söndag 30 december 2012

Dimma

I helgen var vi ute hos mina föräldrar på Stocken. Åt god mat, läste och promenerade. På fredagen var vädret klart men under natten slog det om och på lördagen var såväl hus som skär insvepta i gråaste grått. Ejdrarna har flockat sig och när de flyger tillsammans viner det som kilremmen på en bil, ett ljud som riktigt skär genom det så här års ständigt närvarande mullret från havet utanför.

Från Paln mot Råön 121229

torsdag 27 december 2012

Well, we live by hope.

The marvellous thing was coming into this haven of calm water and, for a season, not having to worry my head with anything but uncovering their wall-painting for them. And, afterwards, perhaps I could make a new start, forget what the War and the rows with Vinny hade done to me and begin where I'd left off. This is what I need, I thought - a new start and, afterwards, maybe I won't be a casualty anymore.
   Well, we live by hope.


Året är 1920 och Tom Birkin kommer till byn Oxgodby för att restaurera en medeltida muralmålning som varit dold under vit puts i över femhundra år. Trots sina blott 25 år är Birkin en sargad man med taggarna utåt. Tiden i det stora krigets skyttegravar har satt sina spår och grälen med hustrun som nyligen lämnat honom för en annan har lagt sten på börda.

Birkin anländer till Oxgodby en regnig dag i juli och känner sig till en början främmande inför de människor han möter, men regnet upphör snart och folket i byn visar sig vänliga. Anledningen till att han fått detta arbete är att den excentriska miss Hebron dött och i sitt testamente avsatt pengar till att ta fram den medeltida muralmålningen i kyrkan i ljuset och till att leta rätt på graven efter en Piers Hebron som av okänd anledning antas ha jordfästs utanför kyrkogården vid samma tid som muralmålningen tillkom. Birkin får sålunda sällskap av arkeologen Charles Moon som i skydd av sitt konformiga tält gräver sig runt kyrkan i augustihettan.

Birkin har inga egna konstnärliga ambitioner men känner igen ett mästerverk när ha ser ett och den målning han bit för bit avtäcker i den lilla lantkyrkan är bland det bästa han sett. Han tänker en hel del på den som en gång gjorde målningen, i en helt annan tid då människan såg annorlunda på sig själv och världen. Mesta tiden tillbringar Birkin ensam uppflugen på sin ställning men ibland får han sällskap av stationsmästarens dotter Kathy som med barnets uppriktiga nyfikenhet livar upp honom och ibland kommer prästens vackra hustru Alice Keach förbi.

Texter flyter fram som en lugn å en varm sommardag och trots det korta formatet och den eftertänksamma stilen får Carr mycket sagt. Under den lugna ytan finns en stillsam dramatik som bit för bit avtäcks likt den gamla målningen. Som läsare dras man in i romanens lantliga frid och det är inte svårt att förstå den läkande verkan dessa sommarveckor har på Birkin.

I förordet skriver Carr att han till en början tänkt sig att skriva en lättsam roman, en lantlig idyll i stil med Thomas Hardys Under the Greenwood Tree, med en man som vemodigt tänker tillbaka på något vackert som för alltid gått förlorat.
Then, agian, during the months whilst one is writing about the past, a story is coloured by what presently is happening to its writer. So, imperceptibly, the tone of voice changes, original intentions slip away. And I found myself looking through another window at a darker landscape inhabited by neither the present nor the past.
Nog finns mycket av den lantliga idyllen Carr först tänkte sig kvar i slutresultatet, men det är genombrutet av svart stråk. Idyll är ett begrepp som stötts och blötts och som många tycks rygga tillbaka inför. Einar på bloggen Rapsodi har en intressant serie inlägg på temat "Idyll och verklighet" som varmt rekommenderas.

Även Ingrid har läst J. L. Carrs A Month in the Country.

tisdag 25 december 2012

Timmarnas dans


I Maria Gripes Agnes Cecilia spelar Amilcare Ponchiellis "Timmarnas dans" ur operan La Gioconda en viss roll. Föräldralösa Nora flyttar med sin nya familj in i en våning i ett gammalt hus och snart börjar det hända sällsamma saker då någon försöker kontakta henne från en annan tid. En dag får Nora se en flicka som dansar till "Timmarnas dans" spelat på ett piano. Kanske tänkte sig Gripe att det lät ungefär så här (det räcker gott att lyssna på de första 47 sekunderna):


Och ja, om någon råkar börja nynna på Cornelis Vreeswijks "Brev från kolonien" är det inte konstigt alls. Vreeswijk lånade melodin av Allan Sherman som i sin tur hämtat den från Ponchielli och vips fick vi en svensk klassiker.

En mer fyllig version av "Timmarnas dans" finns här, med dans (och det är väl värt att lyssna på alla tio minuterna):


Vi har nu haft högläsning av två av Gripes böcker - Agnes Cecilia och Pappa Pellerins dotter - och till min stora glädje vill barnen gärna höra mer. Men först vill de ha något mer äventyrligt. Kanske blir det något av Katherine Paterson då filmen Bron till Terabitia baserad på hennes bok Det hemliga landet föll dem på läppen.

lördag 22 december 2012


God Jul
och
Gott Nytt År!


önskas alla bloggvänner.

Nu blir det jullov på Ord och jord.


 

fredag 21 december 2012

Being unwanted isn't exactly a new thing for me

När vi var på biblioteket här om dagen snappade dottern åt sig filmen Breaking dawn, del 1. Det är fjärde filmen av fem baserade på Stephenie Meyers Twilight-böcker. Från elva år stod det på omslaget men att låta min elvaåring se filmen ensam ville jag inte och att se den tillsammans visade sig riktigt trevligt. Ingen av oss har läst böckerna eller sett de tidigare filmerna, men det var inte svårt att hänga med för det.

Människan Bella gifter sig med vampyren Edward, till varulven Jacobs stora sorg. Redan under smekmånaden händer det som inte skulle kunna hända: Bella blir gravid. Fostret växer snabbt och suger helt musten ur modern. Vad det är för en slags varelse hon bär på är det ingen som vet och frågan är om Bella ens kommer att överleva graviditeten. Både Edward och Jacob är förtvivlade och urgamla konflikter mellan vampyrer och varulvar väcks till liv.

Jag hade bara vaga uppfattningar om vad Twilight-sagan var för något och får erkänna att förväntningarna var minst sagt låga, vilket hade den fördelen att jag kunde upptäcka att det ju inte alls var så illa.

Twillight-sagan har fått kritik för stereotypa könsroller, att kvinnorna är passiva och männen aktiva. I Breaking dawn ligger Bella mest på en soffa och blir mer och mer utmärglad allt eftersom barnet växer i henne medan Edward och Jacob försöker hitta lösningar, men det var inte mycket att hänga upp sig på.

Värre var att de dragit ut filmen på 112 minuter. Hälften hade räckt gott och väl. Men det hindrar inte att det fanns ett par riktigt bra scener, som när Jacob i sin varulvskepnad går emot flockens ledare Sam i en tvekamp med mer subtila uttryck än vad man ofta får se på (barn- och ungdoms)film. Synd bara att de skulle morra fånigt hela tiden. Vilda vargar är tystare och värdigare i sitt sociala samspel. Över huvud taget var det inte överdrivet mycket våld. Några vassa replikskiften hade de också fått med. Och även om det var långdraget så var det välgjort.

