måndag 27 juni 2011

Avbrott för musik


Följer med dottern på fiolläger några dagar, utan dator. Återkommer på bloggen så småningom.

söndag 26 juni 2011

Karin Stensdotter, Den gordiska soffan

"Men inte skapade pappa något? säger han sen. Han hade väl bara sönder?"

Hannele sitter i en ruffig lokal i gamla stan, omgiven av pappa Örjans kvarlämnade bråte, resterna av ett liv som trasades och löstes upp i alkohol. Ute är det sommar, halvbrodern Tårt dyker upp med jämna mellanrum och försöker locka med Hannele ut, ut i sommaren, ut bland folk. Men Hannele stannar inne, sitter där framför en spegelskärva och minns fadern, skriver för att om möjligt kunna bearbeta och komma vidare med sitt eget liv.

 
Det är alltså Örjan Snelling som står i centrum: arkitekt med kontor i Gamla stan i Stockholm, framgångsrik, fru och tre pojkar. Och så dottern Hannele. Hannele som är resultatet av en ytterst tillfällig förbindelse på en finlandsfärja. Hannele som både räknas och inte räknas in i familjen Snelling. Örjan inleder en affär med Katarina som är anställd på hans arktektfirma och det blir startskottet för sönderfallet i Örjans liv, och i och med hans personliga upplösning upplöses även banden till de närmaste, banden till barnen, som så småningom kommer att utökas med ännu en pojke.

Hannele trevar sig fram i sin berättelse, försöker att se på det som hänt ur flera olika synvinklar. Barndomsminnen blandas med nutid, beskrivningar med reflektioner. Historien är i all sin enkelhet riktigt otäck: att det är så enkelt att söndra så mycket. Örjan Snelling är inget monster, men han drar sig gärna undan när det bränns, när det börjar bli lite jobbigt, försvinner i väg, ut till sin älskade ö i skärgården, till en ny kvinna, till spriten. Stensdotter får skickligt fram alla dessa små försummelser och förskjutningar som tillsammans leder till att tillvaron förändras i grunden för så många.

Förbindelsen mellan Örjan och Katarina resulterar i ännu en pojke, CM, en pojke som ingen av dem riktigt vill befatta sig med. De korta avsnitt i boken som tar upp hur båda föräldrarna värjer sig för att låta detta barn på allvar få ta någon plats i deras liv är bland det starkaste och otäckaste i boken. Ingen av föräldrarna väljer någonsin barnet framför något annat, och definitivt aldrig framför sina arbeten; CM får växa upp på de rester som råkar bli över när föräldrarna inte har något roligare för sig; växa upp i grym kärlekslöshet.

onsdag 22 juni 2011

Eyvind Johnson, Romanen om Olof

Eyvind Johnsons Romanen om Olof är en uppväxtskildring med självbiografiska drag. Läsaren får följa Olof från det att han som fjortonåring lämnar fosterföräldrarna för att söka sig arbete och klara sig själv till dess han fem år senare åter ger sig av, men nu som vuxen man. Ute i Europa är det krig och på arbetsplatserna slits det ont. Olof gör sina första erfarenheter vad gäller arbete, litteratur, politik, kärlek och kamratskap.




Romansviten publicerades ursprungligen i fyra delar:
Nu var det 1914 (1934)
Här har du ditt liv! (1935)
Se dig inte om! (1936)
Slutspel i ungdomen (1937)

Nu var det 1914 inleds med att Olof lämnar fosterföräldrarna där han bott i två års tid på grund av att hans far är sjuk. Olof har ofta fått höra att han "har det bra" i fosterfamiljen, men nu står han inte längre ut med att "ha det bra" och ger sig ut för att söka arbete och klara sig själv. Det blir en sommar av hårt slit med timmer, tegel och potatis. Det är en tuff och torftig värld han möter, där alla drar sig fram dag för dag så gott de kan. Fattigdomen är påtaglig och i dess spår härjar den nedbrytande lungsoten. Ute i Europa startar ett krig och lösryckta informationsbitar når fram till Olof och de andra arbetarna.

