tisdag 29 november 2011

Emelie Flygare-Carlén. Pål Värning

Pål Värning växer upp i ett bohuslänskt fiskeläge i början av 1800-talet. Tidigt föräldralös finner han försörjning som bokhållare och kypare på en krog ute på skäret Knäppen, drivet av den förslagna men alkoholiserade Gudmor. I huset finns även hushållerskan Lura och Gudmors dotter Nora. Nora har tillbringat stora delar av sin uppväxt inlåst på sin kammare då Gudmor inte velat ha henne ute i stugan tillsammans med kroggästerna.

Pål och Nora finner snart varandra och Gudmor ser till att de blir förlovade. Nora har dock sett så lite av världen att allt främmande är henne oerhört intressant och när en skeppsbruten rysk herr X får vintervistelse på Knäppen och Nora får i uppgift att sköta om honom, lockas hon till intimare kontakt än det var tänkt. Fram på våren lämnar herr X Knäppen och när hösten kommer föder Nora en flicka. Den redan gravt alkoholiserade Gudmor tar detta så hårt att hon super ihjäl sig och för Pål faller de utstakade framtidsplanerna i bitar. Att nu gifta sig med Nora syns honom otänkbart, men han kan ändå inte förmå sig till att helt överge henne och barnet. Nora och flickan får flytta till Påls stuga i fiskeläget medan han själv ger sig av till Göteborg för att försöka finna försörjning åt dem alla tre. Det går ett par år och Nora får ett äktenskapserbjudande. Pål uppmuntrar Nora att acceptera det och deras vägar skiljs åt

Utan försörjningsansvar för någon annan än sig själv säger Pål upp sig från sin plats på krogen Drufvan för att förverkliga en barndomsdröm: att traska land och rike kring och sälja visor och sagor och uppleva varjehanda äventyr. Men det är en sak att drömma om äventyr och en annan att leva dem, och även om han njuter av att se lite grönska efter alla år ute på kala skär blir det inte mycket med äventyren. Efter ett mellanspel som tryckare på ett litet förlag i Halland kommer Pål tillbaka till Göteborg och åter korsas hans och Noras vägar.

Flygare-Carlén skriver rakt och kraftfullt och med en energi som får texten att pulsera, men där finns också stråk av vemod, något som jag inte har känt av på samma sätt när jag läst Flygare-Carlén tidigare. Både Pål och Nora är insiktsfullt skildrade, liksom de livets törnar de får del av. De får tidigt reda sig själva bäst de kan. Pål har dock en förankring i det fiskeläge där han vuxit upp, med barndomens stuga och ett par nära vänner. Nora har ingen sådan självklar plats: när hennes mor dött och hon får lämna sin barndoms Knäppen för att med sitt barn leva på nåder i Påls stuga i det främmande fiskeläget är hon verkligen utsatt för andras godtycke. Nora får arbeta hårt för att finna en plats i tillvaron och för att kunna känna sig respekterad igen, inte minst av sig själv.

Handling i Pål Värning drivs stadigt framåt, men Flygare-Carlén stannar gärna upp och beskriver kläder och inredningar och seder, och det med en anmärkningsvärd känsla för detaljer. Omfånget är litet för att vara Flygare-Carlén och intrigen väl sammanhållen. Det är utan tvivel i skärgården Flygare-Carlén trivdes bäst och hennes texter blommar ut när de får röra sig bland kala klippor och skummande hav. I Pål Värning har dock inte skeppsbrott och lurendrejeriaffärer en så stor plats som i flera av hennes andra skärgårdsböcker, men havet, klipporna och de speciella livsvillkor de ger finns där obevekligen i bakgrunden.