Familjens filmkvällar är på väg att lämna barnfilmerna för ungdomsfilmerna och det är riktigt roligt. Med barn i huset får man ta del av mycket man annars inte skulle kommit i kontakt med. Två filmer till i Twilight-serien är redan inlånade och kommer att ses under helgen. I kväll blir det dock Bron till Terabitia, baserad på boken Det hemliga landet av Katherine Paterson som fick priset till Astrid Lindgrens minne 2006.

Men först skall vi koka knäck.

torsdag 20 december 2012

Rondellhundar i all ära

Vid Kexfabrikens rondell i Kungälv står Leo Petterssons Krukan, till glädje för alla oss som passerar den dagligen, till fots, med cykel eller bil. Många med bil blev jag varse när jag skulle försöka fotografera skulpturen utan en massa fordon omkring. Nå väl, grå bohusgranit kan man gör mycket av och när stenarna om nätterna glimmar i blå belysning blir det riktigt vackert.


Leo Pettersson, Krukan

Och Billedvogteren, (som jag skrev om här) har fått sin julskrud:
Pontus Kjerrmans, Billedvogteren på sin trappesokkel.
God kväll.

måndag 17 december 2012

Förlåt mig mina synder. De är äkta och mycket starka.

Sagt av Thomas Nydahl i hans bok Inre frihet. En bok innehållande fragmentariska anteckningar från ett skrivande liv under åren 2005-2006. Eftertänksamma funderingar och skarpa analyser varvas med bittra utfall, bakåtblickar samsas med så väl utblickar som inblickar. Åren som arbetare på en färgfabrik med vämjeliga arbetsförhållanden gör sig påminda, världens konflikter tränger sig på och de egna bekymren med sjukdomar, alkohol och ångest tar mycket kraft. Men livets glädjeämnen finns där också, i form av "musik, litteratur, mat, vin och kärlek".

Nydahl skriver rättframt och utan sidoblickar, utlämnande - men bara av sig själv. Nära och kära finns där omkring honom men får behålla sin integritet. Något som kan tyckas självklart men som i dagens flöde av litteratur där författare utan skrupler ställer ut sina närmaste till allmänt beskådande känns det riktigt uppfriskande med någon som vet att dra gränser.

En central händelse i Nydahls liv under den tid som boken täcker är att han säger upp bekantskapen med kulturredaktören på Kvällsposten, efter 26 år som medarbetare på tidningen.
Efter att äntligen ha tagit steget och lämnat Kvällsposten är jag i alla avseenden en fri människa: hellre de sista slantarna på krogen en torsdagskväll än en pension från familjen Bonnier. Livet som skriftställare utanför de etablerade förlagen har format och härdat mig: nu vågar jag kasta mig ut från klippan. Jag kan se mig i spegeln!
Det är ett stort steg att ta och frihetens pris är ekonomisk otrygghet. Med det tycks ju glädjande nog ha gått bra, att döma av aktiviteten på Nydahls blogg Vaka över ensamheten och den regelbundna strömmen av böcker utgivna på eget förlag.

lördag 15 december 2012

Att man ännu är av sådan mjuk lera

Mollie Faustman, Flicka med röd hatt
Jag var en humbug förstås, men hur många unga konstnärer är inte det? Man tycker om vad man ska tycka om. Inte det de gamla tycker om, det ska man inte tycka om - men vad de unga tycker att man ska tycka om, det tycker man om. Det är inte cynism, det är bara det, att man ännu är av sådan mjuk lera.

Mollie Faustman om sin tid som elev på Valand, då hon enligt egen utsago förtalade all konst hon tidigare beundrat samtidigt som hon målade i ett tre år långt lyckorus. Den fina Flicka med röd hatt tillkom dock många år senare.

torsdag 13 december 2012

Skall det vara kubism skall det vara en fiol

Arvid Fougstedt, Stilleben med fiol, 1920
I katalogen Abstrakt konst från 1947 skriver de rörande Stilleben med fiol:
Fougstedt som skulle bli den klassicistiska saklighetens trognaste förkämpe, visar sig i denna duk fullt förtrogen med kubismens principer. Han avbildar en fiol, ett typiskt kubistmotiv, ungefär som i ett dubbelexponerat fotografi: man får en bild av föremålet från två håll samtidigt. Olika plan skjuts in i motivet, olikfärgade eller mönstrade på olika sätt. Den ådriga träskivan erinrar om experimenten av samtida målare, som klistrade verkliga träskivor på duken i sanningens intresse.
Arvid Fougstedt målade alltså helst i en saklig och realistisk stil och är mest känd som företrädare för "Den nya sakligheten", men det hindrade inte att han kunde nyttja modernistiska stilgrepp när han så önskade. Stilleben med fiol målade Fougstedt i Paris 1920. Han hade blivit inbjuden till Picassos ateljé och historien förtäljer att tavlan målades på plats i mästarens ateljé. Målningen är tydligt kubistisk och kanske var Georges Braques Violin och kanna från 1910  (se här) en inspirationskälla.

måndag 10 december 2012

Blå Eld

Servisen Blå Eld blev formgivaren Hertha Bengtsons genombrott. Hon började som mönstertecknerska på Rörstrand 1941 och profilerade sig snart med sina djärva och nyskapande idéer. Blå Eld var resultatet av nästan fem års experimenterande: de till synes enkla formerna var inte så enkla att tillverka och koboltoxiden i den blå glasyren bildade syrgasblåsor vid bränningen. Det senare löste man dock så småningom genom att bland kobolten med aluminiumoxid.

Blå Eld börja tillverkas 1949 och slog igenom stort redan 1950. Servisen sågs som modern och stilfull tack vare sin okonventionella form och färgsättning - man äter på det vita och serverar från det blå. Materialet är blå- och vitglaserat flintgods med fiskbensmönstrad relifdekor. Fiskbensmönstrad enligt Rörstrands beskrivning men jag tycker mer det liknar veteax. Vackert är det hur som helst.

Flintgods är tyvärr lätt att nagga och minsta spricka missfärgas genast, men den servis från tidigt 1950-tal som vi just har fått i gåva är i mycket fint skick, trots flitigt användande. Sedan tidigare har vi en tekanna ur serien som förgyller eftermiddagarnas testund.

söndag 9 december 2012

Apelsiner och valthornssnäckor

Vecka efter vecka gick jag tillbaka dit bara för att titta.
    Och sedan en vecka var hon inte där längre.
    Det fanns inget jag kunde göra mer än att stirra och stirra på valthornssnäckorna.
    Valthornssnäckor är egendomliga och betryggande.
    De har inget begrepp om samhällsliv och fortplantar sig mycket diskret.
    Men de har en stark känsla av personlig värdighet.
    Till och med när den ligger framstupa med ansiktet i ättika är det något ädelt över en valthornssnäcka.
    Och det kan man sannerligen inte säga om vem som helst.

Har just läst Jeanette Wintersons fina Det finns annan frukt än apelsiner. Sist av alla förmodar jag, så jag nöjer mig med att konstatera att den levde upp till förväntningarna och att jag önskar att bibliotekskön till Varför vara lycklig när du kan vara normal? kunde gå lite fortare.

fredag 7 december 2012

Iskall morgon

Sexton grader kallt och vindstilla. Marken, träden, luften - allt gnistrar.

Det är ett år sedan vår hund dog och dagar som dessa saknar jag den mer än någonsin.

