söndag 29 maj 2011

Philippe Grimbert, Hemligheten

Pojken Philippe växer upp i Paris åren efter andra världskriget som enda barnet till två atletiska föräldrar. Philippe själv är sjuklig och har svårt att frodas i en miljö där faderns blick ser förbi honom och moderns tystnad fyller varje vrå i hemmet. För att kunna hantera sin vardag skaffar Philippe sig en låtsasbror, en stark och frisk bror att luta sig mot och träta med, en låtsasbror som visar sig röra vid den hemlighet som kastar sina skuggor över familjens liv.

Föräldrarna driver en grossistbutik med inriktning på idrottskläder och i lokalen intill driver den äldre kvinnan Louise sin friskvårdsverksamhet. Philippe är ofta inne hos Louise, dricker choklad och lyssnar på de berättelser som kommer mellan de nervösa blossen på cigaretten och med bestämda avvärjande gester när det de talar om blir för svårt. När Philippe är i femtonårsåldern börjar Louse glänta på dörren till hans familjs historia och bit för bit uppdagas det förflutna och det svek som kastat sina skuggor över Philippes barndom.

Grimbert skriver rakt och utan åthävor och nystar obevekligt upp det förflutna på ett sätt som går rakt in; Hemligheten är det mest berörande jag läst på länge.

Ät mig igen

Har fortsatt att fundera på Agnès Desarthes Ät mig och vill gärna lägga till några rader om berättarperspektivet. Ofta spelar inte berättarperspektivet så stor roll i en roman; det går lika bra att berätta historien såväl i första som tredje person, eller kanske i andra person om man nu vill kämpa lite. I Ät mig är det Myriam som berättar och Desarthe utnyttjar skickligt möjligheterna med en opålitlig berättare för att ge sin historia djup; att inte Myriam är pålitlig vare sig i sina relationer eller i sina minnen öppnar upp det hon berättar och stimulerar till egna funderingar för läsaren. Och får det vid första anblicken banala slutet att te sig både självklart och ironiskt.

Myriam är känslomässigt vilsen och visar upp en stor oförmåga i att hantera känslomässiga konflikter. Mantrat att hon inte älskar sin son håller hon upp både som ett förklarande skydd att urskulda sina handlingar med och en skam att gotta sig i; hon växlar mellan ärlig självrannsakan och fåfängt koketterande av sin egen värdelöshet. Att Myriams starka sida inte är att stå upp och möta vare sig sina egna eller andras känslor är det ingen tvekan om och hennes bittra angrepp på sin tidigare maken Rainer ger intryck av lika delar erfarenhet och efterkonstruktion; blev hon verkligen utkastad av maken eller drog hon för att slippa möta konsekvenserna av sin affär med Octave?

På slutet knyter Desarthe ihop sin roman med en lätt gest och intrycket blir att Myriam nog inte har varit en riktigt så dålig mor och Rainer inte en riktigt så dålig far och make som Myriam försökt göra gällande. Hur som helst är det befriande för alla parter, inklusive läsaren, när sonens flickvän kliver in på scenen och kräver att det får vara slut på smygandet och självömkandet. Så återförenas då mor och son i en riktig snyftscen. Och Myriam lär ju snart ha ställt till det igen och man kommer att tycka lika mycket om henne för det.

fredag 27 maj 2011

Agnès Desarthe, Ät mig

I höstas var jag på Partille bokhandels franska afton och lyssnade på Agnès Desarthe. Otroligt trevlig och charmig var hon. Och pratade franska så man begrep. Kanske var det därför jag köpte Mangez-moi och inbillade mig att jag skulle klara av att läsa den på franska. Dags att lämna Le petit Nicholas-stadigt liksom. Efter att ha plockat runt Mangez-moi i bokhögen i ett halvår gick jag till biblioteket och lånade Marianne Tufvessons översättning Ät mig och tänkte läsa de bägge parallellt. Det höll i tre kapitel, sedan blev det Ät mig för hela slanten; jag blev för otålig att följa Myriam för att halta mig igenom texten på franska.

