torsdag 29 december 2011

Eder vän, tjenare och efterskrapare

Ute stormar och regnar det, inne sitter jag och myser med en kopp te och Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif. Emilie Flygare flyttade till Stockholm hösten 1839, på inrådan av sin förläggare Thomson, och det är då hennes minnesanteckningar tar sin början. Innan dess har hon dock hunnit bli änka efter Axel Flygare, två av deras fyra barn har dött, hennes andra kärlek, Johan Gabriel Dalin, har också dött, strax innan bröllopet, och deras dotter har adopterats bort. Dessutom hon har skrivit tre romaner. Det är alltså ingen duvunge, varken privat eller professionellt, som kommer till huvudstaden för att leva författarliv och hon blir också nästan omgående inbjuden att delta i "brunnsdrickning" hemma hos författaren Carl Fredrik Dahlgren, vilken hon tillägnar första kapitlet av sina minnesanteckningar.

Carl Fredrik Dahlgren (1791-1844)
Dahlgren har upptäckt en ådra av nymfen Aganippes* källa och nu skall huvudstadens litterära personligheter få ta del av dess inspiration. Som den nybörjar- och landsortsförfattare Emilie Flygare ser sig blir aftnarna hos Dahlgren en fantastisk möjlighet att knyta kontakter, både professionellt och privat (hon träffar sin andra man Johan Gabriel Carlén hos Dahlgren). De medverkande dricker sin brunn (te och punsch), läser upp nyskrivna alster och diskuterar litterära trender, honorar och språkfrågor. Nu för tiden är det anglicismer som smyger sig in i svenskan, då var det franska ord och uttryck som berikade eller förorenade, beroende på tycke och smak. Det var många herrar som såg sig manade att vara ciceron till den unga författarinnan, så som en bibliotekarie Arwidsson:
den der styrde hela kabinettsbiblioteket, och genomgick hvarenda manuskriptsmula, icke allenast för språket med tillhörande, utan för att med den rysligaste noggrannhet bortplocka hvartenda franskt ord. Han kände dem på lukten, redan på längsta afstånd - och pinade mig ordentligt med att istället för "min" sätta in uppsyn. Han brukade alltid i början då han sände mig sina trefliga biljetter underteckna sig:
Eder vän, tjenare och efterskrapare.

Emilie Flygares bekantskap med Dahlgren blev kortvarig och brunnsdrickandet vid Aganippes källa upphörde efter endast en säsong, då Dahlgrens sviktande hälsa tog ut sin rätt. EFC sammanfattar sin beundran för Dahlgren med orden:
Få skalder hafva under sin lifstid fått glädja sig åt ett så fullt erkännande som Dahlgren. Hans öfverlägsna målande snille, hans glada verldsåskådning förenade med det ädla och varma element, som tillhör den diktare, hvilken, liksom han, fattar Guds ande i hela den lefvande naturen, gjorde honom dyrbar för hans samtid och skall för all tid låta hans namn lysa bland de verkliga ädelstenar, hvilka efter hand infattas i Sveriges skaldekrona.
Riktigt så blev det som bekant inte, idag får väl Dahlgren betraktas som i det närmaste bortglömd; i Den svenska litteraturen nämns han ett par gånger i förbifarten och för att finna hans verk tycks det vara till Projekt Runeberg man får vända sig. En författare som bestått tidens tand bättre är en viss Carl Jonas Ludvig Almqvist, vilken nästa avsnitt i minnesanteckningarna tillägnats.

* Aganippe, i det antika Grekland källa vid berget Helikon i Boiotien, helgad åt muserna. Dess vatten ansågs ge poetisk inspiration. (enligt NE)

tisdag 27 december 2011

Eva-Marie Liffner, Drömmaren och sorgen

Det är midsommaren 1952 och arkitekt Lars Israel Wahlman blickar tillbaka på sitt liv. Han låter tankarna löpa fram och tillbaka i tiden, men framförallt är det 1800-talets sista år som kommer för honom, åren då han arbetade på sitt första egna stora uppdrag, Tjolöholms slott, som beställts av det skottskättade paret James Fredrik och Blanche Dickson. Arbetet med slottet tog flera år och kom att prägla Wahlman inte bara som arkitekt utan även som människa. Blanche Dickson ställde stora krav, ville ha något utöver det vanliga, och det får man väl säga att hon fick: ett elisabetanskt slott vid den halländska kusten, ett slott som kombinerar sagans mystik med tidens modernaste bekvämligheter.

