fredag 28 oktober 2011

Frida Kahlo och Diego Rivera på Göteborgs konstmuseum



Frida Kahlo
Göteborgs konstmuseum kan man under hösten se verk av det mexikanska konstnärsparet Frida Kahlo och Diego Rivera. Det är ett trettiotal målningar, skisser, collage och fotografier som visas, inlånade från Jacques and Natasha Gelman Collection of Mexican Art.

Diego Rivera var en av Mexikos mest berömda konstnärer redan under sin livstid. Han återinförde freskomåleriet i den moderna konsten och hans enorma muralmålningar kan ses på väggarna i skolor, hotell, sjukhus och regeringsbyggnader. Rivera var revolutionär marxist och ville med sina målningar nå ut till så många mexikaner som möjligt och lyfta fram den förkoloniala mexikanska kulturen. Under 1930-talet blev Rivera inbjuden till USA för att göra muralmålningar, så som Detroit Industry, en fresk i 27 delar som visar arbetare som bygger bilar. Men när Rivera tog med Lenin på en fresk i Rockefeller Center i New York tyckte amerikanerna att han gick för långt och han ombads att ta bort bilden av Lenin. Rivera vägrade och fick då inte fortsätta sitt arbete. Det hela slutade med att målningen av Lenin hackades ned från väggen.

Med på utställningen i Göteborg finns en skiss inför en muralmålning som påminnelse om den sidan av Riveras konstnärskap. Men Rivera målade även i olja och mest känd är han kanske för det tiotal olika målningar han gjorde av en eller ett par mexikanska kvinnor med flätat hår som säljer kallor. En av dem finns med på utställningen och det var den tavlan, tillsammans med Riveras porträttet av Natasha Gelman, som jag främst fastnade för.

Diego Rivera, Porträtt av Natasha Gelman

Makarna Gelman var passionerade konstsamlare och de anskaffade gärna flera verk av de konstnärer de intresserade sig för. Ofta började de då med att beställa ett porträtt av Natasha och på utställningen finns inte bara Riveras och utan även Kahlos porträtt av Natasha med. Det är ingen tvekan om att det är samma modell, men det är slående hur de båda konstnärernas särart kommer fram i mötet med samma motiv. Deras blickar är så olika och det finns så mycket av respektive konstnär i de båda porträtten. Natasha lär ha tyckt bäst om Riveras porträtt av henne, inte bara i jämförelse med Kahlos, utan med alla de andra.

Frida Kahlo, Porträtt av Natsha Gelman

Frida Kahlo var en betydelsefull konstnär i Mexiko under sin livstid och efter hennes död 1954 har hennes ryktbarhet och inflytande bara ökat, även långt utanför hemlandet. Kahlo målade nästan bara sig själv och hon försökte i varje porträtt uttrycka hur hon kände sig för stunden. Hon använde starka färger och tog gärna med apor eller andra djur på målningarna. Sitt mexikanska ursprung framhävde hon genom att ge huden en mörkare ton än den naturliga och betona behåringen på överläppen, och kläderna har gärna anknytning till traditionella mexikanska dräkter. Kahlos självporträtt är fascinerande och trots att de vid första ögonkastet kan ge ett enkelt och självklart intryck finns där mycket att upptäcka om man bara ger sig tid att betrakta dem.

Just detta självporträtt finns inte med på utställningen, dock ett liknande med fler apor, men efter som det är min favorit kom det med här.


Utställningen Frida Kahlo och Diego Rivera visas till och med 12 januari 2012.

lördag 22 oktober 2011

Peo Rask, CV

Det inte är alla författare förunnat att kunna försörja sig på sin penna, och en passion för att försöka förstå skillnaden mellan en och ett är inte en solklar merit på arbetsmarknaden.
De sa åt mig att skriva ett CV.
Jag sa att det heter en CV.
Där gick allt fel.
Peo Rask lyckas i sin (till omfånget) lilla bok CV blotta jobbcoachningens meningslöshet. Tillsammans med några andra "arbetslösa, klienter eller om vi nu är kunder" går han varje dag till jobbcoachingcentret för att slipa på sin CV, uppbackad av jobbcoachernas hurtiga floskler. Det är skarpt och vemodigt på samma gång. Och skulle boken haft ett soundtrack kunde det gott ha varit The Smiths Heaven Knows I'm Miserabel Now:

Fågelmatning

I går satte vi igång med säsongens fågelmatning. Det blir solrosfrön, hampfrön och jordnötter i år igen. Det dröjde inte inte många minuter innan första fågeln var framme och efter en halvtimme var det full fart. Pilfinkarna, gråsparvarna, talgoxarna och blåmesarna håller sig som väntat framme, men även rödhaken, nötväckan och entitan har kikat förbi. Och nedanför päronträdet har stararna samlats i stora flockar för att ladda förråden inför den stundande långflygningen till vintervistelsen runt medelhavet.

onsdag 19 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 6, Rymmerskan

Rymmerskan är den den sjätte delen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt och tar vid direkt där den föregående delen, Den fångna, slutade.