Myriam övertygar en banktjänsteman att låna ut pengar till hennes restaurang Chez moi (Hemma hos mig) och drar igång sin verksamhet med lika delar känsla och naivitet. Att Myriam är känslomässigt trasig och har lyckats ställa till det ordentligt för både sig själv och sina närmaste står tidigt klart.  Hon rör i grytorna, komponerar recept, låtsas inte om räkningarna, tänker på det förflutna, det närvarande, det drömda. In i hennes restaurangliv kommer blomsterhandlaren Vinecent med nejlikor och dålig andedräkt, liksom servitören Ben, ranglig, asexuell och lyhörd, och många fler lite halvudda existenser. Associationerna går till Anna Gavalda och Tillsammans är man mindre ensam, både vad gäller maten och människorna.

Desarthe skriver rappt och blandar och ger; mat och sorger och tankar. Trots att jag ibland ryser åt Myriams känslokyla dras jag gärna med i hennes vilsna och lite skeva värld. Och nu när jag vet hur det går skall jag nog kunna traggla mig igenom Mangez-moi också...

tisdag 24 maj 2011

PS Persuasion - Anne Elliot och Fanny Holmer

Läste nyligen Emilie Flygare-Carléns Enslingen på Johannisskäret och kan inte låta bli att fundera över hennes Fanny Holmer i relation till Jane Austens Anne Elliot i Persuasion.

Både Anne och Fanny avvisar ett frieri från en man som de älskar och egentligen vill gifta sig med. Anne för att hon blir övertalad att inte involvera sig med en man med oklara framtidsutsikter och Fanny för att hon inser att Georg är kluven mellan två kvinnor. I båda fallen finns även en annan man som visar sitt intresse, en mor som dör tidigt och en velig far som har svårt att se till sin dotters bästa. Men medan Anne håller på att tyna bort i passivitet är Fannys liv fyllt av verksamhet.

Anne går hemma på familjegodset och har inget att ta sig för, ingenting att engagera sig i. Att Anne är en i grunden aktiv kvinna visar hon när hon besöker sin syster och blir den som får ta vård om det skadade barnet. När hennes kusin visar henne uppmärksamhet och hon förstår att omgivningen förväntar sig ett äktenskap kan hon inte annat än försöka visa sig avog utan att vara oartig. Fanny lever däremot ett mer aktivt liv, hon är delaktig i faders handelshus och fyller sina dagar med verksamhet. Och när den förhatlige jaktlöjtnanten visar sitt intresse för henne nöjer hon sig inte med att bara vara tydligt avog utan hon ingriper aktivt när denne gillrar en fälla för fadern i hans smuggelaffärer. Jaktlöjtnanten tänker sig att göra en överenskommelse om att om han får Fanny så ser han mellan fingrarna vad gäller smuggelgodset. Fanny upptäcker vad som är på gång och ger sig själv en natt ut på havet tillsammans med två drängar och för undan smuggelgodset. Ett handlingssätt som skulle vara otänkbart för en Anne Elliot. Och skulle handelshuset gå i stöpet är Fanny inte främmande för att bygga upp en egen verksamhet att försörja sig på.

söndag 22 maj 2011

Jane Austen, Persuasion

Persuasion (Övertalning) är den sista fullbordade romanen Jane Austen skrev och den kom ut postumt 1818, i en samlingsvolym med Northanger Abbey. Originalomslaget ses på bilden.

Som nittonåring blir Anne Elliot djupt förälskade i Frederick Wentworth, en officer inom flottan, och de förlovar sig. Men Anne blir övertalad av sin vän Lady Russell att slå upp förlovningen:

"Anne Elliot, with all her claims of birth, beauty, and mind, to throw hersel away at nineteen; involve her self, at nineteen, in an engagement with at young man who had nothing but himself to recommend him, and no hopes of attaining affluence, but in the chances of a most uncertain profession, and no connexions to secure even his farther rise in that profession, would be, indeed, a throwing away, which she grieved to think of!"

