torsdag 28 juli 2011

Gullholmens konstmuseum

Oscar Hullgren (1869-1948)
Ibland finner man smultronställen där man minst anar det och Gullholmens konstmuseum visade sig vara ett sådant. Vi kikade in mest för skoj skull och mötes av en riktigt fin samling målningar av konstnärer som Arvid Ahlberg, John-Jon And och Jacob Hägg. Och många, många fler: inte kunde jag ana att lilla Gullholmen dragit till sig så många framstående konstnärer under åren. Redan på 1850-talet kom de första konstnärerna för att måla i det speciella kustljuset och söka motiv på Gullholmen, Härmanö och öarna runt omkring. Under 1920-talet var det Nilssons pensionat som var konstnärernas samlingsplats på ön och under en fyrtioårsperiod kom Edvin Ollers varje sommar till Gullholmen för att både måla själv och hålla målarskola.

Det är bröderna Sune och Ingemar Johansson som förestår museet och som har samlat den konst som visas där. Vid vårt besök fick vi en guidning av Sune och det var obrutet intressant att höra honom berätta om konstnärslivet på Gullholmen. Vi hade bara en och en halv timme för vårt besök och det var alldeles för lite: det blir till att åka dit fler gånger.

måndag 25 juli 2011

Kaj Falkman, Den japanska hemligheten

Den unge diplomaten Erik är utskickad på sin första utlandspost till den svenska ambassaden i Tokyo. Det är tidigt 60-tal, andra världskriget är fortfarande nära och den amerikanske ambassadören Douglas MacArthur II styr Japan. Erik planerar att göra en film om Japan och det är hans efterforskningar för filmen som redovisas i Den japanska hemligheten, som inte är mycket till roman utan mer som en förnumstig föreläsning om japanska kulturella egenheter.

Språket är knastrande torrt och de korta kapitlen är tomma på gestaltning men fulla med konstateranden: så här är det minsann i Japan! Det ena japanska temat efter det andra bockas av i en mästrande ton där läsaren inte ges något utrymme för egna funderingar och tolkningar. Erik framställs som hopplöst trist och den "kärlekshistoria" med italienskan Claudia som stoppats in i boken får nog klassas som den minst passionerade jag stött på i en roman: bygd på slö beräkning och renons på känslor.

fredag 22 juli 2011

Skulptur i Pilane 2011

Kanin av Kent Karlsson
För femte året i rad är det skulpturutställning på Pilane på Tjörn. Om ni har vägarna förbi (det är värt en omväg) så passa på att se utställningen. Att ställa ut skulpturer i detta karga och krängande landskapet fungerar utmärkt och det är verkligen något annat än när de står i kala vita rum.

Ur av Leo Pettersson
Några hundra meter från huvudutställningen finns ett kafé och där står också några skulpturer, bland annat de tre gråtande flickorna som var med på förra årets utställning, gjorda av min favoritskulptör Laura Ford.

Gråtande flicka av Laura Ford
Pilane är dessutom en underbar plats som är värd ett besök i egen rätt. Vackert belägen och med djupa kulturhistoriska rötter. Här finns spår från stenåldern och ett gravfält med domarringar, resta stenar och stensättningar från järnåldern. Idag är det en flock får som håller platsen öppen, tillsammans med alla besökare. Det finns något både fridfullt och respektingivande över platsen: man riktigt känner att detta är marker där människor levat och verkat länge, länge.

Krokodiler av Eric Langert

torsdag 21 juli 2011

Murasaki Shikibu, Berättelsen om Genji

Murasaki Shikibu (Wikipedia)
Murasaki Shkibu var hovdam vid det kejserliga hovet i Japan för tusen år sedan. Hon föddes på 970-talet, gifte sig och fick en dotter 999. Maken dog snart där efter och under de första åren av 1000-talet levde hon som änka och skrev sitt stora romanverk Berättelsen om Genji. Murasaki Shikibu är en pseudonym där Shikibu anger den sociala ställningen och Murasaki är taget efter namnet på en av de kvinnliga huvudpersonerna.  I original innehåller romanen 2500 sidor uppdelade på 54 kapitel. Jag har läst den första delen av verket som det översatts och tolkats av Kristina Hasselgren.

Berättelsen utspelar sig i en värld där rang och sträng ceremoniell härskar. Livet är strikt reglerat, speciellt för kvinnorna vilka inte har mycket annat att göra än att intrigera och vänta på sina män eller älskare. Genjis mor var Kejsarens favoritbihustru men hon hade ingen hög rang och det var många som såg illa på att en kvinna som hon stod så högt i gunst hos Kejsaren och gjorde vad de kunde för att trakassera henne. Hon dog också av den press och missaktning hon utsattes för.