Solnedgång över lagunen
Albertine har alltså lämnat honom och han är helt uppfylld av tanken på att få henne tillbaka. Han funderar ut en mängd planer och strategier, den ena mer utflippad än den andra, och de uppskruvade resonemangen ger gärna resultat som att om han bara skriver att hon måste hålla sig borta så kommer hon säkert genast, och om han framhärdar i att han inte alls älskar henne så kommer hon säkert att förstå att han älskar henne över allt annat. Och så mitt i allt kaoset kommer ett telegram som meddelar att Albertine har omkommit i en ridolycka.

Att ta in det faktum att Albertine är död är inte lätt i den överhettade sinnesstämning han befinner sig och att hon är död minskar på intet vis hans paranoida svartsjuka. Frågan om huruvida Albertine har haft sexuella relationer med andra kvinnor har hos honom blivit en så destruktiv fixering att han är beredd att lyssna till alla mer eller mindre tillförlitliga källor, bara de kan berätta något om Albertines lesbiska eskapader. Till slut, även om det sitter långt inne, blir till och med han själv matt på allt prat och alla spekulationer om Albertine och hennes sannfärdighet i livet, och konstaterar uppgivet:
Men varför skulle jag tro att det var hon [Albertine] och inte Andrée som ljög? Sanningen och livet är bra ansträngande, och i det intryck de efterlämnade hos mig utan att jag egentligen lärt känna dem, var tröttheten kanske ännu starkare än sorgen.
Rymmerskan behandlar alltså även den teman som svartsjuka och kontroll, sanning och lögn, vad och vem man kan lita på och i vilken mån spelar det egentligen någon roll.

På Markusplatsen
När han så till sist lugnat sig något och accepterat att Albertine är död och att han aldrig kommer att kunna veta hur det egentligen stod till med hennes förhållande till kvinnor, följer han med sin mor på den sedan länge emotsedda resan till Venedig. De ser sig omkring i staden, men intrigerna bland de bekanta i Paris når även Venedig och får större delen av uppmärksamheten.

Så är det då dags att ge sig i kast med sista (!) delen: Den återfunna tiden

Bilder: Anna Myhrman, se fler av hennes målningar på temat Proust och Venedig här.

tisdag 11 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 5, Den fångna

Den femte delen av Prousts På spaning efter den tid som flytt har fått titeln Den fångna. Fången är Albertine som Marcel - ja, berättaren kallar sig faktiskt vid namn för första gången i romansviten - tagit med sig till Paris och har boende hos sig i syfte att ha kontroll över hennes liv och då framförallt över vilka människor hon träffar.

Den fångna är en studie i svartsjuka och kontrollbehov, i viljan att äga en annan människa. "Svartsjukan är ofta ingenting annat än en ängslig härsklystnad, tillämpad på kärlekens område" som han skriver. Gestaltningen av svartsjukan som drog är skickligt genomförd: Marcel är väl medveten om det destruktiva i sin svartsjuka, både för Albertine och för honom själv, men han kan ändå inte låta bli.  Hans fantasi är i ständigt arbete men det är inte några skimrande och sagolika föreställningar den framställer - som de han gjorde sig om hertiginnan de Guermantes - utan mörka, plågsamma, ångestladdade fantasier om Albertine och hennes förehavanden. Svartsjukan fyller honom så till den milda grad att han blir oförmögen att arbeta. Han tänker sig att om han bara bryter med Albertine så skall han kunna ägna sig åt konsten, åt att äntligen skriva. Att det skulle kunna gå att förena kärlek och konstnärskap förefaller honom omöjligt.

Inom mig bar jag två resultat av min dag. Å ena sidan, tack vare det lugn jag uppnått genom Albertines foglighet, förutsättningen och alltså även föresatsen att bryta med henne. Å andra sidan en frukt av mina funderingar medan jag väntat på henne sittande vid pianot, nämligen tanken att Konsten, åt vilken jag ville ägna min återvunna frihet, inte var något som var värt ett offer, någonting beläget utanför det vanliga livet och dess fåfänglighet och intighet - om ett konstverk ger intryck av verklig individualitet, bero det bara på en synvilla som kan åstadkommas med teknisk skicklighet. Hade min eftermiddag kvarlämnat andra och kanske djupare avlagringar i mitt inre, skulle jag inte bli medveten om dem förrän långt senare. Och dessa två resultat som jag klart kunde pröva för mig själv skulle inte bli bestående, ty redan samma kväll skulle mina tankar om konsten resa sig från den nedvärdering de rönt under eftermiddagen, medan lugnet, och därmed den frihet jag behövde för att ägna mig åt konsten, ånyo skulle fråntagas mig.

