseboll blir de ämnen där de kan mötas. Doktorn är djupt fascinerad av talteori och det blir mycket tal om perfekta tal, vänskapliga tal, primtal och triangeltal, liksom skönheten och elegansen i matematiska teorem.

När hushållerskan sitter med ett matematiskt problem och plötsligt förstår, beskriver hon det som att hon "hade välsignats med insiktens förklarande ljus", och den känslan är nog något som alla som kämpat med matematiken och tagit sig över tröskeln, kan känna igen sig i: det är så speciellt.

Berättelsen framskrider i maklig takt, lugnt och jämt och oförargligt småputtrigt.

tisdag 8 februari 2011

Den motvillige resenären

I väntan på att Jenny Diskis nya roman Till den skrivande kvinnans försvar skall bli ledig på biblioteket, har jag läst hennes Den motvillige resenären. Och det var nog i den stuga i Somerset som hon hyrde in sig i ett par månader en senhöst, som den senaste romanen började ta form, att döma av den litteraturlista vilken hon noggrant redovisar i boken.

Den motvillige resenären är en talande titel på denna (anti)reseskildring. Diski gör stor affär av att hon helst stannar hemma i soffan och läser, skriver och tänker, men att hon på grund av olika omständigheter ändå hamnar på resande fot. Boken tar upp tre olika resor: i den första delen är Diski i Nya Zeeland på litteraturkonferens, i den andra delen hyr hon ovan nämnda stuga på den engelska landsbygden, och i den tredje delen besöker hon Lappland för att göra ett reportage för Observers resebilaga.

Diski hyser sedan barndomen en stark längtan efter att vara speciell, en fysiks åkomma skulle vara välkommen, men i brist på sådan (eller snarare i brist på kommunicerad diagnos) finner hon andra vägar att vara just så speciell som hon önskar. Ständigt upprepar hon hur hon hela tiden gör saker som hon (av ofta oklar anledning) anser att hon borde göra fast hon inte alls vill, och det är den kärna som hon menar gör henne speciell. Detta ständiga gnällande över att vara på platser hon inte önskar och göra saker hon inte önskar, pendlar mellan att vara roande och tröttande; det blir gärna alltför koketterande. Men Diskis rättframma sätt att skriva, tillsammans med hennes spretiga tankebanor, tilltalar mig. Och trots hennes ständiga upprepningar av att hon helst inte flyttar sig från soffan eller badkaret, är det mycket hon hinner uppleva och det är dessa upplevelser, tillsammans med de associationer de ger upphov till, som driver reseberättelserna.

I den del av boken som tar upp Diskis besök hos samer, som försöker utöka sina traditionella inkomster från renskötseln med turism, är riktigt intressant. Diski lyckas med konststycket att lyssna till vad samerna har att säga om hur de uppfattar sin kulturs utsatthet i moderniteten, att följa med dem som en betraktare i ett par dagar, och sedan på sitt personliga vis återge detta utan att varken döma eller hemfalla åt exotism.

Och när Diski beskriver hur det är att övernatta i en kåta bredvid ett hägn med sjutusen renar, kan jag inte låta bli att tänka på när jag vid en vandring längs Kungsleden, då vi övernattade i turistföreningens stugor och inte i tält, en natt blev tvungen att gå upp och besöka utedasset som låg i en stuga bredvid. Sömndrucken öppnade jag dörren till sovstugan och stod plötsligt öga mot öga med en ren. Jag tvärstannade och tittade på renen, som tittade tillbaka, helt kort, innan den i maklig takt klev ned från rampen som ledde upp till dörren. Gårdsplanen var full med renar, och skulle det inte hända en olycka i sängen var det bara att ge sig ut ibland dem. Jag hade inget mer att lita till än att om renar var farliga borde väl någon ha varnat för dem? Och renarna brydde sig föga om mig: de flyttade lite lojt på sig när jag gick förbi och återgick sedan till att stå och hänga.

söndag 6 februari 2011

Vårvinterblues

Idag satt talgoxen i äppelträdet och sjöng. En mekanisk melodi som upprepades om och om igen, som en början till något lockande men ännu inte riktigt övertygande. När våren är här kommer sången att ha blivit både muntrare och mer variationsrik. Hela vintern har det varit ett ständigt tjatter kring matningsplatsen, men årets första trevande fågelssång är något annat, något att stanna till inför och andäktigt lyssna till.

lördag 5 februari 2011

Naturkänslans uttolkare

Gunnar Bruzewitz bok Strandspegling - Naturupplevelser i tid och rum, är en bok om naturen, men ändå mer en bok om människans relation till naturen och det gåtfulla begreppet naturkänsla.

"När det gäller att förstå musik, dikt och konst finns det en hel vokabulär till förfogande. Det finns kurser och handböcker för att lotsa tyckandet i godkända banor och ge de rätta uttrycken för den känsloupplevelse som man vill leda fram till. Arméer av entusiastiska pedagoger och kursledare ägnar sig åt att öppna ögon och öron och lära oss förstå det som till en början kan tyckas obegripligt och oskönt.

Men ifråga om naturkänslan och naturen som upplevelseform är det inte samma entusiastiska utbud. Istället möter man inte sällan ett kyligt förakt som bottnar i förutfattade meningar."

Att läsa Bruzewitz är att komma nära naturen och få hjälp att sätta ord på varför en naturupplevelse betyder något. Bruzewitz sitter i sin kombinerade skrivar- och tecknarstuga invid en sjö i Roslagen och följer naturens växlingar utanför fönstret, eller så ger han sig ut och möter naturen, ett möte präglat av lika delar zoologisk kunskap, fascination och delaktighet.

tisdag 1 februari 2011

Emma Woodhouse

"Emma Woodhouse, handsome, clever, and rich, with a comfortable home and happy disposition, seemed to unite some of the best blessings of existence; and had lived nearly twenty-one years in the world with very little to distress or vex her."

Född med silversked i munnen glider Emma genom sin uppväxt. (Allt för) tidigt den smartaste i hemmet, lindar hon såväl sin far som sin guvernant runt lillfingret. Å ena sidan odrägligt bortskämd och självgod, å andra sidan charmig, intelligent, frustrerad. Och det är denna frustration, främst på det intellektuella planet, som gör att man som läsare ändå står ut med henne. Trots att sökandet efter intellektuella utmaningar leder till att hon utan större skrupler blandar sig i sina medmänniskors liv. Den enda som står upp och bjuder henne motstånd, och även riktigt tar henne på allvar, är grannen George Knightley, och det är följdriktigt de som till slut dras till varandra.

I Emma får läsaren ta del av den lilla värld som utgörs av landsortshålan Highburys social grädda, med familjerna Woodhouse och Knightley i centrum. Man förflyttas raskt 200 år bakåt i tiden, och kan utan problem känna igen och följa de intriger, nycker och karaktärsdrag som Austen lägger i dagen; människan är sig lik. Och det förlåter mer än väl det stundtals haltande tempot.