I Här har du ditt liv! har Olof börjat arbeta på sågverk, han trivs ganska bra med arbetskamraterna men är övertygad om att han är annorlunda:
Olof ser på dem. De är moln som glider förbi. Han är starkt medveten om detta: att de där mänskorna glider förbi, han är på ett kort besök hos dem.
Hur han skall komma vidare är dock inte gott att veta. Han försöker läsa, då kunskap kan vara vägen ut, men det är inte lätt att läsa när man sitter i en dragig barack med dåligt ljus, dödstrött efter ett långt och tungt arbetspass. Men även om detta läsande kanske inte ger så mycket kunskap ger det i alla fall stoff till drömmar och det räcker en bra bit.

Tonen i texten är stundtals ganska loj, men så sker en olycka på sågverket - Olofs jämngamla arbetskamrat Oskar krossas under en timmerstock - och när Olof möter ägaren Hallbergs reaktion på olyckan sjuder texten av raseri och avsnittet om olyckan är ett av de starkaste i hela boken.
Långsamt, humant upplyst (han har ett skåp fullt med böcker!) makar Hallenbergen en liten smula av skuldbördan från sågens, ledningens, ägarnas axlar. Man ska inte i onödan utsätta sig för risken, det är onödigt att i onödan vara onödig -. Å, den förbannade hunden! Han liksom stack upp ett vitt finger rakt in i himlen och sade till Vår Herre, förebrående: Varför gör du mänskorna så oförsiktiga och så svaga att de inte tål vid ett mindre sågverk?
- Men de skulle ha timmer, sade Olof.
Han hade svårt för att tala, han var samtidigt blyg och rasande.
Bild från SR

Även i Här har du ditt liv! finns en instoppad sidohistoria, "Folkvisa: Sagan om Johanna", som upptar mer än en tredjedel av boken och tyvärr inte är mer än en tradig utfyllnad.

I Se dig inte om! får Olof arbete på en biograf. Han börjar med att sälja konfekt och hugga ved för att så småningom avancera till maskinist, vilket ger honom möjlighet att låsa dörren omkring sig och läsa Odysséen. Olof är nu riktigt truligt pubertal, med taskig kvinnosyn och det är inte mycket som duger till i hans ögon, varken de han möter eller han själv.

Stundtals är det fint skrivet, men oftare ganska trist. Mot slutet av Se dig inte om! var jag bra trött på Olof och på att det var samma omständliga visa om och om igen, med avbrott bara för sagor som inte alls föll mig smaken, och det var riktigt nära att jag "gav det fan" som Olof skulle ha uttryckt det. Men har man tagit fan i båten så får man väl ro honom i land och  för en gång skull (?) var det tur att jag följde den uppmaningen. I romansvitens sista delen, Slutspel i ungdomen, händer det (äntligen) något. Johnson får upp farten och det börjar röra på sig både vad beträffar romanen och Olof. Texten får förnyad energi och det är stundtals riktigt upplyftande när Olof börjar fundera över det han läst medan han har en tid av arbetslöshet och går hemma hos modern och drar. Det är som om Johnson plötsligt vågar se på Olof med en ibland retsam glimt i ögat istället för den tidigare så ängsligt överslätande och det gör att texten får liv. Till och med den insprängda sagan, där Olof tillsammans med älskarinnan Olivia och den tidigare arbetskamraten Lunte hamnar i samma historia om och om igen i olika litterära sammanhang: Homeros, isländsk saga, Shakespeare-pjäs med mera, med mera, är rappt skrivet och ett nöje att läsa.

Till slut återvänder Olof till fosterföräldrarna för att tacka för pengarna han får låna och säga adjö innan han ger sig ut i världen igen, så som han gjorde i inledningen på romansviten, men denna gång är det som vuxen man han ger sig av.

Romanen om Olof hade många fina partier, men var tyvärr väl långrandig och stundtals riktigt tråkig med sina petimätriskt detaljerade redogörelser av Olofs minsta förehavanden. Och så alla dessa sagor som bara fyllde ut. Jag är inte ledsen att jag läste hela Romanen om Olof,  men det är ingen bok jag kommer att återvända till.

måndag 20 juni 2011

Plymspirea och häckande flugsnappare.

Tidigt varje vår sticker Plymspirean upp sina skott och sedan växer den raskt på höjden. Så här i juni slår den ut med klasar av små, honungsdoftande blommor som vippar pampigt i vinden. Tills det obligatoriska juniregnet kommer och trycker dem mot marken.