Han försöker se till att Albertine inte är ute ensam och anlitar Andrée och en chaufför att ständigt vara med henne. I allt hon gör eller säger försöker han spåra lögner och hela tiden försöker han intala sig att han egentligen inte bryr sig om henne. Han försöker också på alla sätt att nedvärdera henne: kallar henne gärna "Lilla vän", är allmänt nedlåtande och förringande när han tänker på henne, och ändå slutar det alltid med att han måste tillstå att han älskar henne, vilket han gör i små sidopassus som ger intryck av att var de mest uppriktiga då de tycks ha kommit med i texten ofrivilligt. Men lika väl som han håller Albertine fången håller han sig själv fången. Han låter till exempel bli att resa till Venedig, då han varken vågar låta Albertine vara kvar ensam i Paris eller ta henne med, rädd för vad hon då skall hitta på. Tillit i ett kärleksförhållande finns inte på Marcels karta och att Albertine står ut så länge som hon gör är bokens stora gåta.

Jag är verkligen imponerad av hur Proust lyckas hålla ihop detta mastodontverk. Det är inga problem att hänga med i svängarna utan Proust får läsaren med sig i alla sina krumbukter och utvikningar. I början var jag lite orolig att det skulle bli svårt att hålla reda på alla karaktärer, men det är det inte alls. Proust stil är förförande och han lyckas få läsaren att känna sig smart - wow, jag hänger med! liksom.  Och nu har äntligen Albertine fått nog och lämnat sitt fängelse, och själv kastar jag mig över nästa del i serien: Rymmerskan.

måndag 10 oktober 2011

Wuthering Heights

I går kväll blåste här så det riste i huset, regnet slog mot rutan och i detta verkliga höstrusk passade det bra att titta på en filmatisering av Emily Brontës Wuthering Heights. Det var BBC:s version från 1978, en serie i fem delar med Ken Hutchison som Heathcliff och Kay Adshead som Catherine Earnshaw. Färgerna var bleka, sminkningen överdriven,  miljön karg och tillsammans gav detta den rätta ruffiga känslan åt det våldsamma dramat. För det är plågsamt mycket våld. Karaktärerna brottas med känslor så starka att de inte går att tygla och det finns inga vägar ut: de är sammanfösta där på heden med varandra och sin destruktivitet. Serien håller sig nära Brontës text och andra generationen får det utrymme som behövs för att cirkeln skall slutas: Heathcliffs dominans brytas och Wuthering Heights åter tillhöra en Hareton och en Cathy Earnshaw

torsdag 6 oktober 2011

Grattis Tomas Tranströmer!


Fantastiskt att känna hur min dikt växer
medan jag själv krymper.
Den växer, den tar min plats.
Den tränger undan mig.
Den kastar mig ur boet.
Dikten är färdig.

onsdag 5 oktober 2011

Proust och semikolon

språkbloggen på SvD uppmanade Ylva Byrman för några dagar sedan sina läsare att låta bli att använda semikolon. Det finns enligt Byrman ett utbrett missbruk av detta skiljetecken och det enda sunda är att låta det vara i fred. Det är säkert en rimlig hållning, men ändå lite lustig att ha med sig in i sin läsning av På spaning efter den tid som flytt. Proust led då inte av någon fobi för semikolon och snusförnuftiga råd som "Max ett semikolon om dagen. Max tre semikolon i en tiosidig rapport." bet inte på honom. Som tur var! För med Prousts stilistiska skärpa fungerar det utmärkt att stoppa in det ena semikolonet efter det andra och få dem alla att synas välmotiverade - så välmotiverade att man inte lägger märke till dem förrän någon hytter med fingret och utfärdar skarp varning för det syndiga semikolonet. Prousts skicklighet med skiljetecken är imponerande och utan denna skicklighet hade hans vindlande prosa varit riktigt svårläst. Ett godtyckligt valt stycke just där jag nu är i läsningen av På spaning efter den tid som flytt får tjäna som njutbart exempel:
Jag började föreslå Albertine andra utflyktsmål som skulle omöjliggöra besöket hos Verdurins; mina ord var präglade av en låtsad likgiltighet, avsedd att dölja min irritation som hon emellertid redan hade spårat. Den mötte hos henne en motsatt vilja som likt en elektrisk ström häftigt stötte bort den; jag såg gnistorna i Albertines ögon. Men varför fästa mig vid vad ögonen sade just nu? Hur hade jag kunnat undgå att för länge sedan märka att Albertines ögon tillhörde den art som, även hos en medelmåttig person, förefaller sammansatt av flera stycken, motsvarande de olika platser där vederbörande vill vara - och dölja att hon vill vara - just denna dag? ögon som alltid är förljuget orörliga och passiva, men dynamiska, mätbara i antalet meter eller kilometer som måste tillryggaläggas för att komma till det planerade, med orubblig beslutsamhet planerade mötet, ögon som mindre ler mot den hägrande njutningen än de utstrålar sorg och nedslagenhet över det som kanske kan förhindra mötet. Sådana människor befinner sig ständigt på flykt, även när man håller dem i sina händer. För att fatta vilka sinnesrörelser de ger upphov till, sinnesrörelser som andra, kanske skönare än de, inte förmår väcka, måste man tänka sig att de aldrig är stilla utan i ständig rörelse; man måste förse deras person med ett tecken motsvarande det tecken som i fysiken betyder hastighet.