Åtta år har gått sedan förlovningen bröts och under tiden har Wentworth stigit i graderna och dessutom gjort sig en förmögenhet som prisjägare under kriget mot Napoleon. Annes och Fredericks vägar korsas igen då Annes far, på grund av sina ekonomiska problem, blir tvungen att hyra ut familjegodset Kellynch. Hyresgäster blir Adimral och Mrs Croft, svåger och syster till Frederick. Annes känslor för Frederick är fortfarande lika starka, men hur är det med hans? Frederick flörtar friskt med Louisa Musgrove, samtidigt som Annes kusin William Elliot gör sin kur för henne. Lyckan riskerar att gå dem ur händerna ännu en gång...

Jag har läst Persuasion otaliga gånger och vet precis vad som väntar på varje sida och ändå vill jag bara läsa den igen och igen och få ta del av Austens kvicka och vassa penna, ibland så vass att man studsar till, och hennes underbara formuleringar, både de jag vet skall komma och de nya jag hittar. Och det finns ingen som kan interpunktera som Jane Austen; hon nyttjar till fullo de skiljetecken som står till buds och det ger en egenartad och underbar klang åt hennes texter. Den lätta, ironiska tonen som känns igen från alla hennes böcker finns också i Persuasion, men här finns även ett stråk av svärta; en otålighet med människors dumhet, själviskhet och gnidenhet, som om hon hunnit se för mycket av världen för att riktigt kunna fördra den.

Anne Elliots klaustrofobiska livsbetingelser, materiellt välbeställd, men ingenting att ta sig för, ingen verksamhet att låta sig uppslukas av, berör mig lika mycket varje gång. Som Anne säger till Fredericks vän Captain Harville, när de diskutera huruvida det är mäns eller kvinnors kärlek som är mest robust.

"We certainly do not forget you so soon as you forget us. It is, perhaps, our fate rather than our merit. We cannot help ourselves. We live at home, quite, confined, and our feelings prey upon us. You are forced on exertion. You have always a profession, persuits, business of some sort or other, to take you back into the world".

Det Anne har att vända sig till är litteraturen och det råder ingen tvekan om att hon talar av erfarenhet när hon råder Captain Benwick, som förlorat sin fästmö och fördriver sina dagar med att läsa, att inkludera "a larger allowance of prose in his daily study", då hon menar att "it was the misfortune of poetry to be seldom safely enjoyed by those who enjoyed it completely; and that the strong feelings which alone could estimate it truely were the very feelings which ought to taste it but sparingly."

Det finns böcker som man blir som förhäxad av, som man bara måste läsa om och om igen, och för mig är Persuasion en sådan bok. Trots mina försök att klargöra för mig själv varför; varför återkommer jag om och om igen, vad är det som drar så mycket, så kan jag inte riktigt redogöra för det. Det finns så många bra böcker och ändå är det vissa som kommer att beröra en mer än andra utan att det riktigt går att sätta fingret på exakt vad det är som gör det.

Liksom alla Austens romaner har Persuasion filmatiserats otaliga gånger. Bäst tycker jag om versonen från 1995 med Amanda Root som Anne Elliot och Ciarán Hinds som Frederick Wentworth.

Göteborgsvarvet

Igår var jag en i malströmmen av löpare som sprang halvmaraton runt Göteborg. Hade inte sprungit en längre sträcka än elva kilometer sedan jag började träna för varvet för ett år sedan och jag var spänd på att se hur kroppen skulle reagera på att det lades till ytterligare tio kilometer. Bra visade det sig. Det höll hela vägen och även om tiden: 2 timmar, 7 minuter och 14 sekunder, inte är mycket att skryta med, är jag oerhört stolt över mig själv när jag sitter här och knackar ned dessa rader. Fingrar och huvud är nog det ända som inte är stelt, stelt, stelt idag, men det var det värt.

Nästa år springer jag igen och då, då skall jag under två timmar!

onsdag 18 maj 2011

Malmska hvalen och formalin

Var idag med dottern och hennes skolklass på en utflykt till Naturhistoriska museet i Göteborg. Vi vandrade runt i salarna och tittade på den afrikanska elefanten, lejonet Simba, alligatorn Smilet, som framlevde 63 år på Sjöfartsmuseet och den uppstoppade blåvalen. Och vi missade förstås inte butiken och den obligatoriska glassen.

Malmska hvalen strandade i Askimsviken 1865.

