tisdag 30 augusti 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 2, I skuggan av unga flickor i blom

Andra volymen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått den svenska titeln I skuggan av unga flickor i blom. Vilket är mycket träffande. I första avsnittet, "Kring madame Swann", är det ungdomskärleken till Gilberte Swann som står i fokus. I förra avsnittet träffades de och lekte i parken vid Champs-Elysée och nu får den unge Proust (berättaren kallar sig inte vid något namn i boken så jag kallar honom Proust efter författaren) äntligen inträde i familjen Swanns hus. Hans familj, och då speciellt hans mor, håller sig fortfarande för god för att vilja stifta bekantskap med madame Swann, men Proust går helt upp i detta umgänge. Hans tankar kretsar ständigt kring familjen Swann och allt som rör dem intresserar honom och han talar om dem när helst han får tillfälle.

Odette Swann intresserar den unge mannen lika mycket som dottern Gilberte och han beskriver vällustigt hennes toaletter, inredningen i hennes salong och hennes förkärlek för att krydda sitt språk med engelska ord och uttryck. Men även om madame Swann får mycket utrymme fortsätter hon att glida undan för läsaren. Tyvärr beskrivs hon hela tiden utifrån en manlig blick och Proust vägrar närma sig henne och låta henne ge sin syn på saker och ting, så som han exempelvis gör med monsieur Swann.

Den unge Porust ägnar mycket kraft åt att fantisera och bygga upp föreställningar om allt som intresserar honom, så som familjen Swann, berömda skådespelare, kända platser. Föreställningar som det är svårt för föremålen för hans fantasi att leva upp till, vilket gör att han får uppleva en hel räcka med punkterade föreställningar, som exempelvis utseendet på författaren Bergotte:
Hela den Bergotte jag själv långsamt och omsorgsfullt skapat, droppe för droppe som en stalaktit, av den genomskinliga skönheten hos hans böcker, denne Bergotte befanns plötsligt helt oanvändbar, eftersom snigelnäsan och det svarta pipskägget måste bibehållas. [...] Näsan och skägget utgjorde sådana ofrånkomliga element och besvärade mig så mycket mer som jag nu var tvungen att helt återuppbygga Bergottes personlighet; de tycktes mig förutsätta, bilda och oavlåtligen avsöndra en slags aktiv, självbelåten personlighet som bröt mot spelets regler, ty denna personlighet hade alls ingenting att göra med den anda som svävande över hans för mig så välbekanta verk, vilka genomträngdes av en mild och gudomlig visdom.
Att de personer han fantiserar om inte kan leva upp till hans uppblåsta föreställningar om dem är inte konstigt, men det är inte heller svårt att se att en sådan fantasi och drömbyggarförmåga är en tillgång för en författare. Och han när sina författardrömmar och oroar sig ständigt för att sakna talang.

Grand Hotel i Cabourg (Balbec)
I andra delen "Ortnamn: orten", far den unge Proust till badorten Balbec tillsammans med sin mormor, där de tar in på Grand Hotel. Till en början har de inget umgänge - själv känner han ingen och mormodern låtsas inte känna någon - och han får nöja sig med att titta på folk och fantisera om dem. Så småningom får han dock ett par vänner, som Saint-Loup, med vilken han gör sina första upptäckter av utelivets lockelser på restaurangerna i Rivebelle. Men än mer uppskattar han den bekantskap han gör med en grupp flickor mot slutet av sin vistelse i Balbec. Efter att han lärt känna dem sätter han allt annat åt sidan för att helt gå upp i deras umgänge. Han är förälskad i dem alla, men ändå kanske lite mer i Albertine Simonet, och inte minst är han fascinerad av sin egen förälskelse.

