tisdag 26 april 2011

Henrik Ekman, Vargen

Vargen är ett djur som under långa tider fascinerat och skrämt, skapat myter och rädsla. En toppredator som satt och sätter sina spår både i naturen och litteraturen. Under 1800-talet jagades vargen skoningslöst i Sverige och i slutet av århundradet var den utrotad. När vargen sedan mot 1970-talet dök upp igen satte debatten genast igång: var vargen ett hot mot livet på landsbygden eller var den ett naturligt och välkommet inslag i vår natur? Många har en åsikt om vargens plats i de svenska skogarna, för att inte tala om licensjakten, men en som verkligen har satt sig in i frågorna är journalisten Henrik Ekman. När den första vargkullen på över ett sekel föddes i Värmland for Ekman dit och sedan dess har han noggrant följt både vargen och debatten kring den. Han har tidigare gjort två dokumentärfilmer om vargar och i sin bok Vargen - den jagade jägaren guidar han med säker hand läsaren genom vargens liv och beteende, dess roll i ekosystemet, mytbildningen och sagorna, jakten och vargupplevelserna, debatten och politiken.

Vargens återkomst till Sverige, tillsammans med de förhoppningar och farhågor som följt i dess spår, är bokens sammanhållande spår och Ekman blandar fakta med egna naturupplevelser och en mängd vackra och illustrativa bilder av vilda vargar. Ekman sticker inte under stol med att det varit och kommer att vara smärtsamt att finna sätt för människor och vargar att samexistera, men han visar också att det är fullt möjligt, ja till och med nödvändigt, om vi vill ha en levande vild natur. Ju mer jag läser och lär mig om vargen desto sorgligare och mer obefogat känns det oresonliga varghat som ibland kommer till uttryck både i debatten och praktisk handling. Vargar är en bok för alla som är det minsta intresserade av dessa fascinerande djur.

söndag 24 april 2011

Påskefyr

Tänk så många gånger man har stått i snålblåsten och frusit för att titta på påskefyren. Men inte i (g)år. Ett mildare påskväder lär vi få vänta på.


Påskefyr har det varit uppe på Rössa så länge jag kan minnas. Och så länge far min kan minnas. När den första fyren tändes på platsen är osäkert, som så mycket annan lokal historia. Det var något vi borde frågat gammelfarfar om, men han gick bort 1977. Bostadsbyggandet i vårt lilla fiskeläge tog fart i slutet av 1800-talet och framåt 1930-talet hade det vuxit upp ett livaktigt samhälle. Kanske var det då man hakade på traditionen med påskefyrar? Det var även en tid då det började finnas något som skulle kunna betecknas som ett överflöd och som gjorde att det blev något över att elda upp för nöjes skull. Att få något att elda med i "gruva" var under långa tider ett ständigt bekymmer för fiskebefolkningen i Bohuslän. Ljung var det som oftast stod till buds, tillsammans med det man kunde vraka. Och inte repar man ljung att elda upp för nöjes skull, inte ens om det skulle kunna hålla en och annan häxa på avstånd.

Åtminstone in på 1960-talet fick påskefyren fungera som samhällets soptipp och allt brännbart man ville bli av med hamnade på berget. Så länge trälådor användes för förvaring av fisk, frukt och grönsaker var dessa populära att ta till fyrarna. Ett starkt barndomsminne från påskefyren härrör sig från det året vi fick silltunnor från fabriken i ett närliggande samhälle. Vi byggde en stadig ram att hålla samma allt bråte med, men när ramen gav vika för elden rullade de brinnande tunnorna nedför berget, ned mot bebyggelsen. Som tur var gick det bra. I våra dagar består påskefyren mest av gamla julgranar och ris från trädgårdarna.

torsdag 21 april 2011

Hon som älskade havet


Ett bokpaket är alltid välkommet och dagens bar med sig en volym med Ebba Lindqvists samlade dikter. Hennes diktsamling Labyrint gjorde ett starkt intryck på mig och det är med stor nyfikenhet jag börjar läsa denna samlingsvolym. Snart kommer det mer om Ebba Lindqvists diktning här på bloggen, men det lär ta sin lilla tid; lyrik läser jag helst i små portioner i taget.

tisdag 19 april 2011

Eva Ström, Den flödande lyckan

För ett par år sedan läste jag Eva Ströms Claires leende och blev helt betagen. Inte så mycket av den aningen banala historien, men desto mer av det vackra språket som flöt fram över sidorna som en porlande fjällbäck. Så det var med stor förväntan jag öppnade Den flödande lyckan och de få sidorna var snart lästa, eller snarare genomsnubblade, och där satt jag, snopen.