Pål Värning kom ut första gången 1844, som Flygare-Carléns elfte roman.

tisdag 22 november 2011

Galen i bokvett

Mamsell Nora, som var alldeles hvad Lura kallade "galen i bokvett", roade sig med sitt vanliga vinternöje: salig pappas bibliotek, hvilket, förutom "Urnan i ensliga dalen", "Röfvarslottet" samt "Alfonsine eller den Underjordiska kärlekens barn", innehöll ett par riddarromaner och en hel hop andra defekta historier, hvilkas början och slut utgjorde Noras hösta nöje att utfundera, en sysselsättning, hvilken naturligtvis egde den förmånen att kunna uttänjas i oändlighet.

Nora lever med sin mor, Gudmor på Knäppen, änka efter en trankokeribokhållare, ute på ett enskilt skär i den bohusländska skärgården. När så Pål Värning, son till en inte lika framgångsrik trankokeribokhållare ("en stor strunt" i Gudmor på Knäppens ögon, "ärlig" i sonens), kommer till Knäppen för att söka sig lite förtjänst, finner Nora och Pål genast varandra i ett litet gräl om litteratur. Pål är uppvuxen med sagor och visor i häften, Nora med luntorna i faderns bibliotek.

Till sist framtog Nora alla sina luntor, hvilka högerligen förvånade och förtjuste Pål, som, med undantag af bibeln, aldrig läst så "tjocka" böcker. Nora uppslog flera ställen, men ehuru Pål visserligen fann det, som der stod att läsa, artigt nog, tyckte han dock icke, att det hade något att säga mot sagorna, der "en fick veta alltihop" på några blad.
   "Men det är så mycket roligare, ju längre det räcker!" menade Nora, som i detta fall var af fullkomligt olika tankar. "En blir så nyfiken och ängslad och är färdig att gråta och skratta många gånger om, innan en hinner till slutet, ja, det är för roligt, ju längre det drar ut."
   "Då hänger det visst aldrig rätt i hop!" invände Pål. "Bättre litet och godt, än mycket och utspätt. Jag bryr mig icke så mycket om att vara nyfiken, för det kan jag ändå icke vara mer än en gång. Men mina sagor och visorna också har jag läst tusen gånger och kan läsa dem tusen gånger än, bara för det att de ä` vackra och korta och ha sådant hjerta i sig."
Ur Emelie Flygare-Carléns  Pål Värning.

Emelie Flygare-Carlén (1807-1892)

söndag 20 november 2011

Thomas Nydahl, Kulturen vid stupet

Lägg till bildtext
Den ytterst produktive författaren och essäisten Thomas Nydahl har nyligen kommit med sin fyrtioåttonde bok, Kulturen vid stupet, på det egna förlaget Vaka över ensamheten. Förra året kom Nydahls Långsamhetens nej, där han angrep masskulturen i allmänhet och konsumtionssamhället i synnerhet. Den inledande essän i Kulturen i stupet fortsätter på samma tema: vad händer med kulturen när det offentliga rummet till bredden fylls av flyktiga nöjen som snabbt konsumeras och glöms bort, samtidigt som den litteratur, musik och konst som kräver mer tid och eftertanke marginaliseras och därmed endast blir tillgänglig för en liten, isolerad grupp?

Både Nydahls beskrivning av rådande förhållanden och dess konsekvenser för samhället är djupt pessimistiska, men det innebär inte att Kulturen vid stupet är nedslående läsning, tvärtom är det både upplyftande och nöjsamt att ta del av Nydahls reflektioner kring olika författarskap. För det är vad de flesta av de efterföljande essäerna handlar om, och Kulturen vid stupet blir för mig en introduktion till många nya bekantskaper - av alla de författare som tas upp kan de jag läst räknas på ena handens tumme - och en påminnelse om litteraturens rikedom. Många av de författare och litterära verk som omtalas har som gemensam nämnare att de behandlar livet i de totalitära staterna i östra Europa före Berlinmurens fall. Men ljuset riktas även mot andra författarskap och kulturella fenomen, som den portugisiska fadomusiken.