Naturhistoriska är som ett museum över ett museum och jag blir både fascinerad och äcklad. Äldre tiders upptäcktsresor och forskarmödor viskar i korridorerna. Det finns en dragning till det avvikande och sensationella och föremålen får befriande nog tala för sig själv; inga animeringar och spektakel som skall få besökarna att "ställa (rätt) frågor", här får tankarna löpa i sina egna associationsbanor. Men det är så makabert med alla dessa uppstoppade djur. Och de siamesiska tvillingarna som inte fick begravas - inga "missfoster" var välkomna i den vigda jorden - utan hamnade i en burk med formalin till allmänt begapande i naturaliekabinettet tillsammans med annan "kuriosa". Mycket att fundera över blir det; allt från naturens rikedom och skörhet till människans nyfikenhet och grymhet, och det är väl gott nog för att motivera ett besök.

söndag 15 maj 2011

Anne Charlotte Leffler, Kvinnlighet och erotik

Rosenlarv förlag har samlat båda delarna av Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik i en volym, och även tagit med Lefflers egen efterskrift samt ett efterord av Claudia Lindén. Kvinnlighet och erotik I är en novell och Kvinnlighet och erotik II är en uppföljande roman. Detta att skriva en fortsättning på ett tidigare verk, eller att låta en bifigur i ett verk bli huvudperson i ett annat, är ett drag Leffler använde sig av flera gånger.

I Kvinnlighet och Erotik I får man möta Alie som saknar familj och bor tillsammans med fru Rode i en lägenhet i Stockholm. Fru Rodes son Rikard är aktiv och rastlös, han är officer och reser runt i Europa och tar tjänst i olika arméer. Alie och fru Rode tar med livligt intresse del av Rikards äventyr via de brev han skriver hem. Alie är en självständig ung kvinna med skarpt och livligt intellekt och då hon inte har något eget yrke eller egen verksamhet att rikta in det på intresserar hon sig djupt för alla Rikards förehavanden och intressen. Så återkommer då Rikard till Stockholm och Alie och Rikard finner varandra; de har alltid mycket att tala om och trivs i varandras sällskap. Kanske är det kärlek? Dock avvisar Alie Rikards frieri och Rikard beger sig till Norge och finner sig en hustru i Aagot som uppfyller tidens ideal av ytlig kvinnlighet.

I Kvinnlighet och Erotik II har det gått några år sedan Rikard och Aagot gifte sig. Aagot har drabbats av en lättare lungåkomma och rekommenderas av sin läkare en vistelse i Södern för att stärka sin hälsa. Alie följer med Aagot som sällskap. De far till Italien och installerar sig på ett hotell vid Medelhavet. Där tar de del av det internationella sällskapslivet, besöker palats, gör excursioner i naturen och ser på konst. Och badar. Alie blir bekant med den italienska adelsmannen Andrea Serra som erbjuder sig att lära henne simma och det blir inledningen till ett intensivt och komplicerat förhållande.

Alie brottas genom hela romanen med sin kvinnlighet, hon passar inte in i de mallar som erbjuds och att finna sin egen variant är allt annat än enkelt. Det finns speciellt i del I ett starkt drag av intellektuell frustration hos Alie; hon har svårt att finna utlopp för sina intellektuella behov och hon har svårt att rikta sin bemödanden, hon hoppar hit och dit, påbörjar något bara för att strax lämna det och rikta in sig på någonting annat. I förhållande till Rikard vet hon inte var hon står, för vad är kärlek och vad kan ett äktenskap vara? Hon pendlar mellan att ställa enorma krav på en tilltänkt make och att nedvärdera sig själv. Det är inga enkla svar eller lättfångade karaktärer Leffler serverar och Alies försök att hantera sin komplicerade situation är starkt skildrat.

I del II upptäcker Alie på allvar sig själv som erotisk varelse och det är en upptäckt och ett uppvaknande som förbluffar henne då det går utanför de referensramar hon fostrats i. På vilken fot står egentligen sexuell åtrå och kärlek till varandra? Alie och Andrea får kämpa både med sig själva, varandra och omgivningens både uttalade och outtalade krav. Kvinnlighet och erotik behandlar begär och frihet, kärlek och beroende, kvinnlighet och manlighet och det riktigt sjuder om texten.