Proust och Odette Swanns favoritorkidé, Cattleya

På spaning efter den tid som flytt är så här långt härlig läsning, men också krävande, med långa textsjok som inte går att förstå utan total uppmärksamhet. Texten pendlar oförskräckt mellan detaljerade beskrivningar av madame Swanns toaletter och filosofiska utläggningar om konstnärliga spörsmål och samhällsfrågor, vilka ibland utvecklas till hela essäer. Och så är det stundtals riktigt roligt, på ett torrt och ironiskt vis: Proust drar sig inte för att driva med vare sig sin nervösa och överspända berättare eller de dignitärer han möter.


fredag 26 augusti 2011

those parts of the work which thirteen years have made comparatively obsolete

Det är inte gott att veta vilka böcker som kommer att läsas med nöje även långt efter att de skrivits. Ibland utses något nyligen utkommit till en framtida klassiker, men de flesta är nog överens om det hopplöst svåra i att försöka gissa vad som kommer att uppskattas även av framtida läsare.

Den roman som så småningom skulle bli känd under titeln Northanger Abbey, hade en snårig väg till utgivning och Jane Austen fick själv aldrig uppleva den i tryck. Hon gjorde dock vad hon kunde för att få ut boken och när hon 1816 gjort sin slutgiltiga revidering av manuskriptet och för andra gången skulle försöka få det utgivet kände hon sig tvungen att lägga till ett litet förord, eller Advertisement:
This little work was finished in the year 1803, and intended for immediate publication. It was disposed of to a bookseller, it was even advertised, and why the business proceeded no further, the author has never been able to learn. That any bookseller should think it worth while to purshase what he did not think it worth while to publish seems extraordinary. But with this, neither the author nor the public have any other concern than as some observation is necessary upon those parts of the work which thirteen years have made comparatively obsolete. The public are entreated to bear in mind that thirteen years have passed since it was finished, many more since it was begun, and that during that period, places, manners, books, and opinions have undergone considerable changes.
Om Jane Austen var rädd att hennes roman skulle verka gammelmodig redan tretton år efter att den avslutats är det inte svårt att tänka sig att hon skulle blivit riktigt förundrad över att få veta att den fortfarande uppskattas, två hundra år senare. Men så blir ju stil och en skarp blick för människans egenheter aldrig obsolet.

Detta Advertisement finns återgivet i Deirdre le Fayes bok Jane Austen, The World of Her Novels, som jag säkert kommer att återkomma till på bloggen.

Bilden är gjord av CE Brock som illustrerade en utgåva från 1907 av Northanger Abbey.


söndag 21 augusti 2011

Sensommaren...

är en härlig tid. Luften är sval och frisk och solen värmer ändå skönt när den behagar visa sig. Skolor och aktiviteter sätter igång igen och lika lättad som man var när allt upphörde i våras, lika förväntansfull är man när allt nu drar igång igen. Sommarens upplösta dagar övergår i höstens uppstyrda och nu skall alla de där projekten som fått ligga till sig i värmen förverkligas!

Berthe Morisot: På vetefältet vid Gennevilliers

onsdag 17 augusti 2011

Trottoarkaféet vid Place du Forum, Arles, på natten


Mitt första inköp av konst var en inramad reproduktion av Vincent van Goghs Trottoarkaféet vid Place du Forum, Arles, på natten. Jag hittade det på en loppmarknad när jag var i tolv, trettonårsåldern och har för mig att det var de starka färgerna jag fastnade för: det gyllengula upplysta kaféet och den mörkblå himlen med sina lysande stjärnor. Färgerna har vid det här laget blivit tämligen blekta (ungefär som på bilden ovan, originalet är betydligt mer färgstarkt), men jag har fortfarande tavlan framme, hängande i mitt arbetsrum. Den är så livlig och uttrycksfull att jag alltid blir bättre till mods av att titta på den. Och kanske målade van Gogh den här scenen just för att bli bättre till mods själv; han hade det ju ofta svårt och skulle kunna ses som urtypen för den plågade konstnären och betalade ett högt pris i form av fattigdom, svält och psykisk sjukdom för sitt konstnärskap.