I häcken tjattra grå flugsnapparungar i sitt bo medan föräldrarna sliter med att samla insekter till dem. En av grannarna har börjat klippa sin häck (inte den som boet är i) och eftersom jag är för feg för att gå bort och be dem vänta med sitt tuktande kommer här en allmän vädjan: Vänta med häcksaxen ett par veckor till så att flugsnapparna och alla andra små fåglar hinner bli klara med sin häckning i lugn och ro!

söndag 19 juni 2011

Språkblogg på SvD

Ylva Byrman bloggar sedan en tid tillbaka om språk på SvD:s hemsida och det är en blogg jag kan rekommendera alla som är det minsta intresserade av språkfrågor. Tyvärr vill inte Blogger acceptera länken som en blogg och följaktligen kan jag inte lägga in den i blogglistan. Men här är i alla fall adressen: http://blog.svd.se/sprak/

fredag 17 juni 2011

Carl Johan De Geer på Bohusläns museum

I konsthallen på Bohusläns museum visas i sommar en utställning av Carl Johan De Geer kallad Den hemlighetsfulla ön. Med hjälp av foton, målningar, teckningar och collage funderar De Geer på civilisationernas undergång med Påskön som varnande exempel.

Påskön är känt för sina stora stenskulpturer som antas ha huggits ut ur vulkanen Rano Rarakus för att hedra klanledare på ön. När de första människorna kom till Påskön var det en frodig plats med stora palmskogar. Som mest tror man att det har funnits 10 000 invånare på ön, men 1877 fanns det bara 111 personer kvar. När palmskogarna höggs ned för att man skulle få odlingsmark, timmer till kanoter och bränsle, eroderade jorden och den ekologiska kollapsen ledde även till att civilisationen på ön kollapsade.

De Geer har satt in de berömda statyerna från Påskön i bilder från vår egen konsumtionsinriktade tid och han gör det med sin karakteristiska och lite hafsiga stil, en stil som jag har lite svårt för, men det hindrar inte att jag upplever hans bilder som både effektfulla och tänkvärda. Och väl värda ett besök.

På en vägg i konsthallen har De Geer påbörjat ett collage som besökarna gärna får arbeta vidare med. Vilket barnen gjorde och tyckte var det bästa med hela utställningen.

Den hemlighetsfulla ön visas till och med 14 augusti.

Bild från Bohusläns museum.

måndag 13 juni 2011

Oline Stig, Jupiters öga

 Oline Stigs farfar Aksle Engebret gick under kriget med i det norska nationalsocialistiska partiet Nasjonal Samling. Han arbetade sedan med att skriva manus till av partiet godtagbara filmer. Farfaderns sympatier och verksamhet i samband med Nazitysklands ockupation av Norge kastar sina skuggor framåt i tiden och är något man helst inte talar om inom familjen, ja, det faktum att 44000 norrmän var medlemmar i NS och att ännu fler på olika sätt samverkade med ockupanterna är något som det fortfarande talas ganska lite om i Norge över huvud taget.

I Jupiters öga gräver Stig i det förflutna; hon läser Jupiterposten, den tidning Aksel skrev till hustrun Clara, läser tidningar, tittar på filmer, intervjuar människor, försöker förstå. Det är intressant att följa Stig i spåren när hon rotar och diktar och funderar men ändå lämnar boken en illa bismak efter sig.

Det är populärt att skriva dokumentärfiktion och lockelsen är inte svår att förstå. Som Stig formulerar det:
 I arkiven finns fakta, men de berättar ingenting om hur Aksel och Clara tänkte och kände. Det är så mycket jag inte vet. Jag tar ett beslut. Om jag verkligen ska komma dem nära måste jag fortsätta att dikta. Jag släpper min historia fri.
Och så långt är det väl gott och väl: att fantisera och dikta för att förstå och försöka hantera sin historia är inget märkligt i sig och Stig är öppen med vad hon gör. Ändå blir det obehagligt, för vad får man egentligen hitta på om verkliga personer? Min tveksamhet i detta fallet rör främst porträttet av Aksels syster Dora. Dora spelar en stor roll i Jupiters öga. Hon valde en annan väg än sin bror: hon undervisade utvecklingsstörda barn, såg tidigt igenom nationalsocialisternas idéer och anslöt sig till motståndsrörelsen.

Av någon anledning önskar Stig svärta ned Dora. Hon beskrivs generellt med negativa epitet och Stig hittar på en historia där Dora har en affär med en gift man, en affär som resulterar i en dotter, Helene, och att mannens hustru tar livet av sig. Dottern adopteras bort till ett judiskt par, herr och fru Böhm. När alla judar i Norge anmodas registrera sig blir fru Böhm orolig för Helene och ber Dora ta hand om henne. Dora vägrar med hänvisning till att hon har för mycket att göra med sitt arbete för motståndsrörlsen. Helene blir strax där efter deporterad till Tyskland.