Enligt omslaget är Den flödande lyckan "en konstfullt hoptvinnad roman om kärlek, sekularisering och ett behov av någon form av tro." Själv skulle jag säga att det är en ansats till en sådan roman. I centrum står historien om det upplösta äktenskapet mellan läkarna Anders och Monica. Monica lämnar Anders för den norske kirurgen Espen och flyttar med honom till Nordnorge. Även berättaren är läkare och Ström utnyttjar varje tillfälle att använda sina kunskaper i medicinsk terminologi. Insprängt i triangeldramat mellan Anders, Monica och Espen finns anekdoter kopplade dels till den gata som Anders bosätter sig på efter att Monica lämnat honom, dels till berättarens tankar kring sekularisering, religion och skrivande.

Ström skriver distanserat och fragmentariskt. De olika berättelsestråken har styckats upp i korta delar, vilket i och för sig går an, men desto värre är att texten är helt sönderhackad av de citat på ett par tre rader som stoppats in mellan var och vartannat stycke, citat med för mig i sammanhanget ofta oklart syfte och mening, och dessutom alluderas det i själva texten flitigt på andra texter: om man gillar intertextuell frågesport är Den flödande lyckan en guldgruva. Riktigt hur (för-)störande de inlagda citaten är för läsningen blev uppenbart när jag vid andra genomläsningen helt sonika hoppade över dem och fann ett flöde i texten som bröt ned en del av distansen och gjorde att jag mer uppskattade de tankar kring tro, skrivande, kärlek och lyckans bräcklighet som Ström för fram. Tankar som tål att tänkas vidare på.

måndag 18 april 2011

Emilie Flygare-Carlén, Enslingen på Johannisskäret

Emilie Flygare-Carlén är en författare jag återkommit till regelbundet sedan jag för några år sedan fann ett par av hennes böcker på antikvariatet här i Kungälv (numera nedlagt, till stor sorg för åtminstone mig), Fideikommisset och Ett år vill jag minnas att det var. Men det är för sina skärgårdsskildringar Flygare-Carlén är mest känd och en av dem är Enslingen på Johannisskäret från 1846.

Familjen Letsler kommer till Bohuslän och bosätter sig på det ensliga Johannisskäret. Herr Letsler bär på en hemlighet som kaster sin skugga över hela familjen, en hemlighet han inte förmår anförtro sin hustru Nicoline, som troget stannar hos maken trots att hon förtärs av kargheten på det ensliga skäret. Sonen Georg finner sig däremot väl tillrätta i skärgården, blir god vän med skepparen Karolus och på hans skuta Frifararn lär sig Georg sjömansyrkets grunder då han hjälper Karolus med hans mer eller mindre lagliga frakter. Patron Holmer, som förestår handelshuset i närheten, har affärer med Karolus, och dessutom en söt och ljuslockig dotter, Fanny. Georg och Fanny fattar redan som mycket unga tycke för varandra och allt tycks klart för äktenskap när den tiden är inne. Men innan dess ger sig Georg ut på långtur till sjöss och blir bekant med en kommendörkapten von U., även ägare till godset Helgenäs i Halland och far till den vackra Elvira. Det förflutna drar åt sitt nät kring Georg och trycket på honom att bidra till att försona tidigare generationers synder är stark.


Flygare-Carlén skriver med en sällsynt energi och åskådlighet och hon vet att bygga intriger som håller läsarens intresse upp. Berättelsen rör sig framåt med en driven obönhörlighet och det är inte gott att veta hur det skall sluta. Den karga bohuslänska kusten inbjuder till dramatik, det kan liksom inte bli annat när båtar, stormar, grynnor, tjocka och falska fyrar förs samman med starka känslor och förslagna karaktärer. Det var inte lätt att lägga Enslingen ifrån sig för än den var utläst.