Jag kom inte längre än till första delen i Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key innan det var dags att lämna tillbaka den till biblioteket. Snopet, men bara att ställa sig på kö igen.

måndag 3 december 2012

Elsa Holm och Ellen Key

Har just börjat läsa Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key och det bådar gott.

I Anna Lenah Elgströms bok Elsa i männens värld (som jag skrev om här) låter hon sin hjältinna Elsa Holm möta Ellen Key. Ett möte som blev föga lyckat. Elsa kom oförberedd: hon hade inte läst en rad av Key, men hört desto mer om "den gamla geniala nuckan" (sic!)

Enligt Elgström underströk Key att grunden för kvinnornas ofrihet var den sexuella ofriheten; "först då kvinnorna blevo fria som könsvarelser, fria och självständiga mödrar, kunde de verkligt bli fria också som människor."

Detta betonande av kvinnans moderlighet som hennes väsens främsta kraft framstod, enligt Elgström, för många av tidens unga kvinnor som en snara för deras mänskliga oberoende.

Elsa var mycket nervös inför mötet med Key och
skulle antagligen smitit ut för trapporna igen - så omöjligt tedde det sig plötsligt för henne, där hon stod i tamburen och skalv i knävecken, att ensam stiga in över tröskeln och gå mot alla de där främmande varelserna - om icke slutligen den vackra unga värdinnan kommit och hämtat henne samt vid  handen fört henne fram till en liten rultig gråklädd dam med vackert, vitt hår och lång näsa, vilken höll hov i det utbyggda ateljéfönstret.
    Elsa såg eldröd och förvirrad ett par vänliga grå ögon plira upp mot sig, innan en småländsk röst med rullande rrr tilltalade henne med ord - vilka nära nog kommo henne att önska att golvet ville öppna sig och sluka henne! Närsynt stirrande henne i ansiktet lade Ellen Key med en profetissegest sin hand på hennes panna: Unga kvinna, rullade rösten, förgät icke din bestämmelse, som är att bli en god moder - unga kvinna, som snart bör bli mor!
   Huvudbry tumlade Elsa ur kretsen, där nästa nykomling intog platsen vid madonnans fötter; hon lyssnade nästan blundande av obehag efter de kvävda skratt, vilka väl måste möta henne. Men alla sågo endast högtidligt uppbyggda ut, då de närmade sig henne, lyckönskande henne, som till en stor ära - tills det allmänna uttåget till matsalen gav henne fri. Hon fann sig mellan Magueli och flickan Hummelhjelm, vilka naturligtvis skrattade åt henne men också kunde begripa hur vanvettigt ett sådant tilltal måste synas henne, - En förolämpning, fnös hon, en smaklös förolämpning - skulle hon sagt till en ung man att han snart borde bli far!"
Inte så snällt porträtterat, men så var Key också stridbar och väckte starka känslor i många läger.

Tillagt förtydligande: När jag började läsa Ambjörnssons bok om Key kom jag att tänka på att Elgström nämnt henne i en av sina Elsa-böcker, i övrigt har Ambjörnsson ingen "skuld" i ovanstående. Den bild Elgström ger av Key är som sagt inte smickrande och får väl ses som ett uttryck för hur kontroversiell Key och hennes idéer var i samtiden.

söndag 2 december 2012

FfGK:s portfölj 2012

Lennart Aschenbrenner, La Fille II
Lagom till första advent kom årets portfölj från Föreningen för Grafisk Konst och lyste upp tillvaron.

Fem fina blad av konstnärerna Lennart Aschenbrenner, Lisa Larsson, Harri Monni, Helmtrud Nyström och Kristina Thun.

Filmen Under press följde också med i portföljen och den visade sig vara ett riktigt litet guldkorn. I filmen berättar mästertryckaren Ole Larsen om verksamheten på Ateljé Larsen i Helsingborg och visar hur det kan gå till när man tycker ett stort grafiskt blad. Ett fascinerande hantverk. Filmen finns att se på nätet här.

Kristina Thun, Hus II

På FfGK:s hemsida hittar man bilder på de grafiska bladen ur alla föreningens portföljer sedan starten 1887, dock ännu ej på årets men de kommer nog snart. Till dess får ni hålla till godo med de lite mörka fotona ovan av två av årets favoriter.

fredag 30 november 2012

Mare Kandre, Deliria

Jag skriver en bok gjord på trettio strofer komprimerade till en dikt så tunn att det jordiska lyser igenom den och så mättad av det jorden skänkt oss att den knappt går att öppna än. Och om man säger mig att det inte tjänar något till för att ingen i nuet är intresserad och den bara kommer att läsas av en enda människa om hundra eller tusen år, eller kanske till och med aldrig, särskilt då, för denna enda människa, eller ingen, skriver jag.
    Jag skriver ödsligt, på tok för sorgligt, alldeles för svårt, så ingen förstår mig, så alla förstår mig, skriver "ande", "far", "labyrint", och om detta inte räcker till för att övertyga någon enda människa om livets oundgänglighet och skönhet, ja, då skriver jag lite till.
Det var en slump men känns som en tanke att jag direkt efter Bodil Malmstens Konsten att skriva skulle komma att läsa en annan, om än helt väsensskild, bok om skrivande. För det finns inget alls av handbok över Mare Kandres Deliria bara helt enkelt oerhört mycket att hämta för den som skriver, som läser, ja, för alla som sätter litteraturen högt.

Mare Kandre skriver till poesins försvar, till poesins lov och i trots mot förnumstigheter om poesins obegriplighet och onyttighet. Det är sorgligt och allvarligt och ibland riktigt roligt, på det där syrliga viset som hon senare kom att utveckla i romaner som Quinnan och Dr Dreuf och Djävulen och gud (som jag skrivit om här och här).

Deliria kom ut 1992 men Kandres tankar om poesins nödvändighet i ett samhälle som allt snabbare snurrar mot avgrunden är lika aktuella nu som då. Med lätt hand rör hon sig över de stora vidderna, ner i de minsta hålorna, genom tidevarven. Länkar samman liv med död, människa med djur, himmel med jord. Det är en stark text som berör mig djupt, på ett både upplyftande och sorgesamt vis.

Lite sorgligt är det också att jag nu har läst allt Kandre gav ut innan hon dog alldeles för tidigt 2005, bara 43 år ung. Men böckerna finns ju kvar, att läsa om och om igen.

tisdag 27 november 2012

Med all rätt

Med all rätt befarar jag nu att tillståndet i världen och vår egen outsinliga hunger efter pengar, makt och allsköns döda ting för evigt skall beröva oss just poesin.
    Och om dikten försvinner helt från jordens yta,
    var skall då poeterna stå?
    Och om poeterna berövas sin rätt att med ord förvränga världen till att åter bli begriplig och sann,
    vilka skall då skilja smärtan från lögnen och med ord, i bilder, återbörda det till oss?
    Och om detta sker,
    vilkas sinnen skall då tjäna som droppar åt de speglingar av liv och död som ingenting annat är smått nog att rymma?
    Och om dikten slocknar helt, som om vi aldrig funnits till, inte anses lönande nog, bara räknas i antal sålda exemplar,
    hur lång tid kommer det då att ta innan människan själv går samma öde till mötes och
    var skall vi då kunna se oss själva i djurisk skala, hitta de andra, som är vi, nu, och de döda?
    Och om vi inte ser oss själva någonstans för att skåpet står tomt och huset är öde och boken, den goda, sållats bort,
    var skall vi då bevara bilderna som minnet inte ville ha?
    Och om detta förnekas oss,
    med vilka mått skall då det okända mätas?
    Och om världen blir torftig, mörk, än mer dyster, för att dikten förlorat, slocknat, sinat och släckts,
    så som djuren nu dör,
    så som jorden nu börjar försvinna,
    hur skall vi då hantera vår skräck?
    Och om vår skräck blir för stor, växer, blir oss övermäktig, inte liknas vid någonting alls, inte går att uthärda längre och vi därför tar vår tillflykt till än mer pengar, makt och långt fler och dödare ting,
    var, när, hur och med vilken rätt
    skall vi då ge liv åt våra barn?