I sin efterskrift bemöter Leffler en del av den kritik Kvinnlighet och erotik fått utstå. Hon attackerar det hon uppfattar som ett snävt och hycklade litterärt klimat och tillbakavisar idén om att det en kvinna skriver om erotik måste vara självupplevt. Och diskussionen om det självupplevda och självutlämnande inom skönlitteraturen pågår ju fortfarande.

tisdag 10 maj 2011

Karin Stensdotter, En underbar roman

Karin Stensdotters En underbar roman utspelar sig i Paris där Gertrud lever ensam i en gammal lägenhet i Montparnasse. Det var kärleken som en gång i tiden fick Gertrud till staden; på en vinsalong dit hon motvilligt följt med som fotograf träffade hon Marc-Antoine, änkling med två små pojkar, kärlek uppstod och Gertrud klev in i familjen. Nu är hon änka, bor kvar i lägenheten, är noggrann med maten och en dag får hon besök av sin brors dotterson, nioåriga Harry. Pojken spenderar en höstlovsvecka hos Gertrud, de gör små utflykter i Paris, äter, pratar och finner varandra genom det gemensamma intresset för fotografering. Och Gertrud minns; brodern, föräldrarna, inlandsisen och barndomsvännerna.

Både Gertrud och Harry är ömsint skildrade och det finns en fin, finurlig humor i boken, och några välskrivna stycken som det är en fröjd att läsa. Men. Men! Det blir tyvärr inte mycket av; det är liksom det lovas runt men hålls tunt.

Gertrud har bott i Paris i decennier, varit gift med en fransman, har två franska styvsöner och ändå tycks det franska knappt ha påverkat henne. Stensdotter gör ansatser till jämförelser mellan franskt och svenskt, men det blir inte mycket med dem. Gertrud funderar till exempel över det faktum att Paris vilar på en grund utgrävd till schweizerost och att det där i finns en koppling till franska språkets intrikata konstruktioner, medan "Stockholm ligger på något solitt men ser ut att flyta bort under måsarna, och vad gäller språket är hon nästan säker på att det är samma sak men hon kommer sig inte för med att utveckla tanken." Detta "hon kommer sig inte för med att utveckla tanken" är som ett motto för hela romanen; inte mycket får lov att utvecklas, allt för många trådar klipps av innan det hunnit bli något av dem.

För jag vill ha mer! Av Paris, av Helen, av Marc-Antoine och pojkarna! Vill följa Gertrud i spåren, i glädjen, i sorgen, i skarvarna. Gertruds tid i Paris framstår som så polerad att den inte satt några spår i hennes liv, det finns inget där hon tar spjärn emot. Hon påstår att hon stannar i Paris för att det är där hon varit älskad, att det är där hon har sina minnen, men det är inte Paris och sitt liv där hon minns, det är livet i Sverige och de svenska vänner hon har som tycks betyda något för henne. Beröringsskräcken med det franska i allmänhet och fransmännen i synnerhet är i det närmaste total. Gertrud träffade alltså en fransman med två små pojkar vars mor dött, flyttar till Paris och blir en del av familjen, bara så där? Att det tog lite tid är allt man får veta om hur hon blev en del av denna familj, som antyds vara stor, med vingård och olivodlingar och stenslott, men närmare än så kommer man inte. Inga sorger, ingen glädje, inga bekymmer, inga kulturkrockar, inga vänner, ingenting. Alla dessa år i Paris tycks som sagt inte ha satt några spår i Gertrud, i hennes mun läggs ibland någon kommentar om att hon känner sig främmande för Sverige, men det stämmer inte överens med den Gertrud man får lära känna. En underbar roman verkar hela tiden så lovande, och så tar den bara slut innan alla de löften som givit uppfyllts, och jag får tillstå att jag blir besviken.