Om man inte tidigare har läst Flygare-Carlén är Enslingen på Johannisskäret en bra början, eller varför inte den kanske ett strå vassare Rosen på Tistelön. Och får man mersmak har man hennes mastodontverk Ett köpmanshus i skärgården att hugga tag i. Flygare-Carlén är som sagt en mästare på att få ihop intriger och i Ett köpmanshus i skärgården finns så många intrigtrådar att det skulle räcka till en handfull ordinära romaner, och alla ror hon iland

måndag 11 april 2011

Trädgårdsläsning

Vårvärmen kom farande med vindarna och i helgen tog vi det första ordentliga taget i trädgården för den här säsongen. Vi hade redan börjat så smått med att förså tomater och luktärt. Och kronärtkocksfröna kom i jorden för ett par dagar sedan, fast de skulle man tydligen ha sått redan i februari så vi får väl se hur det går med dem. Nu kom vi oss i alla fall ut. J beskar fruktträd och själv grävde jag kompost. Kompostering är obrutet fascinerande - att matresterna och ogräset varje år blir till underbar, väldoftande mylla, att bädda med i grönssakssängarna, lägga i perennrabatterna och skyffla under rosenbuskarna. Och över allt där man går runt och lägger ut av komposten sticker det upp små skott som försiktigt tycks känna sig för om det verkligen är rådligt att leta sig upp alla redan. Snödroppar, krokus och blåsippor visar vägen och blommar redan  i kapp, till humlornas oförställda förtjusning.



Trädgården med sina sorger och fröjder har inspirerat till otaliga sidor text. Tjecken Karle Čapeks Ett år i min trädgård har jag gått och kikat på länge och nu fick den följa med ut under en paus i grävandet. I en kåserande och stundom putslustig ton beskriver Čapek trädgårdsmannens vedermödor under ett år. Boken utkom på svenska 1969 och har inte åldrats med värdigheten helt i behåll. Att det är män Čapek utgår från och vänder sig till trycker han ofta på och hans kvinnoskämt är pinsamt mossiga. Detta till trots har boken ändå en viss tjusning i den lättsamma behandlingen av den till överdrift inbitne trädgårdsmannens vedermödor och glädjeämnen, men tilltalet föll mig inte på läppen.

Min fortsatta favorit i genren trädgårdsbetraktelser är Allan Fredrikssons Trädgårdsåret, från 1979. Med lätt hand varvar Fredriksson reflektioner och händelser från den egna täppan med konkreta trädgårdsfakta och skötselråd. Det personliga och kunskapsdigna gifts ihop på ett fint sätt och Trädgårdsåret plockas fram ur hyllan minst ett par gånger om året.

fredag 8 april 2011

Karin Stensdotter, Arnes kiosk

Karin Stensdotters Arnes kiosk, med undertiteln - en roman om kärlek, är en klassisk utvecklingsroman där läsaren får följa Björn Hansson under studieåren med konstvetenskap och påföljande konsthögskola. Men det var nära att det inte blev av att jag läste boken, för det börjar illa, med en ytterligt tröttsam jargong där slang, svordomar och talspråk staplas på varandra: Björn bor hos morsan i Rudis, saknar farsa, vill in på Mejan, träffar Victor som bor med sina päron i Djursan, och går han utanför dörren lyser kranen nog ta mig fan röd i nyllet, typ. Men så efter en femtio, sextio sidor är det som om Stensdotter själv tröttnar på jargongen och i rask takt skalas det värsta borta. Och nu tar min läsning sådan fart att jag har svårt att lägga boken ifrån mig.


Det är Björn som står i fokus och det är han som återberättar sin historia med några års distans. När vi kommer in i Björns liv är han i 20-års åldern, läser konstvetenskap och förbereder sina antagningsprover till Konsthögskolan. Han träffar Victor, som satsar på en karriär som konstmagnat och i Björn ser en lovande ung konstnär att knyta till sig. Via Victor träffar Björn den svala, eleganta och förlovade Stella och blir ohjälpligt förälskad. På Konsthögskolan knyter Björn även band för livet, mer eller mindre frivilligt, med vännen Arne och den aningen kantiga Harriet. Men det är kärlekshistorien med Stella som blir det nav kring vilket Björns liv snurrar under de år vi får följa honom, medan han försöker hitta sin väg genom konsten och livet. Stilen är driven och humoristisk, men med ett underliggande drag av svärta. Stensdotter skriver fint och ömsint fram den speciella tiden av ung vuxenhet och hennes karaktärer är alla lite udda, på det där viset som folk är mest.

onsdag 6 april 2011

Lagat

Det var inte allt för länge sedan återbruket var det självklara. När allt togs till vara så länge det gick, när kläder lappades och lagades och slutade som tätning i väggarna, när hus byggdes för att stå i generationer, när porslinsföremål som gått i skärvor inte hamnade i sophinken utan sattes samman med hjälp av zinkklämmor. 