Mare Kandre, ur Deliria, 1992

söndag 25 november 2012

Bodil Malmsten, Så gör jag, konsten att skriva

Den här boken påstår att det skrivna är viktigt, att skriften är helig, att den skrivandes plikt är att respektera vartenda ord, minsta skiljetecken och aldrig skriva så mycket som ett SMS utan kärlek till att skriva det.
I Så gör jag, konsten att skriva berättar Bodil Malmsten om sitt liv som skrivande människa. Att skriva är på allvar och det är allvaret och kärleken till litteraturen som genomsyrar och bär boken, som hjälper läsaren att överse med allt det som behöver överses med. För det är lika bra att säga det genast: jag är kluven till Konsten att skriva. Det är kärnfullt och drastiskt och klokt, men också koketterande och grunt och rörigt.

Malmsten skriver med glöd om sina egna skrivarmödor, om den nödvändiga lusten som triggar igång det hela, om kvalen och valen och tvivlen, men också om glädjen när det faktiskt ibland ändå flyter på. Anekdoter blandas med råd och tips, litteraturlistor med arbetsuppgifter för den hugade skribenten.


Stilen är tydligt Malmstensk, den där lite hackiga, snärtiga stilen som känns igen från hennes blogg och loggböcker. En stil som där fungerar fint men som här drar mot det ytliga. Malmsten utnyttjar inte möjligheten till fördjupning; nöjer sig gärna med att komma med påståenden och slutsatser utan att redogöra för hur hon kommit fram till dem. Som när hon om skrivarskolor slår fast att hon inte tror att de är skadliga, att det är fel att eleverna där bara skulle lära sig att skriva skrivarskoleprosa och att om det funnits skrivarskolor när hon var ung så hade hon gjort allt hon kunnat för att få gå på en sådan. Slut. Men varför undrar man ju. Varför hade hon velat gå på skrivarskola? Jag har inga invändningar mot det  - lilla - hon säger om skrivarskolor, men det tillför ju inte heller något till debatten om dem.

Eller som när hon först tänker tillbaka på hur mycket boken Det växer ett träd i Brooklyn betydde för henne som barn och sedan läser hon om den och upptäcker att det är en dålig bok. Slut. Dålig, men varför undrar jag igen. Att stämpla en bok som bra eller dålig är lätt gjort men det är motiveringen till varför det är bra eller dåligt som är intressant. Inte minst i en handbok om skrivande.

Boken är fysiskt rejält tilltagen, sidorna många och sättningen av texten minst sagt luftig så inte är det av utrymmesskäl som Malmsten väjer för fördjupning. Det kunde gott lagts in ett register också, speciellt som rubrikerna är mer fyndiga än informativa. I en handbok vill man kunna slå upp och läsa om det man funderar på just för tillfället, för råd och inspiration, och då är det ju fint om det går att hitta rätt utan att läsa om hela boken från början.

Nog nu! Även om jag skulle kunna göra listan med invändningar lång så är ändå Konsten att skriva til syvende og sidst en bok jag hade stort nöje av att läsa. Jag uppskattar att Malmsten håller fast vid sin stil, att hon inte kompromissar med sin egenart. Det är både roligt och inspirerande att följa hennes skrivprocess, att ta del av de fina citat hon samlat på sig genom åren, att fundera vidare på hennes tankar kring att läsa, att skriva, att aldrig upphöra att förundras.

Att aldrig glömma det viktigaste: skriver gör man med kärlek och på allvar. Annars låter man bli.

Författarporträtt: Lars Sundh

lördag 24 november 2012

Citat

Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt satt på rätt ställe.
Isaak Babel

Är mitt uppe i läsningen av Bodil Malmstens Så gör jag - konsten att skriva, och då får man ta del av många tänkvärda citat.

Jag känner inte till någon stor författare som inte har varit en riktigt stor läsare. Kärlek kommer ur kärlek, och litteratur kommer ur litteratur.
Kerstin Ekman

Alla bra böcker har en sak gemensamt,
de är verkligare än om de verkligen hade hänt.
Ernest Hemingway

Förmågan att ha flera motsatta idéer i huvudet och ändå fungera är tecknet på en förstklassig intelligens.
F. Scott Fitzgerald
Uppdaterat sent på kvällen: Jag hade citerat Isaak Babel fel! Fy skäms på mig. Projektil skall det ju vara, punkten som projektil, inte punkten som en punkt som bara står där och skräpar.

torsdag 22 november 2012

Anna Lenah Elgström, Elsa i männens värld

Elsa har nu äntligen kommit till Stockholm för att förverkliga sin dröm om att måla. Modern har dock sin vana trogen satt käppar i hjulet och sett till att Elsa inte genast får börja studera på den målarskola hon önskar. Först skall hon gå en yrkesinriktad skola för teckningslärarinnor och mönster-konstruktörer. Allt för att undvika att hon konkurrerar med sin bror Olle.

Elsa rör sig dock i samma kretsar som brodern, bland artisterna, vilka om dagarna målar i dragiga ateljéer och om nätterna dricker, dansar och flörtar hej vilt. Elsa håller kontakten med slumsystrarna i Frälsningsarméen och får se ett och annat av stadens skuggsida. När så hennes välgörarinna från Uddebo, borgmästarinnan Rose Reenhuvud, dyker upp i Stockholm kommer Elsa även i beröring med stadens bättre bemedlade kretsar.

Elsa rör sig över hela samhällsskalan men passar liksom inte in någonstans, ständigt bär hon med sig den känsla av utanförskap som funnit med henne sedan barnsben. Mycket av det hon stöter på i Stockholm är skrämmande och då framförallt kärleken och dess följder. Hon ryggar tillbaka inför insikten om hur solkigt mötet mellan könen kan vara, vilket dock inte hindrar att hon till allmänt förtret gärna lägger sig i andras förhållanden.

Elsa kämpar med sitt måleri och för att hitta en plats i det tidiga 1900-talets utpräglat manliga värld där en kvinnas egna ambitioner - om de rör något annat än ett gott gifte - ses som otäckt okvinnliga. För att dryga ut sin kassa, vilken ständigt dräneras då hon ohejdat låter sig utnyttjas av alla som kan spela på hennes medlidande, börjar Elsa också börjar skriva krönikor i en dagstidning. Krönikor som väcker en viss uppståndelse med sitt personliga tonfall och direkthet.