Prins Genji är redan vid födelsen ett ovanligt näpet barn och han växer upp till en vacker och charmig ung man. Hans liv är fyllt med plikter som inte tycks intressera honom nämnvärt. Tidigt gifts han bort med dottern till en hög minister, men makarna kommer inte överens och svärfaderns fjäskiga omsorger irriterar honom. Istället lever Genji för sina kärleksäventyr.

Genji dras till vackra och hemlighetsfulla kvinnor, gärna boende i romantiskt fallfärdiga palats omgivna av förvildade trädgårdar. Men det handlar inte bara om amorösa eskapader à la Don Juan, utan han blir djupt känslomässigt engagerad i ett flertal kvinnor och i längden sliter det på honom.

Diktkonsten står högt och personerna i Berättelsen om Genji uttrycker sig gärna i diktform och det finns många fina dikter om kärlek och längtan, glädje och sorg. Korrespondensen mellan Genji och hans älskarinnor sker gärna via brev och hur dessa är skrivna tillmäts stor betydelse, att kunna formulera sig väl och skriva vackert är egenskaper som skattas högt.

Berättelsen om Genji är skriven med stor medkänsla och inlevelse och med många konkreta detaljer vilket gör att denna avlägsna värld blir levande och engagerande, om än något absurd för en nutida läsare. Ett par berättartekniska egenheter verkar ibland förvirrande, dels hoppar berättelsen fram och tillbaka i tiden och att ett stycke tidsmässigt är parallellt med ett tidigare kommer ibland som en överraskning, dels dyker nya personer plötsligt upp i texten och behandlas som läsaren redan kände dem väl och det ökar utmaningen i att hålla reda på det myller av människor man får möta.
 

tisdag 19 juli 2011

Möte med älg

Idag for vi ut i skogen för att plocka blåbär. Vi hade hört att det skulle vara ett dåligt blåbärsår i år och det stämde väl för vårt blåbärsställe, men till ett par pajer fick vi i alla fall ihop. På vägen tillbaka stannade vi till på Rådjurskullen. Där ifrån har man bra utsikt över en öppen, ganska sank, äng, och ofta går där djur: idag en älgko! Först gick den bort från oss men när J lockade på den stannade den och tittade nyfiket på oss. Så fortsatte den bort till skogsbrynet och följde det till andra sidan av ängen där den ställde sig att titta på oss igen. Det var så fint!

torsdag 14 juli 2011

Lars Lerin och Kerstin Högstrand, Straffrundor och ärevarv

Brevväxlingen mellan Lars Lerin och Kerstin Högstrand går vidare, nu med brev och bilder från 2002 till 2006, samlade under titeln Straffrundor och ärevarv.

Fri från sitt missbruk fortsätter Lars sitt sökande efter kärleken och den ena mannen efter den andra från jordens alla hörn klaras av, emellan och på, alla resor och engagemang. Kerstin stretar vidare hemma i skogen, har någon utställning, vågar sig ibland ut bland folk, men ångesten fortsätter att vara en ständig följeslagare
 
Stundtals tycks det som att livet håller på att bli ljusare för dem båda, men Straffrundor och ärevarv slutar ändå i vemod, ja till och med uppgivenhet. Lars är utmattad efter allt för många engagemang och sin tröstlösa jakt på "den rätte" och efter fyra års nykterhet sitter han åter där med ett glas whiskey. Kerstins ångest blir allt svårare och hon blir till slut inlagd på en psykiatrisk klinik.

Brevskrivandet är på utdöende, kanske lever det endast i medvetna konstprojekt som detta, men brevet som uttrycksform kommer verkligen till sin rätt i Lars och Kerstins händer: text och bild samverkar och livets växlingar framstår i all sin glans och med alla sina skavanker. Omsorgen i utformningen av varje brev går inte att ta miste på och det finns en ömsesidig tillit och omtanke mellan de två brevskrivarna som gör att Straffrundor och ärevarv utstrålar stor värme, trots att livet ofta är tungt för dem båda. Jag vet inte om deras brevväxling har fortsatt efter 2006 men om den har gjort det skulle jag gärna ta del av en fortsättning.

söndag 10 juli 2011

Lars Lerin och Kerstin Högstrand, Tröstpriser och sidovinster

Tröstpriser och sidovinster utgörs av brevväxlingen mellan konstnärerna Lars Lerin och Kerstin Högstrand och sträcker sig från 2000 till 2003. När korrespondensen tar sin början har bådas liv just skakats om ordentligt: Lars har blivit utkastad av sin älskade Y och Kerstin har drabbats av överansträngning. I text och bild delar de med sig av sin vardag och sina tankar, tröstar och misströstar, uppmuntrar och uppmanar.