Till sin syster skrev han i ett brev om varför han målade Trottoarkaféet:
Just nu vill jag verkligen måla en stjärnbeströdd himmel [...] Det här är en nattbild utan svart, gjord med endast vackert blått och violett och grönt och i den omgivningen får det upplysta torget en blek svaveltonad och grönaktig, citrongul färg. Det roar mig mycket att vara på plats utomhus och måla natten.

söndag 14 augusti 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 1, Swanns värld

I min bokhylla finns en liten pocket med Combray, första avsnittet i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Jag har läst Combray flera gånger och tyckt mycket om den, så nu tänkte jag ta mig samman och läsa vidare. Efter idoga förfrågningar på biblioteket skakade de fram första volymen i serien, Swanns värld, från ett annat bibliotek: i hyllan på det lokala biblioteket saknas nämligen första volymen, vilket ju rimligen måste inverka menligt på utlåningen av de följande sju.

Swanns värld består av tre delar: "Combray", "Swann och kärleken" samt "Ortnamn".

"Combray" tar upp minnen från de ferier som berättaren tillbringade i staden under sina pojkår och börjar abrupt: "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs". En stor del av avsnittet behandlar sedan barndomens ångest inför de ensamma nätterna och den stora frågan huruvida han kommer att få en godnattkyss av sin mor eller ej. Redan i detta första avsnitt av På spaning dyker de upp, de berömda madeleinkakorna, som han blöter upp i en sked med lindblomste och vars smak får honom att spritta till och känna en stor glädje som han först inte kan identifiera men som så småningom utkristalliserar sig i minnen från besöken hos tant Léonie, tant Léonie som framlever sina dagar på sitt rum, i en egen värld byggd på fixa idéer.

Tiden i Combray ägnas åt middagar, promenader och läsning, man går i kyrkan och intresserar sig för grannarnas förehavanden. Vem det är passande att umgås med är en viktig fråga och huruvida en bekants sätt att hälsa när man möttes på gatan var hövligt eller ohövligt tas på yttersta allvar. En ofta sedd gäst är monsieur Swann, som familjen dock har ett kluvet förhållande till på grund av hans "opassande" äktenskap.

Avsnittet "Swann och kärleken" ägnas helt åt monsieur Swanns kärlekshistoria med Odette de Crécy. Det är en uttömmande skildring från det första mötet, över den lugna, kärleksfulla fasen av deras förbindelse, till dess att Odettes intresse för Swann tycks svalna och svartsjukan träder in. Det hela slutar dock med att Swann,
med den brutalitet som någon gång kunde bryta fram hos honom så snart han inte längre kände sig olycklig och som med ett slag sänkte hela hans moraliska nivå, utropade [...] inom sig: "Att tänka sig att jag har slösat bort årtal av mitt liv, att jag har velat dö, att jag har upplevat min största kärlek - för en kvinna som inte tilltalade mig, som inte var min typ!"

Vilket inte hindrar att han senare gifter sig med henne och får dottern Gilberte, men hur äktenskapet kommer till stånd återstår att se. Kärlekshistorien mellan Swann och Odette är som sagt utförligt beskriven, men det är bara Swanns perspektiv man får ta del av, Odette förblir märkligt anonym, men det kanske kommer mer om henne senare.

I "Ortnamn" börjar Proust med att redogöra för olika platser och vad han associerar med deras namn, för att snart landa i pojkårens möte med Swanns dotter Gilberte i parken vid Champs-Elysées, där de leker tillsammans efter skolan. Den egna familjens kluvna förhållande till familjen Swann förstärker det stora intresse pojken hyser för framförallt Gilberte, men även hennes föräldrar.