Denna lilla fina ask har jag fått av min mormor, som i sin tur fått den av sin mor, och redan då var den lagad. Asken fungerar fortfarande fint att förvara småsaker i, men än mer har den sin plats som en påminnelse om att det inte alltid varit slit och släng som varit rådande.


lördag 2 april 2011

Anne Brontë, Agnes Grey

Agnes Grey är Anne Brontës första roman och utkom 1847 i en utgåva tillsammans med systern Emilies Wuthering Heights. I Agnes Grey behandlas situationen för den engelska 1800-tals-guvernanten. Agnes är yngsta dottern till en mindre bemedlad landsortspräst och dottern till en förmögen godsägare som tagit sin hand och sina pengar ifrån henne när hon insisterade på att få gifta sig med sin älskade Grey. För att bidra till familjens försörjning söker Agnes tjänst som guvernant och kommer till en familj med fyra små barn varav tre blir hennes ansvar. Det visar sig vara tre oregerliga små liv, som roar sig med att antingen bråka med sin guvernant eller plåga små djur som kommer i deras väg, som att dra ben och vingar av fågelungar. Efter knappt ett år får Agnes sluta sin tjänst. Men hon ger inte upp utan försöker igen, denna gång hos en familj med äldre barn, varav de två flickorna blir hennes ansvar. I denna familj blir Agnes kvar under ett par år och blir även bekant med några av torparna och med hjälpprästen Mr Weston.

Romanen växlar i stil, till en början är tonen lättsamt ironisk men blir efterhand mer allvarsam, vilket stämmer fint med att Agnes guvernantdrömmar utvecklas från hoppfull förväntan till bitter erfarenhet. Brontë prövar olika tekniker och teman, vilka senare kom att utvecklas mer i hennes nästa roman The Tenant of Wildfell Hall (som jag skrivit om här), exempelvis den alkoholiserade maken och obetänksam och brutal uppfostran av små pojkar.

Agnes Grey är kanske inte så övertygande som roman, men som tidsdokument är den helt igenom fascinerande. Guvernanternas mellanställning i klassamhället, som här framträder i all sin absurditet, är skildrad med den levda erfarenhetens patos. Som läsare får man en god inblick i medelklassens liv och leverne, moraliska utgångspunkter och religionens självklara roll. Agnes religiositet är djup och närmast flickaktigt naiv. Anne Brontë själv var hängivet religiös, men hon gick igenom en religiös kris och i The Tenant of Wildfell Hall slits hjältinnan mellan de religiösa dogmerna kring äktenskapet och den faktiska och brutala verkligheten. I Agnes Grey finns inga religiösa tvivel eller dilemman, här är religionen självklar och oproblematisk. Agens Grey är skriven från hjärtat och går rakt in i hjärtat. Detta är skrivet för att det måste berättas och den levda erfarenheten genomsyrar hela texten och gör den angelägen, inte enbart som tidsdokument, utan även för att den har något viktigt att säga om mänskliga relationer.

Om ni skulle råka få samma utgåva av Agnes Grey i handen som den jag har läst, vill jag utfärda en VARNING för det lömska förordet. Det börjar med några upplysningar om att Anne Brontë själv arbetat som guvernant och att boken i huvudsak bygger på hennes egna erfarenheter, och så några ord om när romanen först publicerades, och så långt är det okej, men sedan, utan att man riktigt fattar det förrän det är för sent, får man en sammanfattande beskrivning av synopsiskaraktär där allt, inklusive slutet, berättas, åtföljt av en detaljerad analys av texten. Detta att i förordet sammanfatta hela boken är ett otyg utan dess like som tyvärr inte är helt ovanligt. Om man ser till just detta förord så skulle kanske en fjärdedel av det kunna fungera som förord, resten, det vill säga analysen av romanen, skulle man ha lagt som ett efterord. Även om just Agnes Grey inte är en roman som drivs av spänningen för hur det skall sluta är det ändå oförlåtligt med ett så klåfingrigt förord.