Till en början är Lars närmast besatt av Y och att försöka acceptera separationen och gå vidare är en smärtsam process. Dessutom slåss han mot sitt missbruk av alkohol och tabletter. Lars resa från ratad alkis till ett liv utan droger är minst sagt svajig. Ångesten i att bli bortvald av den man älskar och missbrukets djävulskap kommer fram i all sin smärta i breven. Vardagen är fylld av kontakter med missbrukarvården, desperat sökande efter en ny man, utställningar och filmer och resor: hektiskt, hektiskt. Breven stundom osar av ångest och desperation, men mitt i allt finns ändå ett stråk av humor, liksom en livsgnista och en nyfikenhet på livet som gör det möjligt att ändå möta ännu en dag (och för läsaren att läsa ännu ett brev).

Kerstins liv är desto lugnare: hon kommer knappt utanför tomtgränsen och umgås mest med katten. Kerstins brev är mer återhållsamma än Lars och över dem ligger en matthet som väl speglar överansträngningens ok.

Det är Lars som får mest utrymme, både för att han skriver långa brev som handlar om honom själv och för att Kerstin skriver korta brev som till stor del även de handlar om Lars. Jag hade gärna sett att Kerstins stillsamma kamp för att finna tillbaka till livet hade fått mer utrymme

Det är oklart huruvida breven har bearbetats innan de gavs ut, men intrycket är att det i så fall inte är mycket: detta är inget material som fått ligga till sig, det är taget som det råkade bli med allt vad det innebär av ältande och förnumstighet och direkthet. Breven är uttalat privata, men även här har det privata en gräns (tack och lov), som när Lars berättar om mötet med en av sina många dejter:
Och så fick jag en egen låda att förvara mina kalsonger i.
Greven hade städat den speciellt för mig.
Tillslut var det dags för sex. (Men det ska jag bespara dig. För jag hörde på radion om "privata gränser" häromdagen - att det finns saker som man inte vill veta om sina vänner.) Jag tog en Alvedon. Och borstade tänderna för att inte smaka tobak.
Att lämna ut sig själv och vara privat är ingenting som tycks bekymra vare sig Lars eller Kerstin, men det är inte oreflekterat. Kerstin har till exempel i ett samtal med sin psykolog diskuterat det här med att vara privat eller personlig:
Dårdoktorn tycker inte att privatsaker ska göras synligt, för det kan bli pinsamt. Ett dåligt argument ansåg jag. Alla härskare använder skam som styrmedel i egenintresse. Genom att dela med sig av det som är tabubelagt punkteras skammen så småningom och människor törs stå för sin längtan och sina behov. De blir friska i själ och kropp - och svårstyrda. Dårdoktorn skulle bli arbetslös!
Ett resonemang som kan läsas som en programförklaring för hela boken. Och på något sätt lyckas de väl med konststycket att ohämmat lämna ut sig själva utan att i onödan hänga ut andra.

Trots allt det mörka i breven finns där även mycket ömhet och omtanke och det svävar något hoppfullt över mörkret: människor kan bry sig om varandra även när livet är som trasigast.

torsdag 7 juli 2011

Sommarstiljte

Lugnet ligger ännu fridfullt över kusten som samlar sig inför den korta och intensiva semesterinvasionen som om ett par dagar bryter ut på allvar. Kvällarna är fortfarande stilla och fridfulla; inbjuder till samtal i dämpad ton. Läser strövis i volymen med Ebba Lindqvist samlade dikter och har passande nog kommit till Fiskeläge. Klipporna och havet är Lindqvist element och i sina betraktelser över livet och dess villkor i den karga bohuslänska kustremsan blir tonen i dikterna mild och längtansfull.

Ute i skären 
En dag skall komma
då vinden står stilla,
då darrgräset sjunger
och solen somnat.

Då skall vi fara dit ut
till de yttersta öarna,
ljuskringflutna, hägringslysande,
burna på bränningens skum.

Fåglarna skria högt. I tusental
flyga de upp, men evigheten
ligger och sover trygg hos fågelungen
tätt vid din fot.