Men, men... Det finns ändå något i En underbar roman, något med tonen, som gör att jag tar mig samman och börjar om från början. Och nu, när jag vet vilka av de där (mestadels franska) tåtarna som sticks fram som aldrig kommer att utvecklas och därför kan koncentrera mig i lugn och ro på det som faktiskt får utrymme, måste jag ändå säga att Stensdotter har skrivit en, om inte underbar, så i alla fall charmig liten roman. Gertrud är finstämt porträtterad och har en finurlig humor, Harry är underbart rättfram och barnklurig och jag har stort nöje av att ta del av deras vecka tillsammans. Och tänk om man kunde få läsa Gertruds och Helens Med respläd och metastaser längs Medelhavets kust...


söndag 8 maj 2011

Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson, Se blomman

I Kerstin Ekmans och Gunnar Erikssons Se blomman får läsaren följa med på en tänkvärd och innehållsrik exkursion bland örter och kulturhistoria. Ekman och Eriksson söker rara växter ute i markerna, läser botanikens pionjärer som Linné och Fries, och både förundras och förskräcks av kulturens avtryck i naturen.

"Amatören lever i sin hobby på marginalen av vetenskapen och kulturen", skriver de och Se blomman är ett verk av amatörens blick när den är som bäst: nyfiken, kunnig och förundrad över allt som står att finna, utan någon barlast av prestige. Jag blir verkligen inspirerad när jag läser Se blomman, vill själv ut i naturen och botanisera, eller åtminstone äntligen ta reda på vad den där söta lilla blåa blomman som växer nedanför trappan heter (det visar sig vara en skogsviol, Viola rivinana).

Många är de växtnamn som omtalas i texten; vackra, dråpliga och alldeles underbara. Ekman och Eriksson argumenterar övertygande för vikten av att känna till namn på växter; den förtrolighet med naturen som det medför, en förtrolighet som hjälper oss att känna oss hemma bland allt det gröna. "Inte ett enda skolbarn kan förmås intressera sig för växternas fysiologi om det inte går att hitta några fästpunkter i det gröna virrvarret. Inga vuxna skulle bry sig om en hotad arts vara eller icke vara om den inte hade ett namn, kunde framkalla en inre bild och med glädje bli igenkänd ute i markerna."

Jag läser Se blomman i denna häggens skira tid och den botaniska säsongen har bara börjat. Den vältummade floran kommer att få följa med på sommarens utflykter och det är alltid lika spännande att se vad man kommer ihåg av de arter man försökte lära sig förra året. Ängsbräsma och svalört har jag redan behövt slå upp igen...

torsdag 5 maj 2011

Hambletonian ryktas

 
 
Kan inte låta bli att ta upp ännu en målning av den enastående George Stubbs: Hambletonian ryktas från 1800. Målningen beställdes av hästens ägare sir Henry Vane-Tempest och skulle hylla Hambletonians seger över rivalen Diamond. Kapplöppningsduellen utspelade sig i Newmarket i Yorkshire 1799 och loppet blev mycket omtvistat. Hambletonian vann knappt sedan hans jockey hade drivit honom med spö och sporrar på ett för åskådarna "chockerande sätt". Det är ingen tvekan om att det är Hambletonian som är målningens centrala gestalt, hästskötarna nästan trängs ut ur bilden, men det är heller ingen tvekan om att hästen varit utsatt för ett stort lidande. Stubbs har inte tagit med hästens sårskador, men att detta är en häst som fått lida, både fysiskt och psykiskt är det ingen tvekan om. Det är hästens perspektiv på det grymma loppet som fått företräde framför hästägarens fåfänga. Vane-Tempest vägrade också först betala för målningen, Stubbs blev tvungen att stämma honom för att få sin ersättning.

onsdag 4 maj 2011

Whistlejacket



George Stubbs målade detta underbara porträtt av Whistlejacket 1762. Whistlejacket var en av sin tids mest framgångsrika kapplöpningshästar, mest berömd för sin seger i York 1759 som renderade 2000 guineas i prispengar. Det talas om att det från början var tänkt att målningen även skulle inkludera kung George III sittande på hästen, om det är sant eller inte är svårt att veta, men att Whistlejacket fick stoltsera själv på målningen är bara att vara tacksam för. Målningen är närmare tre meter hög och två och en halv meter bred och hänger på National Gallery i London. Tänk om man kunde få se den...