Elsa upplever det som sker med en överväldigande intensitet och är på gränsen till hudlös mot omvärlden. Allting blir stort för henne, ofta för stort för att hon skall kunna hantera det. Hon kämpar för att navigera sig fram i staden och dess olika skikt med alla uttalade och outtalade koder. Visst finns det de som vill stötta Elsa, som kommer med goda råd och i all välmening försöker ordna för henne på olika sätt, men det görs grundat på förutfattade meningar om vad en ung kvinna borde tycka, känna och intressera sig för, inte utifrån Elsa själv.

Elsa är som sagt rädd för mycket men mest av allt för kärleken, dess kraft att bryta ned och skapa missämja, och aktar sig noga att trilla dit. Men så möter hon Kurt, sjömannen Olsson som visar sig vara den adliga officeren Louis von Louisin, och blir helt uppslukande förälskad. Kärleken går dock i stöpet och när Elsa i samma väva sviker sin vän Selina vars fyllbult till make misshandlar henne nästan till döds, blir det för mycket för Elsas redan överspända sinne och hon går ned sig i grubblerier och självförbråelser.

Elsa i männens värld är en osminkad skildring av tidens ideal och strömningar och vad de gör med människorna. Elgström skriver med inlevelse och glödande energi. Det är lätt att dras in i den värld hon beskriver, denna hårda och oförstående värld i vilken Elsa bryts ned trots alla sina goda föresatser och allt sitt slit.

Det slutar alltså inte lyckligt för Elsa. Dock finns det något ofullständigt över slutet: berättelsen bara upphör helt abrupt och det går inte att komma från tanken att Elgström inte var riktigt färdig med sin Elsa. Någon mer bok om henne blev det dock tyvärr inte.

onsdag 21 november 2012

Fågelgodis

Det är full fart bland fåglarna utanför köksfönstret. Vi har fått besök av ett hackspettspar som ägnar mycket möda åt att hämta jordnötter som de sedan gömmer i träden runt om på tomten. Här om dagen lagade J till talgbollar av ister från ett lamm. Fettet smälte han i en kastrull och rörde sedan i krossade jordnötter, solrosfrön och hampfrön. Mumma tycker blåmesarna.


måndag 19 november 2012

söndag 18 november 2012

Plats i bokhyllan!

En barnloppis hos Handelsman Flink på Flatön förra helgen fick mig att börja rota i kartongerna på vinden. En hög att spara, en att slänga och en till loppisen. När väl barnsakerna var sorterade och ett par gamla hyllställningar utslängda fick vi plats att resa två bokhyllor på vinden. Två tomma bokhyllor! Så nu håller jag som bäst på att gå igenom våra böcker. Och det är alltid lika spännande.

Det jag själv har tagit in i boet har jag hyfsad koll på, men så är det ju böckerna J bidrar med och alla de böcker svärmor kommer med, av vilka många i sin tur härrör från svärfar. Bland "mina" böcker hittade jag dock Maria Gripes Agnes Cecilia och blev jätteglad. Trodde den hade försvunnit. Nu är högläsningen för barnen till jul i hamn.

Har också funnit tre nummer av Quo Vadis från 1948-49. Hörrör antagligen från svärfar eller hans far. Tycks innehålla essäer och andra lärda texter och med skribenter som Frans G. Bengtsson, T.S. Eliot och Francoise de la Rochefoucauld kan man ju inte bli annat än nyfiken. De hamnar i att-läsa-högen. Quo vadis skall i alla fall vara latin och betyda Vart går du?

Ett par andra gamla skrifter skriker om omvårdnad. Undervisning för infanteristen från 1909 håller på att falla isär alldeles och inte mycket bättre är det med Jägerskiölds Om spel och parningslekar bland djuren. Får se vad vi kan göra åt dem, till restaureringshögen så länge.

Ett par lånade böcker dyker också upp. Aj, aj ,aj, de hamnar i dåligt-samvete-högen.

Men mest växer ändå nyfiken-på-högen med romaner av Tore Zetterholm, Arvid Rundberg, Lázló Németh, Hans Peterson...

Svärmor kom förbi och fick med sig ett par böcker hem igen, bland annat en diktsamling av Cora Sandel som hon råkat sortera ut av misstag och som jag nog får se till att låna tillbaka igen.

Störst blir ändå högen med det som skall arkiveras på vinden. Och kvar står jag med lite glapp i bokhyllan i biblioteket. Härliga utrymmen för nyförvärv...

lördag 17 november 2012

Anna Lenah Elgström, Elsa och kärleken

I den andra delen av Anna Lenah Elgströms Elsa-trilogi, Elsa och kärleken, får vi följa Elsa från det att hon som sextonåring flyttar med sin mor och styvfar Juncker till Måheda, till dess hon som artonåring konfirmeras och tar steget ut i vuxenvärlden.

Disponent Juncker har gått från blodsugare till styvfar i Elsas liv. Familjen har flyttat till Måheda, ett litet småländskt samhälle för vilket Juncker har stora planer: ur de mörka skogarna skall guld vinnas i form av virke och pappersmassa. Första halvan av boken är till stora delar ägnad åt samhället Måheda och beskriver ingående den lilla orten som på kort tid gått från landsortshåla till industristad

Småningom hamnar dock Elsa i blickfånget. Nu en sökande tonåring, rotlös, impulsiv och ofta känslomässigt instabil. Den första tiden i Måheda är ändå en tid av lugn för Elsa. I och med styvfadern Junckers inträde i familjen blir det en helt annan stadga i Elsas liv. Modern hyser fortfarande inga varmare känslor för sin dotter men styvfadern håller av henne och hans strävsamma energi, fast förankrad i det praktiska arbetet med skogsindustrin och dess möjligheter, är något nytt för Elsa och ofta en lisa för hennes överspända känsloliv.

Elsa läser romaner, svärmar för styvfaderns skotske kompanjon och smider framtidsplaner tillsammans med väninnan Kaja. Båda flickorna när konstnärsdrömmar - Elsa inom måleriet och Kaja inom musiken - men de blir ideligen påminda om att det är pojkarna det satsas på. Elsas bror Olle får gå på målarskola i Stockholm och Kajas bror Gustav uppmuntras av omgivningen i sitt pianospelande, trots att det är tydligt att det är Kaja som är den mest musikaliska av syskonen.

Elsas lugna och stabila tillvaro ställs dock på ända hennes pappa plötsligt dyker upp i Måheda för att besöka dottern Ann-Maries grav. Åren i Amerika har tärt hårt på Svenning Holm. Han har sökt sin tillflykt till religionen och försörjer sig på ett underhåll från sin forne chef Juncker. Elsas hjärta svämmar över av medlidande när hon får se sin nedbrutne far och bestämmer sig impulsivt för att följa med fadern till hans "hem" på ett pensionat i Uddebo för att där i självuppoffrande anda ägna sig åt att ta hand om honom.

Livet i Uddebo blir dock inte som Elsa tänkt sig. Att tålmodigt anpassa sig efter en far som hon, trots sina ansträngningar att inte låtsas om det, ändå måste anse för en ynkrygg tär hårt på henne. Hela hennes väsen skriker åt henne att vad hon håller på med är dumheter, men snärjd i det nät av höga ideal som hon bundit åt sig själv sitter hon fast. Hjälp kommer dock så småningom från både väntat och oväntat håll.