Proust har utgått från sitt eget liv när hans skrev På spaning efter den tid som flytt och inspirerats av händelser, människor och platser han mött. Han minns, associerar och analyserar och berättelsen cirklar fram med ständiga utvikningar men hittar ändå hela tiden tillbaka till någon slags tråd. Stilen är omständlig och noggrann på ett närmast nervöst sätt. Det är som om berättaren är rädd att försumma någon liten detalj som senare skull kunna visa sig vara viktig i detta utforskande av minnet och dokumenterandet av en svunnen tid.

Dags att öppna del 2: I skuggan av unga flickor i blom.

lördag 13 augusti 2011

Markeringar och noteringar...

i biblioteksböcker kan vara enerverande, speciellt då det rör sig om hafsiga understrykningar som övergår till överstrykningar, men diskreta markeringar i kanten kan ge en känsla av samhörighet med dem som läst texten tidigare: att se vad andra speciellt fastnat för eller reagerat på eller mot öppnar ett litet fönster till andra läsningar. Och ibland är det bara att vara tacksam, vilket jag är gentemot den som hjälpt till att reda ut dessa omkastade rader:


tisdag 9 augusti 2011

Emil Nolde, Nordiska akvarellmuseet

Emil Nolde, Flicka med röd hatt
I sommar visar Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn en utställning med akvareller av den tyske expressionisten Emil Nolde (1867-1956).

Akvarellerna är indelade i porträtt, landskap, hav, blommor, fantasier och Omålade bilder. Serien Omålade bilder målade Nolde under åren 1941-45 då han dragit sig tillbaka till sitt lantställe Seebüll undan det verksamhetsförbud han ålagts av nazisterna, vilka ansåg Noldes konst "degenererad". Under denna period målade han akvareller, gärna i litet format: akvarellfärg luktar inte, penslarna torkar fort och allt kan snabbt gömmas undan...

Utställningskatalogen
Noldes akvareller sprakar av färg - jag tror aldrig jag har sett så färgstarka akvareller förut - och uttrycket är mäktigt, trots det ofta lilla formatet. Jag fastnade framförallt för hans egensinniga och sensuella porträtt och lekfulla fantasier.

Utställningen pågår till 11 september.



tisdag 2 augusti 2011

Siri Hustvedt, The summer without men

Efter 30 års äktenskap lämnar Mias man Boris henne, eller tar en paus som han uttrycker det, en paus tillsammans med en annan kvinna. Inför detta oerhörda och oväntade kastas Mia först in i ett psykotiskt tillstånd och blir inlagd på en psykiatrisk klinik. Hon hämtar sig dock ganska snart så pass att hon blir utskriven. Att vara kvar i den gemensamma lägenheten i Brooklyn är inget alternativ och hon hyr ett hus över sommaren i sin barndomsstad Bonden.

Det blir en sommar bland kvinnor i olika faser av livet, med dess olika sorger och glädjeämnen: modern och hennes väninnor på seniorboendet med sina krämpor och sin livsvisdom, bokcirkel och broderier; grannkvinnan Lola med sin grälande make, bebipojke och fyraåriga dotter Flora med låtsaskompis Moki; Mias egen dotter Daisy; psykologen Dr S., vars blotta andhämtning verkar läkande på Mia; de sju flickorna på den sommarkurs i poesi som Mia håller i; systern Bea, och några till.

Många personer är det, men Hustvedt fångar fint in dem alla och de har sin givna och självklara plats i Mias omvälvande sommar. I och med att olika skeden i livet pågår samtidigt får Mias tankar kring sitt eget liv och dess vindlingar något att ta spjärn emot. Med stilsäker hand väver Hustvedt samman alla dessa kvinnoöden och resultatet blir en intelligent text om kvinnlig levnadskonst. Hustvedt skriver med knivskarp skärpa, värme och humor och det var en så stor fröjd att läsa The summer without men att jag genast började om när jag kommit igenom: en så bra bok är inte lätt att lägga ifrån sig.

The summer without men kommer ut i svensk översättning på Norsteds i september med titeln Sommaren utan män.