Helene har en framskjuten plats i Jupiters öga men hon är alltså en fiktiv gestalt. Varför Stig valt att plocka in Helene och hitta på den här historien om Dora är inte gott att veta, men det framstår som att Oline i sin strävan att försöka förstå och bemästra den skam hon känner över farfaderns agerande vill balansera upp honom gentemot systern och då räcker det inte med att polera på farfader utan systern behöver också svärtas ned.

Helene är som sagt en central gestalt i Jupiters öga och detta att Stig har behövt dikta upp henne för att få sin roman att gå ihop gör att jag inte kan undgå att fråga mig varför hon inte drog dikten ett varv till och lät sin roman bli fiktiv. Att författare låter sig inspireras av verkliga personer och händelser är väl mer regel än undantag och när det tydligt blir fiktion är det sällan något bekymmer. Dokumentärfiktion är vanskligare och att tillåta sig att hitta på historier i syfte att misskreditera verkliga personer och sedan gömma sig bakom etiketten "roman" tycker jag är både förmätet och fegt. Någonstans måste man välja: har man inte tillräckligt med stoff för att skriva dokumentärt bör man överväga att skriva helt fiktivt - att blanda och ge lite hur som helst är verkligen diskutabelt.

söndag 12 juni 2011

Några sägner om Margareta Hvitfeldt

Igår besökte vi Nordens ark vid Åbyfjorden. Djurparken håller till på Margareta Hvitfeldts gamla gård Åby säteri. Själv bodde hon dock på Sundsby säteri på Mjörn (alldeles intill Tjörn). Margareta Hvitfeldt levde och verkade i Bohuslän under det turbulenta 1600-talet och var säkerligen en maktfaktor att räkna med och hennes donation till stöd för fattiga pojkar som ville studera lade grunden till det ännu levande Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg.

Av historiskt vederhäftiga dokument kopplade till fru Hivtfeldt finns inte mycket bevarat - två stora bränder har slukat det mesta - men av sägner finns det desto mer. I souvenirbutiken på Nordens ark fann jag ett litet oansenligt häfte med just titeln Några sägner om Maragareta Hvitfeldt och hennes släktingar skrivet av Olaus Olsson och Wilhelm Cederschiöld och ursprungligen publicerat i Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings tidskrift 1921. Tillägget "hennes släktingar" är talande då flera av de sägner som handlar om hur Margareta Hvitfeldt lurat till sig gårdar av bönderna rör gårdar som hamnade i familjens ägo under fru Hvitfeldts mormors fars tid. Även vandringssägner har häftat på den mäktiga frun på Sundsby, som den om "När fru Margareta Hvitfeldt tog jord i skorna":
Bönderna på gården Mölnefossa hade lånat pengar av fru Hvitfeldt, och hon påstod att det var avtalat att hon skulle ha gården. Hon blev ålagd att gå ed, och den skulle avläggas i vittnens närvaro på Mölnefossa gård. Innan fru Hvitfeldt for dit tog hon jord från Sundsby och lade den i sina skor. Sedan stod hon på Mölnefossa och svor: "Här står jag på min egen jord"!.
   Detta är en vandringssägen som berättas om åtskilliga andra personer. Till yttermera visso står det i jordeboken att fru Hvitfeldt har köpt gården Mölnefossa anno 1652 av herr Hendrik och jungfru Boel Måneschiöld till Åkervik.

I häftet tar de faktiskt med en historia som beskriver en generös Margareta Hvitfeldt, men för det mesta är det ingen vacker bild sägnerna ger: hennes begär efter nya gårdar känner inga gränser, liksom hennes snålhet och hårdhet gentemot de fattiga. Att adeln på 1600-talet hade en överlägsen ställning i samhället som de gärna utnyttjade på småböndernas bekostnad är väl känt. Fru Hvitfeldt var antagligen varken bättre eller sämre än någon annan och de historiska källorna är som sagt få, men att hon är en av Bohusläns mest sägenomspunna personer råder det ingen tvekan om.