Kulturen vid stupet är väsentligen en bok om läsning och den kraft som finns att hämta i litteraturen för den som är villig att ta den på allvar, och essäerna fungerar i sig själva som en motkraft mot den ytliga nöjeskonsumtion som Nydahl menar hotar att ta över vår kultur. Kulturen vid stupet går endast att anskaffa via Nydahls blogg, men jag hoppas ändå att den kommer att nå alla de läsare den förtjänar.

torsdag 17 november 2011

Ny hypotes om Jane Austens död


I Guardian för deckarförfattarinnan Lindsay Ashford fram en hypotes om att Jane Austen dog på grund av arsenikförgiftning. Austen dog 1817, bara 41 år gammal, och det har spekulerats en hel del om vilken sjukdom hon led av, men arsenikförgiftning är nytt. Och inte är det osannolikt: arsenik var vanligt och lättåtkomligt i början av 1800-talet och ingick i både mediciner och kosmetika.

Porträttet ovan föreställer Jane Austen i femtonårsåldern, långt innan sjukdomen, eller förgiftningen, slog klorna i henne. Några månader innan Austen dog skrev hon i ett brev: "I am considerably better now and am recovering my looks a little, which have been bad enough, black and white and every wrong colour." Arsenikförgiftning ger upphov just till svarta och vita missfärgningar av huden, dessutom har en analys av en av Austens hårlockar visat spår av arsenik.

Ashford drar dock sin teori ett steg längre och spekulerar i om inte Austen blev mördad, men det senare får väl mest ses som ett pr-trick inför lanseringen av Ashfords nästa deckare: The Mysterious Death of Miss Austen.

tisdag 15 november 2011

Muriel Barbery, Smaken

Muriel Barberys debutroman Smaken utspelar sig i samma fastighet i Paris som hennes andra roman, succén  Igelkottens elegans. I centrum står gastronomikritikern Pierre Arthens, han lider av hjärtsvikt och har av sin läkare fått veta att han bara har timmar kvar att leva. Dessa sista timmar tillbringar han i sängen i sin fashionabla våning, sökande efter en speciell smak, en smak han en gång upplevt och nu försöker vaska ut bland alla de smaker han mött under sitt långa liv i gastronomins tjänst. Han drömmer sig tillbaka till de formerande smakupplevelserna i farmoderns kök, till sina besök som fruktad och uppburen kritiker på de yppersta franska krogarna, till en oförglömlig måltid i en normandisk bondgård.

Instucket mellan avsnitten där Pierre för fram sina smakminnen finns kapitel där folk i hans omgivning får komma till tals, som frun, barnen, kollegorna, katten och portvakterskan Renée, allas vår igelkott. Pierre framställs som egoistisk och despotisk, och uppfattningarna om honom är samstämmiga.

Bäst är Smaken när Pierre får tala, när han försjunker i sina matminnen och delar med sig av denna sin lustfyllda passion som han alltid satt främst. De övriga rösterna tillför inte så mycket, kanske för att de är så samstämmiga, men det går inte att låta bli att le igenkännande åt många av dem som man fått lära känna mer i Igelkottens elegans, och en stor del av nöjet med att läsa Smaken ligger i denna koppling till den senare romanen.

Det har länge sagts att Barbery arbetar på en tredje roman och jag håller tummarna för att blir något av den snart. Smaken kom ut i Frankrike 2000 och Igelkottens elegans 2006, så kanske kan man våga hoppas på den tredje 2012?

fredag 11 november 2011

Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand final i skojarbranschen, har tydliga blinkningar till Ekmans egen författarbana. Det hela tar sin början när författaren och akademi-ledamoten Lillemor Troj, (Ekmans mellannamn är Lillemor och flicknamnet är Hjort) en dag får manuset till en roman om sitt eget liv i händerna. Det är skrivet av hennes spökskrivare Babba Andersson. Lillemor och Babba har följts åt under många år: Babba har skrivit, Lillemor redigerat och varit ansiktet utåt. De har i decennier lyckats hålla sitt samarbete undan offentligheten och deras liv har präglats av rädslan för upptäckt. Lillemor har flera gånger bestämt sig för att bryta med Babba och det förljugna liv hon känner sig leva, men det slutar hela tiden med att hon kommer tillbaka till Babba för ännu en roman. Läsaren får följa de båda kvinnornas liv från det att de skickar in den första novellen till en pristävling och fram till den stora finalen då allt (kanske) skall avslöjas.