Elsa och kärleken levde kanske inte riktigt upp till förväntningarna efter Den kloka Elsa (som jag skrev om här). Det är väl mycket redogörande för de allmänna förhållandena i samhället och de allmänna typer som befolkar detta samhälle. Elsa tappas liksom bort. Men när hon väl får träda in i handlingen så tar det sig ändå och jag ser fram emot att se hur det går för henne när hon nu skall försöka stå på egna ben i Elsa i männens värld.

tisdag 13 november 2012

Roj Friberg på Bohusläns museum

Igår var jag på Bohusläns museum i Uddevalla och såg en utställning med verk av Roj Friberg. Teckningar, målningar och masker. Så här en måndagseftermiddag i november var jag helt ensam i konsthallen och det var fantastiskt skönt att få titta på allt i lugn och ro. Att i tystnaden och stillheten kunna sjunka in i Fribergs fantasirika och suggestiva måleri.

Roj Friberg, Färjeläge, 2008

När det okända träder fram i texten/ bilden uppstår något nytt, utanför analysen, med en ännu oanad innebörd. Detta nya, detta aldrig tidigare sedda, aldrig tidigare lästa, är magiskt och förändrande - det är den kreativa beröringen, njutningen.
Säger Friberg om sin egen kreativa process och denna kreativa beröring smittar liksom av sig på betraktaren. Det fantasirika i bilderna får tankarna att löpa och ögonen att se även sådant som (kanske) inte finns där. Stenarna i gräset blir människor, träden sagoväsen och fasaderna rämnar framför ögonen på en. Ibland riktigt vibrerar bilderna av innehåll som laddas ur i en förnimmelse av hela händelseförlopp.
Roj Friberg, Dröm

Jag blev mycket förtjust i de mättade färgerna och den taktila utstrålningen: känslan av det buskiga i trädens grenverk i Byaråsen, den luddiga mjukheten i Norskt landskap och det läderartade i Ryggtavlor var så stark att jag liksom förväntade mig att verkligen kunna känna det om jag strök med handen över målningarna.


Roj Friberg, Ryggtavlor
Utställningen är omfattande och de flesta av de för Friberg karaktäristiska motiven finns med: mystiska landskap, förfallna fasader, överdådiga interiörer och människor i mer eller mindre spöklik upplösning, gärna i massor. Detta var min första bekantskap med Fribergs konst och jag blev absolut nyfiken på att se mer. Vill ni se utställningen i Uddevalla så blir det dock till att sätta fart då den bara pågår till 18 november.

lördag 10 november 2012

Tilltro oss diktare vingar!

I företalet till Elsa och kärleken går Anna Lenah Elgström till storms mot dem som läst Den kloka Elsa som ett "memoarverk". För även om hennes böcker om Elsa innehåller visst verklighetsstoff, framförallt då miljöerna, så vill hon vad beträffar karaktärer och händelser "på det skarpaste få betona" att dessa är komponerade.
Och så till sist en bön till läsarna: Tilltro oss diktare vingar! Tilltro oss att vi ännu kunna få pegaserna att lyfta sig, att vi inte nödgats byta ut dem mot verklighetens fordar, framdrivna av de "Sanna berättelsernas" smörja!

fredag 9 november 2012

Anna Lenah Elgström, Den kloka Elsa

Alla känna vi till de tider i människornas liv, då det verkar som om man kommit in i en motström, vari allt man företager och planerar liksom vänder sig mot en, misslyckas och resulterar i idel nackdelar och nya bekymmer. Men så finnes det ju å andra sidan medströmstider, då en brusande flod glatt och utan motstånd bär en med sig, allt man rör vid frodas och allt man sätter sig emot övervinnes.

Den kloka Elsa kom ut 1928 och är första delen i Anna Lenah Elgströms Elsa- trilogi med självbiografisk botten. Den del av boken som berör Elsas första år i livet är dock snarast en berättelse om Elsas föräldrar. Ett försök att förstå hur det kunde gå så illa för dessa två som älskade varandra så mycket och mot vilka hela livet tycktes le.

Svenning och Helena Holm känner sig båda ha konstnärssjälar: han spelar violin och skriver, hon spelar piano och sjunger. Båda är de predikantbarn men tror sig har brutit med de stränga religiösa bojor de fick sig pålagda som barn. Det sena artonhundratalet sjuder av nya idéer och ideal, inom så väl religion och politik som konst och handel. Livet tycks fullt av möjligheter för den som förmår ta för sig. Svenning börjar sin bana på sjön och efter ett par framgångsrika år som kapten går han i land för att vara med och bygga upp hamnen i Helsingborg. Familjen lever ett gott liv och njuter av sin ekonomiska framgång vilken ger dem möjlighet att både leva bekvämt och utveckla sina konstnärliga intressen.

Men efter att Svenning spelat stor och satt sitt namn på lite väl många reverser börjar det gå utför. Han får hjälp av disponent Juncker till en plats som kamrer vid ett sågverk i Småland. För att hålla kreditgivarna stången börjar dock Svenning fiffla med bolagets pengar. Juncker avslöjar honom och makarna Holm ser ingen annan utväg än att Svenning får ge sig av och han hamnar i Amerika. Kvar är Helena Holm med tre sjukliga barn att försörja så gott det nu går. De flyttar till Kalkhamn där Helena får hyra en billig bostad och kan ge pianolektioner.

Fram tills nu har Elsa mest varit en storögd betraktare i bakgrunden men från och med flytten till Kalkhamn träder hon fram i berättelsen. Elsa är äldst av syskonen och beskriver sig själv som ful, med tjocka glasögon och sned rygg. Hon är en drömmare och grubblare och kämpar med att försöka förstå de vuxna och deras agerande. Fadern hörs allt mer sällan av och modern går ner sig i vardagsslit. Och hennes frustration över sina spräckta drömmar och hopplösa situation går allt som oftast ut över Elsa. Vad än Elsa gör är det fel och hon tar allt oftare sin tillflykt till böckernas värld. Hon får dock en vän i den tre år äldre pojken Herman som ligger förlamad efter en olycka till sjöss, men det är en kortvarig tillflykt då Herman snart avlider av sina skador. Dem enda fast punkten i Elsas tillvaro är den rekorderliga hushållerskan Emma Karlsson.

Anna Lenah Elgström

Den kloka Elsa är en hjärtskärande skildring av ett barns utsatthet. Det är en berättelse av sin tid men det finns ändå något tidlöst över dessa självupptagna vuxna som inte förmår se sina barn utan har fullt upp med sig själva. Just skildringen av modern Helena Holm är stark. Hon är oförstående och ibland rent av grym mot sin äldsta dotter och ändå kan man känna förståelse för henne där hon sliter med barnens dåliga hälsa, ekonomiska bekymmer och egna krossade förhoppningar. Det är inte alltid lätt att vara människa och Elgström serverar inga enkla sanningar. Det finns ett stråk av sorg genom hela texten, sorg över att det blev så illa fast det kunnat vara så bra.

Elgström skriver rappt och medryckande och jag ser redan fram emot nästa bok om Elsa: Elsa och kärleken.