Sägnerna kring Margareta Hvitfeldt har även inspirerat romanförfattare, som till exempel Ernst Lundberg vars Fjordarnas folk från 1979 utspelar sig i Bohuslän under Margareta Hvitfeldts tid. Lundberg tar bland annat upp sägnen om hur fru Hvitfeldt lät halshugga en man som hade en affär med en jungfru Krabbe som bodde hos fru Hvitfeldt och att hon sedan lät begrava honom "mitt i vägen där det mesta folketrampet är".

torsdag 9 juni 2011

Lotta Lotass, Fjärrskrift

Lotta Lotass ligger inte på latsidan: knappt har jag hunnit sortera in Sparta i bokhyllan så kommer hon med sin nya bok. Om man nu kan kalla Fjärrskrift för en bok: texten är utskriven på en telexremsa och man får den hoprullad liggande i en liten låda. Endast versaler används och inga skiljetecken syns till.

Texten är ett meddelande från en strandad polarexpedition: ord som sänts ut i rymden i hopp om att bli uppsnappade av någon. Och kanske får de även ord tillbaka: mot slutet andas meddelandet hopp om bärgning och kanske lämnar de platsen och stävar hemåt, men säkert är det inte.

I Fjärrskrift är det orden som står i centrum och varje ord dallrar av nödvändighet. Detta är ord som livlina, ord som besvärjelse, ord som hopp. Rytmen i texten känns nästan i kroppen och det är en märklig upplevelse att låta sig dras med av dessa ord om kyla och ödslighet och vädjan.

SÄNDER BUD OM DEN STAD VI HAR MEJSLAT UT UR ISEN SÄNDER BUD OM FRUSNA VÄGAR FRUSNA VISTEN ORDEN SÄGER KLIPPAN SÄGER ISEN SÄGER HAVET SÄGER DEN VIDSTRÄCKTA HIMLEN SÄGER ISSTODER SOM VARIT VI DÄR VI NU VÄNTAR I EN FJÄRRAN HAMN AV GLAS SÄNDER VÄDJAN OM RÄDDNING BÄRGNINGSBÖNEN SÄGER ORDEN KLIPPA SÄGER ORDEN STRAND NEJD HEM DET STILLA FRUSNA FÄLTET BRYTS AV ÖAR BRYTS AV VITA ÖAR BRYTS AV PELARE AV IS FÄSTADE VID DEN VIDA HIMLEN ÖVER VILKEN STRIMMOR SVEPER FALLER GENOM RYMDER DANADE AV ETT OÄNDLIGT LJUS VARS VITA SKIMMER SPEGLAR DE GNISTOR SOM FÄRDAS LÄNGS MED LINJER MÄLER OM DEN FJÄRRAN FÄSTNING DÄR VI VÄNTAR FJÄTTRADE I STILLHET VÄNTAR FÅNGNA SÄNDER BUD OM ISENS STÄDER

Fjärrskrift är det säregnaste jag läst på jag vet inte hur länge.

Men lättillgänglig rent tekniskt är inte Fjärrskrift: att hantera den sköra telexremsan är ett företag i sig. Så snart jag öppnat lådan satte jag ivrigt igång att läsa bara för att efter några meters text sitta där med en härva i knäet att trassla med. Men trasslet är inte förgäves och själva hanterandet av remsan bidrar till känslan av något uppsnappat, likväl som den känsla av avstånd som finns i texten, avstånd både i tid och rum. Texten och lådan och remsan bildar en helhet, som ett konstverk utöver boken.

Bilden ovan är från Drucksache. Mitt eget exemplar av Fjärrskrift ligger i skrivande stund som en härva i en korg och väntar på att jag skall ta mig samman och rulla upp den på sin rulle igen.

söndag 5 juni 2011

Björn Kohlström, Virginia Woolf

Bokförlaget h:ström har startat en serie kallad Litterära profiler och först ut är Björn Kohlström med Virginia Woolf - en författarbiografi.

Fokus i biografin ligger på Woolfs böcker: romanerna och essäerna, med inflikningar om hennes privatliv och då främst de återkommande psykiska sammanbrotten, hennes engagemang i Bloomsburygruppen och äktenskapet med Leonard Woolf. Virginia Woolf var en av modernismens förgrundsgestalter och hon visade på nya sätt att skriva romaner vars verkan vi säkert inte har sett slutet av ännu. Kohlström argumenterar övertygande för det unika och viktiga med Woolfs litterära gärning. Att hon skrev några av 1900-talets mest angelägna och läsvärda romaner är inte att säga för mycket.