Lillemor är den svala och vackra, som vet hur man för sig i sällskapslivet, hennes privata tillvaro är dock kantad med psykiska problem, utomkvedshavandeskap och hopplösa karlar - välkända ekmanska inslag vilka här prickas av utan större engagemang. Då är det mera nerv i skildringen av Babba, den fula och otympliga, som växlar mellan högmod och självförakt, som kör på med sitt skrivande och skjuter Lillemor framför sig som en sköld mot offentligheten. Det senare är en ordning som passar Babba perfekt, även om hon tycker Lillemor ofta är ganska besvärlig med sina sanningsgrubblerier. Babba har åsikter om det mesta och det är inte mycket som finner nåd i hennes ögon, framför allt inte det offentliga litterära livet. Men då boken sträcker sig från andra världskriget och fram till våra dagar är det många samhällsfenomen som hinner passera revy och få sig några stick av Babbas, och ibland även Lillemors, vassa tunga.

Jag uppfattar Grand final i skojarbranschen som en lättsamt flört med autofiktionen på modet och en syrlig kommentar till alla dem som inte nöjer sig med det författaren delar med sig i form av litteratur och offentliga framträdanden. De som suktar efter det privata, som inte drar sig för att klibba sig fast med nyfikna blickar och frågor, som inte kan acceptera författarens personliga integritet. Vad är det för sanningar ni är ute efter? tycks Ekman vilja fråga. Och vad spelar de egentligen för roll?

Grand final i skojarbranschen är den lättviktigaste av de romaner jag läst av Ekman, och också den minst engagerande. Visst får man en del förströelse, men tyvärr är det ofta både segt och tråkigt. Intrigen känns krystad och många passager ger ett slentrianmässigt intryck: mycket av det som tas upp har Ekman behandlat i tidigare romaner, och då med avsevärt mycket mer energi.

lördag 5 november 2011

Höstlöv

Gulbruna boklöv täcker gräset i den lilla parken invid bäcken. Jag ser till att gå där det finns mest löv, drar kängorna genom dem, lyssnar på det spröda, knastriga ljudet och njuter av den friska, syrliga doften av löv i första stadiet av förmultning. I trädgården krattar jag ihop löven från fruktträden och bäddar med dem i drivbänkar och rabatter. Vid fågelbordet tjattrar blåmesarna i kapp med nötväckorna och entitorna. Men var är rödhaken? Försöker att inte oroa mig för att vi skall få vara utan rödhake i år och krattar in ytterligare några löv under häcken.

onsdag 2 november 2011

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, del 7, Den återfunna tiden

Den återfunna tiden är den sjunde och sista delen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Första halvan av boken utspelar sig under första världskriget. Marcel har kommit tillbaka till Paris efter flera och långa vistelser på sjukhem. Kriget sätter sin prägel på allt och alla, även om det finns många som försöker att inte låtsas om det. Proust fortsätter att gotta sig i lastbar homosexualitet och temat når en slags botten först när han blir vittne till en sadistisk scen på en bögbordell.