Även Rävjägarn har läst Den kloka Elsa.

söndag 4 november 2012

Mare Kandre, Aliide, Aliide

De var bara resultatet av en överdriven sjåpighet och blödighet hos henne själv. Hon såg allt så starkt och egendomligt uppförstorat bara för att hon var en mes, en bortklemad liten skitunge som ingenting tålde! Och hon äcklades plötsligt av sig själv. Den enda lösningen på allt detta var att hon hädanefter måste härda sig, göra sig stenhård och osårbar, för om de här känslorna tilläts fortsätta skulle hon snart vara förintad och död. Och hon kände ett allt intensivare förakt för sig själv och dessa sina löjligt överdrivna reaktioner som aldrig någonsin hädanefter tycktes stå i proportion till det inträffade. Och det verkliga tigandet började alltså här, i den stund hon istället för att låta sig beröras, istället för att öppna mun och ge ifrån sig vilket läte som helst, vilket ord som helst, ryggade undan för mammans utsträckta hand, teg och väntade.
Mare Kandre

Flickan Aliide lever ett till synes vanligt liv i en hygglig familj. Det är 1960-tal och i staden av typ Göteborg går hon i skolan, leker med sina vänner i parken och strövar runt. Ingenting märkvärdigt alls. Men inne i Aliide sjuder det av vämjelse över allt och alla, världen är en otäck plats där något fruktansvärt ständigt ligger på lur. Allt som händer blir i Aliides ögon till övergrepp och möjliga katastrofer. Varat är ett olidligt tillstånd att uthärda i ständig skräck. De andra barnen är snoriga, lismande smådjävlar, de vuxna är kalla och oåtkomliga, den egna kroppen en äcklig bit kött, staden en stinkande labyrint där sugande öppningar ner mot underjorden lurar överallt.

Det börjar ändå tämligen harmlöst med en tämligen oansenlig flicka i en tämligen oansenlig stadsmiljö, men så börjar det rasa kring, eller snarare i, flickan och när väl hennes blick har börjat fästa sig vi svärtan och otäckheterna, allt det fruktansvärda som gömmer sig över allt, finns det ingen hejd. Enkelspårigt hyperkänslig fastnar Aliides fantasi i ett infernaliskt helvetesspår som snärjer henne i sitt nät. Med barnets starka, närmast vidskepliga övertygelse hittar Aliide ständigt nya bevis på att allt i världen är ruttet och då inte minst hon själv. När tankarna väl börjat spinna tappar hon helt proportionerna, allt blir stort, för stort för en liten flicka att bära. Tvångstankar och tvångshandlingar tar över hennes vardag.

Mare Kandre har även tidigare skrivit om flickor på väg att upptäcka sig själva och världen, men i Aliide, Aliide använder hon en annan metod. I ett annat land och Bübins unge är täta, fåordiga och nedkokat koncentrerade. Aliide, Aliide är visserligen koncentrerad, men på ett helt annat sätt. Kandre håller liksom fast vid varje händelse. Suger ut varje uns av svärta och tänjer varje avsnitt till bristningsgränsen. Varje skrämmande och vämjelig detalj undersöks från alla möjliga och omöjliga vinklar och fasthållandets uppförstorande verkan blottlägger de till synes triviala händelsernas enorma betydelse för barnet Aliide.

Aliide dras alltså in i ett allt djupare, hopplösare mörker och det är som om Kandre vill se hur långt det går att gå, hur långt ner i skiten man kan ta sig utan att totalt mista förståndet. I denna konsekventa pessimism, i själva undersökandet av hur långt det går att gå utan att tappa bort vare sig flickan eller läsaren, ligger romanens styrka. Till sist skönjs ändå en ljusning, en möjlig väg att se livet med en annan blick utifrån de mödosamt nedplitade orden i en anteckningsbok.

Foto av Mare Kandre: Peter Lydén

torsdag 1 november 2012

November

NOVEMBER

Den gamle kinesen
ville förvandla sig till månsken
för att hans älskade
skulle se på honom
med vänliga ögon.
Jag tog slaskspannen
och gick ut på gården.
Då jag kom åter
kunde jag gott ha tagit
papperskorgen på samma gång.
Det är kallt och regnigt,
min älskade, och jag vet inte
vad man skall förvandla sig till
en dag som denna.

Kjell Hjern, ur Måspredikan, 1949

tisdag 30 oktober 2012

Om kärnkraft och sådant

I Litauen är energiförsörjningen en stor fråga. Kärnkraftverket i Ignalina fick stängas för att landet skulle kunna bli medlem i EU och nu är det rysk gas som står för lejonparten av energiförsörjningen. Nyligen röstade litauerna nej till att bygga ett nytt kärnkraftverk men som en professor Romas Latsutka (?) frankt sa i ekot på P1 idag: "Den nya regeringen kan använda folkomröstningen som den vill."

Att de styrande använder sig av folkomröstningar som de själva vill gäller som bekant inte bara i Litauen. Aspenström skrev klokt om kärnkraftspolitiken för mer än trettio år sedan och hans ord är lika aktuella idag.

Om sådant

Det är inte kärnkraften som sådan,
inte avfallsfrågan i och för sig
eller de tekniska experterna som sådana
och administratörernas försäkringar om
att konstruktörerna vet vad de gett sig in i
och kan-bör-borde kunna ta oss ut ur
om klockan börjar klämta
och något sådant alls skulle kunna ske.
Det är inte det, inte det.
Det är den gradvisa politiken som sådan
på väg mot det fullt utvecklade vansinnet som sådant.

Werner Aspenström, Tidigt en morgon sent på jorden, 1980

måndag 29 oktober 2012

Höstens dagar

Idag har det då sjutton regnat och blåst konstant. Ridbanan är en sjö och vid grindarna till hagarna är det lervälling. Både hästar och människor slirar runt, hukar mot regnet och drömmer om söderns varma och väldoftande apelsinlundar. Pilfinkarna som badar i vattenpölarna verkar dock trivas gott. Och nog brukar jag också tycka om hösten, men ibland är det ändå bättre att läsa om den än att uppleva den:

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

Edith Södergran, ur Dikter från 1916.

söndag 28 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (III)

Varje landskap, varje trakt har ju sin egen genius, det där outsägliga, men mycket verkliga vi söka täcka med orden: "stämning, karaktär, atmosfär". Somliga äro oemottagliga för det, alldeles som somliga äro musikdöva. Andra ha genom naturliga anlag och lång övning uppodlat stor känslighet för dessa sorts intryck. Jag hade hoppats att jag själv var bland de senare, men börjar tro att jag istället hörde till de förra, där jag gick bland alla dessa ståtliga bergsperspektiv, dessa underbara blåa havsvidder och djupa raviner, klädda med ymnig grönska, så likgiltig, som om alltsammans varit målad papp och bleck.
Kasinot i Monte Carlo

Paret Elgström-Collijn avslutade sin resa till Medelhavet 1920 i Monte Carlo och Elgström var inte imponerad. Monte Carlo framstod som en teaterscen vars Potemkinkuliss hjälpte de rika och privilegierade att utestängde världens lidanden. Hon hade besökt staden före kriget och nog förväntat sig att krigets fasor och umbäranden, fortfarande i högsta grad påtagliga runt om i Europa, på något sätt skulle ha satt sina spår i staden, men icke.