Visst fungerar det bra att läsa! Och inte stör väl de instoppade semikolonen? Fast det är klart, nu är man ju inte Proust och gör nog säkrast i att vara återhållsam och själv semikolonsynda med måtta...

tisdag 4 oktober 2011

En språkfråga i vardagen

Kväll och läggdags för barnen. Jag bäddar upp sängen medan sonen leker med några vänner jag inte kan se. Han har ett lasersvärd i handen och ser ut att ladda inför en svår uppgift. Just som jag tror att han skall kasta sig ut i leken stannar han upp:

- Mamma, vad heter team på engelska?

- Jo, alltså, team är engelska, det betyder lag.

Sonen skiner upp.

- Så då förstår de team work också!

Innan jag hinner svara skuttar han iväg mot badrummet tillsammans med de andra - engelsktalande? - i en fantasivärld där inte jag är med.

lördag 1 oktober 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 4, Sodom och Gomorra

Fjärde delen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt har fått namnet Sodom och Gomorra och åter igen är det en informativ titel. I den inledande delen, som fungerar som en prolog för resten av volymen, betraktar berättaren en orkidé och en humla och funderar kring blommans befruktning, samtidigt som han blir vittne till föreningen mellan Baron de Charlus och skräddaren Jupien, vilken leder in till bokens huvudtema - homosexualitet - samtidigt som det får symbolisera samhällsklassernas förening och likställdhet  i lasten.

Berättaren besöker ännu en societetsbjudning i Paris innan scenen växlar till badorten Balbec. Att återkomma till Grand-Hôtel i Balbec framkallar minnen efter mormodern och gör honom till en början nästan förlamad av sorg. Det är som om han först nu verkligen förstår att han aldrig mer kommer att återse sin älskade mormor och han gör sig alla möjliga förebråelser för de sorger han åsamkade henne medan hon levde.
Men nu, då samma behov [av att omfamna min mormor] kom över mig på nytt, visste jag att jag förgäves kunde vänta i timtal: hon skulle ändå aldrig mer komma till mig; och detta upptäckte jag först nu, därför att det var först nu som jag åter känt henne komma mig nära, levande och verklig och fyllande mitt hjärta till bristningsgränsen; och när jag så äntligen fått henne tillbaka var det blott för att upptäcka att jag förlorat henne för alltid.

Småningom tar han sig dock ut i umgängeslivet, som nu centreras till madame Verdurins salong. Men att vända sig från det aristokratiska Guermanteshållet till det borgliga Méséglisehållet gör varken från eller till: det är samma småaktighet, hyckleri och lastbarhet på båda ställena. Baron de Charlus tillbringar även han sommaren i trakten av Balbec, där han umgås med den unge violinisten Morel. Denna relation ger upphov till många reflektioner kring homosexualitetens väsen och den unge berättaren visar upp en närmast paranoid skräck för samkönad sensualitet i allmänhet och samkönad sexualitet i synnerhet.

Liksom vid den första vistelsen i Balbec umgås han med Albertine och hennes väninnor. Hans nyckfulla kärlek till Albertine fortsätter, främst driven av oro för att Albertine skall ha lesbiska böjelser. Minsta antydan om detta gör honom utom sig av svartsjuka och han skyr inga medel i sina försök att hålla Albertine borta från kvinnor som han inbillar sig skulle kunna förleda henne. Och Albertine tycks snällt foga sig efter hans infall.  "Alla tycker om dig", säger modern, och så tycks det vara, trots att han gärna beter sig som en bortskämd barnunge, eller kanske just därför.

I kontrast till de tidigare böckerna i serien bryr sig berättaren inte längre om att fantisera ihop några föreställningar inför sina möten med nya människor eller platser. Det är som om han kommit fram till att det inte är någon idé att göra sig några illusioner som sedan ändå kommer att upplösas när de konfronteras med verklighetens tarvligheter. Människans litenhet är bara att acceptera och för att kunna finna någon skönhet, något att glädjas åt och förundras över, får man söka sig till konsten eller naturen.

Bilder från cabourg.net