tisdag 29 mars 2011

Ebba Lindqvist, Labyrint

Jag fann en liten tunn volym med dikter av Ebba Lindqvist, Labyrint, i mina bokhögar. Hur den nu har hamnat där. Kanske har den funnits i någon av de kassar med böcker som svärmor kommer med ibland, när hon rensar i hyllorna? Hur Labyrint än hamnade hos mig är jag mycket glad att den gjorde det. Ebba Lindqvist var ny för mig, men det krävdes inte många sidor förrän jag var fast. Dikterna i Labyrint lockar till uppmärksam och upprepad läsning. Det är kärleken, döden och naturen som behandlas, vilket är stående teman hos Lindqvist. Har jag förstått av det lilla jag hunnit läsa på om henne. I den första delen av Labyrint finns även klassicistiska referenser, med en diktsvit upplagd som en uppläsning med en berättare och en responderande publik.

Lindqvist kommer jag absolut att läsa mer av och vill ni veta mer om Ebba Lindqvist och hennes verk så finns en bra introduktion att få hos Sällskapet Ebba Lindqvist vänner.

Jag har bett om ett brev, om en rad, om ett ord,
om något att ta på och röra vid.
Hur tomt och hur torrt och hur kallt som helst,
hur formellt och hur stelt och hur högaktningsfullt.

Vad bryr jag mig om vackra ord!
Skönhet kan jag ge dem själv.
Värmen kan jag lägga in efteråt,
och polering och glans kan jag sköta.
Bara ett brev!
Bokstav efter bokstav skulle jag förgylla.
Som en uppenbarelse skulle det stråla till sist -
brevet, som aldrig kommer.

Ebba Lindqvist, Labyrint, sidan 23.

söndag 27 mars 2011

Björn Runeborg, Mytomaner

När man ser listan över romaner sprungna från Björn Runeborgs penna skulle man kunna tro att hans produktion upptar en egen hylla på biblioteket, men icke, i alla fall inte här i Kungälv. Fast kanske beror det på att hans böcker lånas så flitigt att de som finns inne samtidigt inte behöver så mycket utrymme? Hur som helst, när jag får för mig att titta efter finns det ofta någon bok av Runeborg i hyllan som jag inte har sett där förut. Senast fick jag med mig Mytomaner, som kom ut 2004.


Runeborgs berättande är rättframt, utan trixande berättartekniska knep. Han har en egen stil som genast känns igen: sval och ytterst korrekt; texten flyter fram utan minsta skavank. I Mytomaner står två personer i fokus: Bruno, som under gymnasietiden blir övertygad om att han i sig har den avliden filmregissören Hampe Faustman, och Miranda, som när hon träffar Bruno på ett tåg, bestämmer sig för att det är honom hon skall älska. Bruno och Miranda berättar själva om sina liv, vilka löper parallellt och beröringspunkten är att Miranda väljer boende och arbete så att hon befinner sig i Brunos närhet och deras vägar korsas stundtals. Romanen spänner över närmare fyrtio år och den svenska nutidshistorien markeras kontinuerligt med energikris, regeringsskiften, Palmemordet, finanskris, och så vidare.

Runeborg kan sitt hantverk och det är alltid en fröjd att läsa någon som skriver med stil. Fast genom en hel roman räcker det inte med stil, även berättelsen måste gripa tag. Historien i Mytomaner är kyligt gestaltad och bokens karaktärer håller sig ytterst kallsinniga till både sina egna liv och sin omgivning. Att som Bruno vara övertygad om att man bär en annans liv med sig är en spännande ingång, men det blir inte mer än en ansats. Bruno flackar runt mellan olika städer och olika arbeten och låter sig inte beröras av någonting. Mirandas kärlek till Bruno framstår mest som en förevändning för att slippa ta ansvar för sina relationer. Det finns något pliktskyldigt över romanen som gör det svårt att bli engagerad i läsningen. Mytomaner framstår mest som en förövning till den senare romanen Dag, som utkom 2007, där en kvinna låter sin kärlek till Dag Hammarsköld uppfylla sitt liv. Hammarsköld nämns flera gånger även i Mytomaner och Mytomaner förebådar utan tvekan den senare romanen, där inte bara temat utan till och med namnen återupptas: kvinnan heter Miranda och mannen hon är gift med Henrik.