Det handlar alltså om drömmar och sorg, men också om kärlek och handfast skapande. Liffner skriver eftertänksamt och exakt, lyfter fram detaljer och skuggor, bygger skickligt upp en atmosfär präglad av både dröm och skärpa. Romanen hålls samman med fast hand och hennes både sökande och exakta stil är en fröjd att läsa. Åndå är jag kluven till Drömmaren och sorgen: impulsen att genast läsa om kvävs av den fadda smaken av hänsynslöshet gentemot människor som inte kan försvara sig. Det klåfingriga utnyttjandet av både arkitekt Wahlman och familjen Dickson lämnar en obehaglig känsla efter sig, och inte blir det bättre av Liffners nonchalanta rader i efterordet:

Det är inte verklighetens Lars Israel Wahlman som vandrar genom denna historia. Visserligen finns flera av hans verk med [...], men det handlar ändå om en fantasi. På samma sätt förhåller det sig med mina tankar om paret Dickson, deras släktingar och anställda.

Liffner gör det så förbaskat lätt för sig. Om hon hade ansträngt sig lite kunde hon mycket väl ha gjort sin historia mer utpräglat fiktiv, men nu har hon alltså  valt att tränga sig på, forma och utnyttja efter eget behag, rida på de verkliga personernas liv och rykte, och så vifta bort allt ansvar med några avslutande rader och en romanetikett på omslaget. Att Drömmaren och sorgen är en riktigt bra roman, en av de bästa jag läst på länge, förlåter en del, men ändå, kluven var ordet.

måndag 19 december 2011

FfGK:s portfölj 2011

Lagom till jul varje år kommer en portfölj med grafiska blad från Föreningen för grafisk konst. Det är alltid lika roligt att öppna mappen och se vad som fått vara med denna gång. Med varje portfölj följer även ett "Meddelande" där de medverkande konstnärerna presenteras, och i år var de Nina Bondeson, Leif Elggren, Einar Höste, Örjan Wikström och Eva Zettervall.

I årets portfölj fastnade jag framförallt för Örjan Wikströms Saraband.

Örjan Wikström, Saraband, Fotopolymergravyr
I "Meddelandet" skriver Mikael Kihlman:
Saraband är en ögonblicksbild inspirerad av en dansföreställning Örjan såg på Theatre des Champs-Elysees i Paris. Dansen Saraband har anor från 1500-talets Spanien och uttrycker ofta undertryckt längtan och passion med en känsla av vemod. Teman som hela tiden återkommer i hans arbeten. I föreställningen Örjan bevistade, rörde sig en man ensam på en sparsmakad scen, i ett fritt svävande Wikströmskt ljus till cellosviter av Bach.
Mitt eget foto gör inte verket rättvisa, men snart lägger de säkert ut ordentliga bilder över årets portfölj på FfGK:s hemsida. För den som är intresserad av grafisk konst kan jag verkligen rekommendera att titta in på hemsidan, där grafiska blad ur alla FfGK:s portföljer sedan starten 1887 finns att beskåda.

fredag 16 december 2011

Äntligen...

sitter jag här med Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif 1840-1860, första delen.

Exemplaret på biblioteket här i stan har förkommit och det har inte varit helt lätt att få tag i ett annat. Men igår kom det ex från Örebro (Tack Lennart Erling och Hermia för hjälpen!) Boken gavs ut 1878, någon senare upplaga känner jag inte till, och just det här exemplaret tycks i det närmaste orört. Den förste innehavaren var en Konrad Ahlén som har skrivit en sirlig namnteckning på försättsbladet, boken donerades sedan till ett läroverk i Örebro och har slutligen hamnat på universitetsbiblioteket i samma stad. Möjligen har någon bläddrat igenom de första sidorna, om inte annat när alla stämplar skulle in i boken, men de flesta sidor tycks aldrig ha varit uppslagna. Hade jag hittat detta exemplar på ett antikvariat hade jag gladeligen lagt ut ett halvårs bokbudget på den. Nu skall det läsas och så får vi se om Minnen af svenskt författarlif är en bortglömd pärla eller en text som gör sig bäst där den nu tycks förpassad: bortglömd i dammiga biblioteksmagasin...

torsdag 15 december 2011

Stig Dagerman, Bröllopsbesvär

Stig Dagermans "Att döda ett barn" måste vara en av de populäraste novellerna att undervisa om i svenska skolan, själv har jag stött på den både under högstadiet, gymnasiet och på universitetet. Och inte är det mycket att säga om det: "Att döda ett barn" är en stark text som förtjänar att uppmärksammas. Men Dagerman har ju skrivit så mycket mer, de få år han var aktiv var han ytterligt produktiv, och nu har jag kommit mig för att läsa en av hans romaner, närmare bestämt Bröllopsbesvär som kom ut 1949 och är Dagermans sista.