Det är ett lyckat drag att låta Woolfs litterära produktion utgöra huvuddelen av boken; att inte mytbildningen kring hennes person får skymma gärningen. Att Kohlström är en engagerad läsare av Woolf är det ingen tvekan om - att han begrundat, beundrat och bråkat med texterna - och det är en fröjd att få ta del av dessa läsningar. Tyvärr har inte engagemanget räckt riktigt ända fram när det gäller Kohlströms egen bok, stilistiskt är den lindrigt sagt ojämn. Värst är det med kapitlet "Liv", vilket är det virrigaste jag läst på länge: fyllt med klumpiga formuleringar, oklara syftningar och ett idogt staplande av lösryckta påståenden. Hela kapitlet ger intryck av att vara ett utkast som råkat komma med av misstag. Att "Liv" är det första kapitlet i boken gör det extra kymigt: det tar ett tag att komma ur dess skugga och få förtroende för biografin som helhet. Vilket är synd och skam då här finns så mycket att hämta: Virginia Woolf är absolut värd att bli läst både av den som är väl bekant med Woolfs böcker och den som står i begrepp att upptäcka hennes författarskap.

Min egen läsning av Woolf begränsar sig till Mot fyren, Mrs Dalloway och Orlando, men nu kommer det att bli mer. Framför allt är det essän Ett eget rum (där hon diskuterar vad som krävs för att en kvinna skall kunna skriva) och romanen Vågorna (hennes mästerverk enligt Kohlström) som lockar.

fredag 3 juni 2011

Fladdermöss i parken

Äntligen en stilla kväll efter veckor av blåst; en ljus kväll med friska dofter. Under den sena kvällspromenaden med hunden såg vi fladdermöss i parken nere vid bäcken. Snabbt pilade de genom luften med oförutsägbara, knyckiga svängar; än upp mot den klara ljusa himlen, än i en båge alldeles intill oss. Det blev en av de där fina stunder som kan möta en nästan var som helst man tar sig tid att stanna upp.

Men de små läderlapparna är inte lätta att fånga på bild:

Foto: Johan Rhodin

onsdag 1 juni 2011

Ebba Lindqvist, Jord och rymd, Lava och Liv

Kanske har någon uppmärksammat att Ebba Lindqvists samlade dikter Hon som älskade havet har stått länge på min läslista vid det här laget; så kan det bli när läsningen går trögt. Jag har nu i alla fall läst och begrundat de tre första diktverken "Jord och rymd", "Lava" och "Liv".

Jord och rymd kom ut 1931 och är Lindqvist debut. Dikterna är ganska fylliga för att vara Lindqvist och motivet är nästan genomgående död och religiös ångest. Guden är gammaltestamentlig och stilen (över)spänd.

Lava kom ut 1933 och inledes med en serie dikter riktade till ett återkommande du. Några av dem har en tydlig viskaraktär och stilen är enkel och mera avskalad än i Jord och rymd. I del II av Lava återkommer dock döden; livet är tomt och döden skall komma och ja, mycket mer blir det inte sagt.

Liv kom ut 1934 och temat att livet är tungt och vi skall alla dö fortsätter. Det spänt religiösa har mjuknat något, men finns kvar som ett underliggande stråk.

Hade det inte varit för att jag nyligen läst Lindqvists diktsamling Labyrint hade risken varit stor att jag gett upp Hon som älskade havet här - att läsa poesi som lämnar mig oberörd är inget jag vill lägga min tid på - men jag hoppas fortfarande att det skall komma sig. Hittills har det varit mer biblisk ökensand än salta hav, men när Lindqvist släpper det krampaktiga greppet kring religionen och blir mer personlig glimmar det till ibland.


Kvarleva

Jag var visst bara en liten tös
stod på en kyrkogård och frös.
Jag hade svarta sidenband,
och någon höll mig hårt i hand.
Och jag stod still och frös och frös
så dum och meningslös.

Nu är visst någon åter död.
Klockklangen hör jag tunn och spröd.
Gråten går mjuk som en våg
längs ett trött begravningståg,
och vinden pinar vass och hård
där uppe på vår kyrkogård.
Så skall jag bäras bort en gång
och följas till min grav
längs gatan vindlande och trång
av alla jag höll av.
Sen finns det inget kvar.
Så enkelt ändå allting var.

Men kanske någon liten tös
skall minnas hur hon stod och frös.

Ur Lava.