onsdag 23 mars 2011

Strykfilm

När strykbrädan åker fram och högarna med tvätt skall slätas ut ställer jag mig gärna framför teven och då det inte sällan saknas program värda att se sätter jag istället på en av mina strykfilmer, vilka är filmer som jag sett förut, gärna många gånger, och där jag kan nöja mig med att stanna upp och se på eller lyssna till mina favoritpartier. Ofta blir det någon Jane Austen-filmatisering, som med sina underfundiga replikerna, härliga musik och fina kostymer, tål att ses om och om igen.


Igår strök jag till Patricia Rozemas version av Mansfield Park med Frances O´Conner i den svåra rollen som Fanny Price och med Jonny Lee Miller som Edmund Bertram. Rozema har vävt in en skrivande ådra i Fanny där Austens egen ungdomsproduktion kommer väl till pass. Det är ett lyckat drag som ger nerv åt filmen. Rozema lyfter även fram Austens kritik av slaveriet. Rozemas Mansfield Park är ett exempel på att en film kan vara bättre än sin litterära förlaga. Men så är Mansfield Park den av Austens böcker jag har svårast för (vilket innebär att jag bara tycker att den är bra och inte underbar så som Stolthet och fördom, Förnuft och känsla, Northanger Abbey och, min favorit, Övertalning. Emma får väl sorteras in i klassen bra). Ändå håller sig Rozema nära Austens text och alla underbara repliker i filmen är tagna direkt ur boken.

måndag 21 mars 2011

Långsamhetens nej

Thomas Nydahl vämjs vid hetsen och bullret i samhället, ett samhälle där få tar sig tid att stanna upp och lyssna på regnet, där få förmår att verkligen möta varandra och sig själva. I de korta prosastycken som samlats i boken Ensamhetens nej tar Nydahl enträget avstånd från masskulturen i allmänhet och konsumtionsamhället i synnerhet. Fram skrivs ett kompromisslöst nej till tidens slippriga och påträngande måsten, ett nej nödvändigt för den som vill finna sin egen väg i livet. En väg som för Nydahl går via ensamheten, litteraturen och musiken.

Nydahl vältrar sig stundom i missmod, och nära missmodet ruvar missunsamheten. Skall man dra sig undan skall det vara för ett liv nära litteraturen, andra motiv, speciellt om de inte är elegant formulerade, avvisas bryskt. Som den kvinna Nydahl läser om i tidningen som flytt undan till ett ensligt beläget hus i skogen. "Hennes flykt tilltalade mig, men när hon skulle formulera sina bevekelsegrunder föll jag ur känslan av sympati. Det var för mycket elöverkänslighet, för mycket Saltå kvarn-ideologi och för mycket ordsnurr." Det är så enkelt att avfärda en medmänniska med några slagkraftiga och nedlåtande formuleringar och Nydahl bryr sig inte om att förklara vad det är för osympatiskt med att ha drabbats av elöverkänslighet. Och vad sjutton är Saltå kvarn-ideologi för något?

Nydahl när bilden av sig själv som solitär misantrop, men det är när det uppstår en spricka i det buttra avståndstagandet, när han vänder sig utåt, nyfiket och bejakande, som texten glimmar till och blir angelägen. "Barnbarn på hästrygg. Skratt och samtal. En vind under de mörka molnen. Fågelsången och samhörigheten. En helt vanlig tisdagskväll i slutet av maj. Vem hade vågat tro det?" Avståndstagandet som hotade att stelna i en pose, blir istället ett skavande nej. Ett nej som inte låter sig viftas bort. Ett livsviktigt nej, utan vilket en egen väg inte står att finna. Ett nej att ta avstamp i och spjärna mot. Ett nej värt att ständigt påminna om.

torsdag 17 mars 2011

Dikter av Nelly Sachs

Denna lilla volym är utgiven av Svalans lyrikklubb 1967.