Handlingen utspelar sig på landsbygden under ett dygn. Bonddottern Hildur Palm väntar barn med Martin, men Martin har försvunnit och nu skall Hildur gifta sig med slaktaren Hilmer Westlund. Hilmer är gravt alkoholiserad och dubbelt så gammal som Hildur, men efter mottot "man tager vad man haver", eller kanske snarare vad man kan få, tar Hildur hellre Hilmer än blir ensamstående mor som sin förgrämda syster Irma. Martin dyker dock upp på bröllopet, Hildur avvisar honom och det hela slutar med att Martin hänger sig i ladan.

Bröllopsföljet består av en ansenlig skara människor och Dagerman gör vad han kan för att framställa dem alla i dålig dager. Det är våld, fylla, hån och rena elakheter, sida upp och sida ner. De inblandade framstår som inskränkta och löjliga och författaren tycks förakta dem alla. I Den svenska litteraturen menar man att Bröllopsbesvär är humoristisk och att "här blandas på ett säreget sätt det komiska och det tragiska till en grotesk helhet." Jag tyckte dock inte att Bröllopsbesvär var det minsta rolig, snarare patetisk i sin grovkornighet och sitt gottande i livets tarvligheter.



Språket är kantigt och grovt, vilket passar väl till historien, men är tröttsamt att läsa. Den utgåva av Bröllopsbesvär som jag läst är från 1970 och flitigt illustrerad av Svenolov Ehrén. Illustrationerna är även de grovhuggna och råa. Det finns alltså en konsekvens i historien, språket och illustrationerna, men jag kan inte påstå att jag uppskattade något av det. Bröllopsbesvär var en besvikelse men jag skall försöka ladda om och läsa De dömdas ö, vilken ofta förs fram som Dagermans centrala verk.

måndag 12 december 2011

Lotta Lotass, Nya dikter

Att läsa Lotta Lotass Nya dikter är som att läsa en besvärjelse, ett försök att betvinga en avgrund av hopplöshet, en desperat längtan bort, bort. Språket är rytmiskt och flödande och så förbannat vackert att jag ryser när jag läser. Med sina upprepningar - kunde jag, oh, kunde jag - och allitterationer fastnar dikterna lätt i minnet och blir till en skatt att ständigt ha med sig.

Dikterna är illustrerade med svartvita foton av cirkuselefanter och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Å ena sidan kan dikterna verkligen handla om dessa elefanter, vars liv är så kringskuret och helt avskärmat från det liv de var ämnade att leva, å andra sidan riskerar bilderna att leda till en onödig begränsning; dikterna har mycket att säga om andra liv än cirkuselefanternas. Men bilderna är ingen stor sak: det är orden, språket, som är det väsentliga:


Kunde jag som stenen vittra
och bli sand på havets stränder,
där att sköljas bort av brottsjö,
bäras undan av en bränning.
Kunde jag som minsta grandet
svinna bort bland oceaner.











Lotass Nya Dikter publicerades under hösten på nätforumet Autor Eter och finns tillgängliga för alla som vill, så ta chansen och läs!

torsdag 8 december 2011

Ellen Mattson, Nattvandring

Glädjestranden som kom 2008 tycker jag mycket om och efter att ha läst den en tre fyra gånger kunde det ju vara dags för något mer av Ellen Mattson, och varför då inte börja från början, med Mattsons debutroman Nattvandring från 1992.

En mor och en far omkommer i en flygolycka och lämnar fem barn efter sig; fem syskon som försöker leva sina liv så gott de kan i skuggan av de föräldrar som blir allt vagare i deras minnen. Äldsta systern Olga går helt upp i omsorgen om familjen och det blir hon som får vara fixstjärnan både i romanen och för de yngre syskonen: George med sitt rastlösa skrivande och resande, mellansyskonen Sara och Martin med sina vaga konturer och hjälplösa bortdrivande, och så den yngste brodern Henrik, med sitt sökande och pusslande bakåt i tiden, till det som hände innan.