Ljusgrönt skimrande vatten
över den pärlemovita
sanden vaggar måsarna.
Häckvicker blommar i skrevorna.

Vinden står stilla
och darrgräset sjunger,
ängen har lagt sig
honungssövd.

Aldrig skall skördens
lie röra den,
trygg skall den blomma
i solens hägn.

Vem är du som går här,
förgänglig och bräcklig,
vem är du som trampar
sommarens äng?
Ebba Lindqvist, ur Fiskeläge (1939)

söndag 3 juli 2011

Ann Lingebrandt, Stella Kleve

H-ströms serie Litterära profiler går vidare med Ann Lingebrandts Stella Kleve - Det moderna genombrottets enfant terrible. Under 1880-talet publicerade Stella Kleve två romaner och ett antal noveller och debattartiklar som fick det att koka i den svenska litterära ankdammen. En ung kvinna som skrev i en naturalistisk dekadent stil om kvinnlig sinnlig erotik, det var bara för mycket och kritikerna gjorde vad de kunde för att överträffa varandra i sina fördömanden.
Vem var då denna unga kvinna som lyckades ställa till ett sådant rabalder? Bakom synonymen stod Matilda Kruse, lantbrukardotter med avancerad litterär smak och stora ambitioner. Lingebrant guider med säker hand igenom Matilda Kruses uppväxt och utbildning, med resan till Schweiz som hon företog som tjugoåring tillsammans med systern, som höjdpunkt. En resa som kom att spela en stor roll för Stella Kleves författarskap, både vad gällde stoff och stil. Under resan mötte hon människor från hela Europa och fick chansen att bekanta sig med det senaste inom den avantgardistiska europeiska litteraturen. På vägen hem stannade hon till i Köpenhamn och uppsökte Herman Bang för att få ett utlåtande på ett manuskript. Bang gillade vad han fick läsa och gjorde vad han kunde för att hjälpa fram henne, bland annat genom att skriva ett självcentrerat förord till Stella Kleves debutroman Berta Funcke, ett förord som säkerligen bidrog till att romanen kom att kritiseras hårt.

Lingebrandt gör en nogrann genomgång av Stella Kleves litterära produktion, samtidens reaktioner på densamma och hur Kleve försökte manövrera sig fram i tidens infekterade litterära klimat. Hennes romaner och noveller dömdes ut som osedliga och Stella Kleve blev utsatt för ett drev utan dess like, där få drog sig för att angripa hennes person. Hon blir hårt dömd, men drog sig inte heller från att själv fördöma: i en debattartikel myntade hon begreppet indignationsroman som under lång tid kom att användas som ett nedsättande tillhygge i litteraturdebatten för att diskvalificera de flesta kvinnliga 80-talistförfattarna.

Kritiken mot Stella Kleve sporrade henne till en början till både motangrepp och fortsatt konsekvent diktning enligt sina litterära ideal. Men det offentliga motståndet frestade på och de närmastes oro för hennes verksamhet bekymrade henne redan tidigt och efter bara några få år lade Stella Kleve ned pennan. Men låta bli att skriva kunde hon inte och så småningom kom Matilda, nu gift Malling, ut med En roman om Förste Konsuln, vilken vann både kritikernas och läsarnas hjärtan. Trots att ämnesvalet låg i linje med Stella Kleves höjdes inga upprörda röster: tiden hade svängt till Matilda Mallings fördel "och den här gången lyckades hon gå i takt med den, istället för att snubbla före", som Lingebrandt skriver.

Matilda Malling såg inte tillbaka med tillfredsställelse på sin Stella Kleve period. Och visst kan Stella Kleve framstå som både naiv och lysten på provokation, med en överspänd önskan att uppfostra sin samtid enligt de egna litterära idealen, men om det nu var en ungdomssynd så var det en exceptionell sådan.

Ann Lingebrandt har åstadkommit en rapp och välskriven biografi över Stella Kleve och det var med både nöje och stor behållning jag läste. Och mitt intresse för Stella Kleves författarskap är väckt, framförallt för debutromanen:
Det är slående hur modern utformningen av Berta Funcke är. De tvära kasten mellan perspektiv och tempus, mellan yttre och inre, ger berättelsen liv och nerv, höjer pulsen och fångar en känsla av hektisk modernitet. Romanen pendlar mellan ljus och dunkel, friskhet och instängdhet: ena stunden en kvalmigt parfymerad boudoir-atmosfär, i nästa en frapperande sinnlig livfullhet.
Biblioteksmagasinet nästa!