Att läsa Nelly Sachs dikter är uppfordrande, hemskt och vackert. Andra världskrigets ohyggligheter och det judiska folkets lidanden är intensivt närvarande i Sachs diktning, och att läsa dem medan folket i Japan kämpar med förödelsen efter jordbävningar, tsunami och radioaktivitet och folket i Libyen kämpar mot en hänsynslös härskare, det är kusligt. Sachs synliggör de enskilda människorna i de stora skeendena, och då tänker jag mig inte begränsat till världens olyckor; livet går mot döden och det skeendet delar vi alla.

Än hyllar döden
livet i dig
du narr i brådskans spiral
vart steg allt längre från de barnsliga uren
och närmare och närmare greppet av vinden
rånaren av din längtan -
I vördnad häva sig stolar och sängar
ty oron har blivit som havet

och dörrar -
nyckeln inställd på motvärn
ändrar riktningen till ingång utåt -

De vita systrarna stjärnbadade
efter beröring av de främmande tecknen
från honom som här fyller ådrorna
ur sin underjordiska källa av törst
där visionerna måste dricka sitt lystmäte -

Än hyllar döden livet, av Nelly Sachs i tolkning av Erik Lindegren

tisdag 15 mars 2011

The Tenant of Wildfell Hall

Anne Brontës roman The Tenant of Wildfell Hall är inte lätt att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa. Brontë skriver med en nerv och intensitet som får texten att vibrera och kännas angelägen rakt igenom. Hennes stil är skarp och realistisk, med en underliggande svärta som förstärks av den dova ironi hon ibland låter framskymta.

Helen Huntington tar sin lille son med sig och lämnar sin alkoholiserade och brutale make. Ett för samtiden oerhört radikalt och chockerande steg att ta. Hon hyr ett par rum i ett gammalt övergivet hus på landsbygden och försöker livnära sitt lilla hushåll på vad hon kan förtjäna med sina målningar. Hon är ovillig att berätta om sitt förflutna och det tar inte lång tid innan hon är utsatt för grannskapets illvilliga skvaller. Med sin rättframhet och sitt patos blottlägger Brontë kvinnornas underordnade och snäva ställning. Och de psykologiska insikter och mänskliga drivkrafter hon lyfter fram är i mångt och mycket relevanta än idag.

Det var tack vare att Ingrid tog tag i några av sina hyllvärmare som jag blev påmind om Anne Brontë och kom på att det var förskräckande länge sedan jag läste något av henne. Men nu kommer det att bli mer av systrarna Brontë under våren. De tål att läsa om och om igen.

söndag 13 mars 2011

På tal om Thomas Thorild


Thomas Thorild föddes i trakten av Munkedal, men efter att som liten parvel blivit föräldralös kom han till sin farbror i Kungälv. Här i staden växte han upp och gick i skolan och följdriktigt har han fått en skola uppkallad efter sig. Men att få skylta med sitt namn på detta sätt måste vara en tvetydig ära.

fredag 11 mars 2011

Sällheten

Lycka idag. Sällhet igår. Intet nytt under solen.

Sällhet söker du, men var?
   Mest, där den ej finnes:
N ö j e du väl ofta har,
   S ä l l h e t dock ej hinnes:
Roligt har du, men ej Ro,
Fastän andre säll dig tro;
   Trots Kalas och Vänner,
   Själen tom sig känner.

Härligt är det väl, att ha
   Guld och gröna Skogar,
Härligt, se sin Skörd inta
   Lador, Loft och Logar:
Men är detta L i v och S j ä l?
Blott i dem kan du må väl:
   Aldrig kan du lugnas,
   Om ej dessa hugnas.