Syskonen tyr sig till varandra, vilsna och osäkra, och trots att de söker sig olika vägar i livet lyckas ingen av dem knyta nya familjeband. Allt tycks skört och på något vis fladdrar deras liv iväg med dem.

Det händer inte så mycket i romanen, kanske för att den redan överskuggande Händelsen redan har hänt och det finns liksom inte utrymme för något mer. Syskonens uppriktighet gentemot varandra blir dock allt skarpare med åren, ibland nästan hänsynslös, och utmynnar i ett pärlband av små gräl, eller kanske snarare koncentrerade meningsutbyten, om livet och minnena och meningen med alltihop.
"Nej", sa Sara. "Vi kan nästan inte alls förstå varandra. Men vi får inte låta det hindra oss."
Det är avskalat och välskrivet, vackert och tragiskt. Och jag kommer absolut att läsa mer av Ellen Mattson.

tisdag 6 december 2011

Vinteraningar

I natt kom så äntligen snön! Ett tunt vitt täcke som lyste upp, knastrade under fötterna och doftade frisk vinter.

Mitt på dagen promenerade jag bort till biblioteket och meddelade att jag har gett upp Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarliv för den här gången. Exemplaret på biblioteket här i stan har förkommit och nu hade de varit vänliga och plockat hem ett från Luleå. Tyvärr var det inte hemlån och efter att ha försökt i två veckor är det bara att inse att mina lästider inte stämmer överens med bibliotekets öppettider.

I konsthallen bredvid biblioteket visade de en utställning med ny grafik, Amazing graphics. En samlingsutställning med verk av 30 konstnärer från Konstnärernas kollektivverkstad i Göteborg. Jag fastnade framförallt för Inger Bernholdssons små skimrande sagobilder i viskositetstryck och hade jag varit rik hade de fått följa med hem.

Annars läser jag just nu Ellen Mattsons Nattvandring. Läste ut den igår, men tyckte så mycket om den att jag genast började om. Mer om det senare.

lördag 3 december 2011

Iskall ruskläsning

När vi senast hälsade på hos mina föräldrar blev jag uppmanad att gå igenom böckerna som under årens lopp samlats i källaren. Där visade sig finnas böcker jag läste i mellanstadieåldern, böcker som jag glömt att jag hade, böcker som maken bidragit med och annat som fyllde ut högarna och inte kunde skyllas på mig, som farmor och farfars vigselbevis och pappas Svensk soldat 1967. Efter ett allvarligt försök att vara kritisk hamnade hälften av böckerna i skräphögen.

Nu skall då de böcker som fick följa med hem sorteras in i bokhyllan, något som inte görs i brådrasket: dels är det ont om plats, dels är det svårt att avhålla sig från att bläddra och läsa lite grann innan boken ställs undan. Summan av dagens arbete blev därmed att två (2) böcker kom ur kassarna: ett Calvin and Hobbes-album - som får nya dimensioner när man läser det som förälder - och Gunnar Brusewitz Ishavskust (1999).

Ishavkust är kanske mer ett häfte en än bok, men den rymmer flera fina betraktelser i ord och bild (akvarell) från Brusewitz besök i arktiska landskap som Grönland, Island och Spetsbergen. Det är kargt, tidlöst och vemodigt. Flera gånger stöter han på lämningar efter främst 1800-talets besinningslösa jakt på val och andra späckdjur, och inte har det blivit mycket bättre sedan dess:
  Med ofattbar cynism vägrar fortfarande vissa länder att gå med på vettiga begränsningar av jakten på några utrotningshotade valarter. De kommersiella intressena överväger och man struntar i forskarnas varningar.
   Allt enligt välbekant mönster. I sak har vi inte blivit ett dugg klokare än när vi utrotade dronten, garfågeln eller Stellers sjöko i besinningslösa massakrer.
Men fortfarande finns det mycket kvar att se längs ishavets kuster: kalvande glaciärer, nyfikna isbjörnar, säregna färger och former. Regnet slår mot rutan medan jag läser och det är väl tveksamt om vi får en vit jul här på västkusten i år, men till Brusewitz isvidder drömmer jag mig gärna bort.