Andra halvan av boken tilldrar sig efter kriget, på en förmiddagsbjudning hos furstinnan de Guermantes. Denna sista av alla de bjudningar läsaren fått följa med på blir den scen på vilken alla trådar knyts samman och inspirationen att ta itu med skrivandet äntligen kommer till honom. Alla gamla bekanta från förr, som fortfarande är i livet, är där, märkta av tidens tand, så märkta att han först tar bjudningen för en maskerad, men nog är det alla de gamla bekanta så som de nu har blivit och kollisionen mellan minnena av dessa personer och deras nuvarande uppenbarelser blir avgörande för hans planer på att skriva. Tiden har förändrat allt och ändå finns det tidsfickor som är helt oförändrade: minnen som tiden inte rått på, minnen som någon i honom uppfattar vid kontakten med yttre ting, som madeleinkakor doppade i lindblomste, susande värmeledningsrör, gatstenarnas rundning under fötterna:
Vad denne någon som tre, fyra gånger i följd väckts till liv inom mig hade smakat var kanske verkligen brottstycken av liv som ryckts undan tiden, men fastän denna kontemplation hörde evigheten till var den snabbt övergående. Ändå kände jag att den glädje som den vid sällsynta tillfällen i mitt liv hade skänkt mig var den enda fruktbara, den enda sanna.
Nu känner han starkt att han måste skriva, måste försöka fånga tiden och dessa sanna brottstycken i ett konstnärligt verk. Glädjen när han inser att han kommit till den punkt då han äntligen tror sig kunna förverkliga sina författarambitioner går inte att ta miste på. Allt som tidigare synts honom som bortslösad tid framstår plötsligt som själva grundförutsättningen för att kunna ta sig an det arbete han så länge drömt om:
På nytt gick det upp ett ljus för mig, visserligen mindre starkt lysande än det som kommit mig att upptäcka att konstverket var enda sättet att fånga den flydda tiden. Och jag insåg att materialet till mitt litterära verk var mitt förflutna liv; jag insåg att det kommit till mig i ytliga nöjen, i lättja, i ömhet, i smärta, att jag lagrat det inom mig utan att ana mer om vad det syftade till än fröet när det lägger upp den näring som plantan kommer att behöva.
Han planerar sitt arbete och funderar kring litteraturen och skrivandet. Allt känns hoppfullt, den enda smolken i bägaren är rädslan att inte hinna färdigställa sitt verk, och det är en farhåga som dessvärre kom att besannas: Proust hann dö innan han blivit klar med sin romansvit, och de tre sista delarna i verket kom ut posthumt, vilket också gör att det inte finns några etablerade versioner av dem.

Det är många som har ägnat tid och kraft åt att försöka lista ut vilka som kan ha fungerat som inspirationskällor till karaktärerna i romanen och Proust kommenterar själv detta i Den återfunna tiden. För att kunna skapa litteratur behöver författarens inspiration ständigt näring och kan denna näring inte längre fås hos den person där den först hämtades, är det bara att vända sig till en annan källa:
Man måste fortsätta målningen efter en annan, och fastän det är ett svek mot människan, medför dylika utbyten ingen större nackdel från litterär synpunkt, ty ens känslor är så lika att verket blir ett minnesmärke över kärlek i det förflutna samtidigt som en profetia om ny kärlek. Detta är en av orsakerna till att det är fåfängt att söka utforska vem en författare syftar på.
Den svenska utgåvan av På spaning efter den tid som flytt avslutas med en volym åtta, innehållande resuméer och register till romansviten. Där får man veta att den svenska versionen innehåller 3486 sidor (tätt satta kan jag intyga), varje del sammanfattas och i registret är 2000 personer och 1000 orter upptagna. Kanske kan det vara ett hjälpmedel vid läsningen, men det går bra att läsa även utan att ha resuméer och register till hands: Proust har lagt upp det hela så skickligt att läsaren inte behöver gå vilse i första taget.

Efter att ha läst Proust så gott som dagligen under tre månaders tid - ja, det tog mig tre månader att läsa På spaning efter den tid som flytt, men det var det väl värt - känns det allt lite märkligt att även detta långa verk hade ett slut. Proust har verkligen sett till att breda ut sin text, men så får han också mycket väsentligt sagt om människorna, konsten och tidens gång.

Och för mig är det nu både skönt och vemodigt att sätta punkt för läsningen.

Men det går ju alltid att läsa om...