Thomas Thorild

torsdag 10 mars 2011

Herr Arnes penningar


Kanske var det vid ett besök hos brodern Daniel här i Kungälv som Selma Lagerlöf fick inspiration till Herr Arnes penningar.  Under femtonhundratalet var Bohuslän en sjudande gränstrakt och sillfisket drog till sig folk från när och fjärran. Att det såddes frön till många sällsamma berättelser är inte att undra på. Lageröf använder gärna det övernaturliga i sina böcker och Herr Arnes penningar är inget undantag. Det är en myckenhet av varsel och vålnader och gudomliga ingripanden; den gamla husmodern på herr Arnes gård hör missdådarna slipa sina knivar, den mördade jungfrun följer sin baneman som en skugga  och isen stänger till mördarnas flyktväg.  Det är vackert skrivet och Lagerlöf kan sin sagostil, men tragiken drunknar i  den överlastade ockultismen.

måndag 7 mars 2011

En besvikelse...

var det att att läsa Jenny Diskis roman Till den skrivande kvinnans försvar. Det verkade lovande med en roman om en kvinna som försöker leva som intellektuell i ett sjudande Europa för fyra hundra år sedan, med Montaigne som intellektuell krydda. Men ack så trist och pompöst det blev.

Huvudpersonen Marie de Gournay tillbringar sin barndom i sin avlidne fars bibliotek och blir hänförd av alla ord. Istadig vägrar hon göra något annat än att läsa, vilket i sammanhanget innebär att antingen lära sig sköta ett hushåll och bli ett ämne för äktenskap, eller att förbereda sig för ett liv i kloster. När Marie får Montaignes essäer av sin farbror Louis, som ser och uppmuntrar hennes litteraturintresse, blir hon hänförd. Ja mer än hänförd, hon blir besatt. Hon kontaktar Montaigne, får träffa honom, utverkar ett löfte av honom att få bli hans andliga dotter och efter hans död får hon i uppdrag att ombesörja utgivningen av de reviderade essäerna.

Diski skriver distanserat och mästrande och Marie framställs som pinsamt självgod. Hon är självlärd, och oförmögen att bli något annat då hon är totalt lomhörd för sin omgivning, även om hon försöker lyssna på Montaigne går essensen av det han säger henne hela tiden förbi. Och att lyssna på någon annan är ju helt otänkbart, vad skulle hon, Montaignes andliga dotter, kunna få ut av det, de borde istället lyssna och rätta sig efter henne! Även om det gång på gång framhävs hur svårt det var för en kvinna att hävda sig som författare, är intrycket ändå att det inte är där skon klämmer: hade Marie bara varit lite mindre inbilsk och lite mer öppen för de råd hon får av de som faktiskt vill henne väl, hade hon kunnat lyckas. Det är inte samhället som stoppar Marie, det är hon själv.

Riktigt illa blir det i den fjärde och avslutande delen, när Marie skall försöka slå sig fram i Paris med eget hushåll och litterär salong. Att Marie är en tarvlig person, som behandlas tarvligt av sin omgivning, skulle man kanske kunna stå ut med om inte boken själv vid det här laget blivit tarvlig. Tjänsteflickan Jamyns kärlek till matmodern och deras sexuella relation saknar all trovärdighet. Diski framhåller i sitt efterord att det mesta i boken är påhittat, och det är som det skall vara i en roman, men det ursäktar inte att det man hittar på inte är trovärdigt inom den ram romanen själv sätter upp.

torsdag 3 mars 2011

Skulle egentligen läsa...

Jenny Diski, men så råkade jag ta ut Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien ur bokhyllan, läste några rader och så var jag fast. Jag vet inte hur många gånger jag läst den  boken och jag blir lika gripen varje gång. En finare skildring av gränslös och övermäktig kärlek är svår att finna. När jag ställde tillbaka Kejsarn i bokhyllan kunde jag inte låta bli att ta fram Herr Arnes penningar, men den får ligga på tur i läshögen. Till den skrivande kvinnans försvar har jag på korttidslån från biblioteket så nu är det bara att hugga in.