Elgström stannade några veckor i Monte Carlo och känslan av overklighet, av teater och mekaniska gester höll i sig. Alla människor föreföll henne så lika som om de varit dockor, eller skådespelare som avtrubbade spelade sina roller medan de obekymrat lät pengarna de tjänat på kriget flöda. Synerna från "hungereländet" i Österrike som Elgström bevittnat på vägen ner genom Europa gjorde sig påminda och stärkte hennes äckelkänslor inför allt prål hon mötte i Monte Carlo. Visst kände hon till att Kasinot varit stängt för spel under kriget och att både det och hotellen nyttjats som sjukhus för sårade soldater, men:
Det spöklika var bara att det ögonblicket varit så kort och inte efterlämnat några spår. De privilegierade hade återupprepat sitt brott, ännu större denna gång, därför att lidandet och nöden var större, hade åter dragit igen teaterkulisserna om sig och utestängt lidandet och barmhärtigheten från denna lilla fläck, där de i sorglös yppighet odla sin själviskhet till en ogenomtränglig djungel.
Utsikt över Monte Carlo

Ett par år senare var Elgström tillbaka i trakten, denna gång för att under en längre tid bo i den lilla staden Menton. Vistelsen ger henne anledning att reflektera över hur olika man upplever en trakt som turist och som bofast. Kanske var hon ändå lite väl hård i sina omdömen efter förra besöket, funderar hon nu, och hon borde kanske inte ha uttalat sig riktigt så tvärsäkert om landskapets försvunna själ. Tid och tålamod att verkligen lära känna trakten har onekligen nyanserat hennes syn på den samma.

Menton är inte som "kokottstaden" Monte Carlo och naturens skönhet kommer här mer till sin rätt, för att inte tala om människorna. Nu bor Elgström - Collijn utanför hotellens avskildhet och kan i sin egen bostad leva efter eget håg, värma sig vid sin egen eldstad och brottas med vardagliga bekymmer - som gaskaminens läckor, kokerskans ovilja att laga annat än mjölmat och städerskans många beundrare - och kommer givetvis närmare traktens invånare med "deras mening och innehåll":
Annars kan det lätta hända en att få se så obehagliga tavlor som jag i Monte Carlo 1920. Men t.o.m. den platsen fick en mänskligare ton över sig sedan jag började dela Françoise's hopp och fruktan angående croupierplatsen som hennes bror sökte...
Även den sista reseskissen i Elfenbenstornet är från Menton. Elgström strövar genom det vackra och betagande landskapet på vita stigar genom skogklädda sluttningar eller vindlande branta trappstigar ner i dalgångarna, havet glittrar blått och ängarna blommar, alltid finns det något som drar vandraren vidare. Våren kommer till trakten och med den karnevalen, karnevalen som livar upp den mest frusna själ och för vars glädje även den mest kritiska åskådare småningom måste ge vika och låta sig dras med i dansens och upptågens virvlar.

Små karnevalfigurer

Så var denna resa med Elgström slut men snart hoppas jag vi kan fara med henne till USA.

fredag 26 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (II)

Fyra, fem timmars järnvägsresa från Palermo står på en enslig kulle ett väldigt doriskt tempel, helgat åt Diana, säger somliga auktoriteter, åt Ceres säger andra, ty auktoriteter komma ju aldrig överens.
Paret Elgström-Collijn hade nu kommit till Palermo på Sicilien och tagit in på det fashionabla hotellet Villa Igiea. En stilig byggnad inredd i jugendstil, ritad av Ernesto Basile. De önskade besöka den forntida elymiska bosättningen Segesta där det finns välbevarad ruiner av ett tempel och en teater. I ett antikvariat hade Collijn funnit en resehandbok som bestämt avrådde turister från att göra utflykter utan eskort av Carabinieri. Elgström påpekade att handboken var femton år gammal och hotellpersonalen försäkrade att under de senaste tio åren hade inga turister blivit ofredade. Alltså hyrde paret en bil med chaufför och gav sig av.
Mat hade vi också med oss, ty européer, försäkrade hovmästaren, kunde lika lite äta som sova i Calatafini, vilket är ett rövarnäste eller Alkamo, som ännu är fjärdedels arabiskt.
Vi fogade oss i vår förutsatta förfining - hovmästaren kunde ju inte veta något om de frukostar schejken i Chetma trugat i oss eller de luncher som serveras på gränsen till Tripolis.
Bilfärden på undermåliga vägar var påfrestande men så småningom kunde de ändå skymta templet i fjärran.

Templet i Segesta
Det är överväldigande på något sätt tragiskt, detta ödsliga, jättelika skrin som en död ras byggt åt en död gudinna, där det först skymtar fram i den beklämmande gröna ensligheten, vars döda stillhet endast blir så mycket intensivare genom vindens enformiga vin och de trenne vattenstrålarnas viskande vandring.
- Fiume Gaggera! säger chauffören.
- Scamander! nicka vi - andaktsfullt, fast vi äta sandwichs, ty människan är ett komplicerat väsen.
Med Scamander avsåg de vattendraget de behövde vada över för att komma fram till templet. Plötsligt uppenbarade sig dock två sicilianska ynglingar med en liten fet ponny och erbjöd dem att rida över. De fick sedan turas om att rida hela vägen fram till templet medan ynglingarna förhörde sig om Collijns erfarenheter av krig och vilka hans favoritvapen var. Väl framme försvann de båda ledsagarna hastigt och efter att vederbörligen beundrat templet fick Elgström och Collijn traska tillbaka. När de vadat över vattendraget kom deras chaufför rusande under höga rop om Brigandi. De kastade sig in i bilen och chauffören pressade allt som gick ur fordonet. Elgström fick anledning att fundera över sanningshalten i alla rövarhistorier hon hört medan hon försökte intalade sig själv att det nog ändå bara var någon slags skämt. Efter en vådlig färd kom de dock lyckligen tillbaka till Palermo.

Utsikt över Palermo, La Cala och Monte Pellegrino.
Det visade sig att chauffören fått tips om ett bakhåll vilket de båda ynglingarna med ponnyn skulle ligga bakom. Efter kriget hade det inte skett någon effektiv avväpning av de sicilianska soldaterna och det fanns många som gärna tjänade en extra hacka på att plocka av resenärer vad de hade.
Hotellpersonalen höll dock fortfarande på att vi voro de första som ofredats på de där 10 åren. Men jag har fått förklaring på det med. Efter kriget, sade chauffören, hade han icke förrän idag kört turister till Segesta. Där hade inte funnits några att köra. Vi voro de första i Villa Igiea, som vandrade omkring och gjorde utflykter.
Innan de lämnade Sicilien besökte paret Elgström-Collijn även Syrakusa, men det hoppar vi över här och nästa anhalt blir Monte Carlo.

torsdag 25 oktober 2012

Anna Lenah Elgström, Elfenbenstornet (I)

År 1920 reste författarinnan Anna Lenah Elgström (1884-1968) tillsammans med sin man Gustaf Collijn till Medelhavet. Europa var hårt sargat efter kriget men det var nu åter möjligt att resa som turist. 1923 gav hon ut en samling texter med sina intryck från resan: Elfenbenstornet och andra reseskisser från Medelhavsländerna.

Notre Dame de la garde, Marseille.
Reseberättelsen börjar i Marseille där Elgström besöker kapellet Notre Dame de la garde. Kapellet är fullt av små marmortavlor till Jungfru Marias hågkomst för frälsning. Elgström blev djupt berörd av sitt besök på denna plats till vilken så många förtvivlade anhöriga sökt sig för att få Jungfruns stöd i sin sorg:
Man går emellan dessa ropande stenar och detta varma, urblekta, vissna, dammiga virrvarr och känner hur hjärtan liksom ännu klappa överallt, hur orolig och mild luften är av all denna mänskliga sorg och längtan, förtvivlan och ovisshet. Men den djupaste tonen, omslutande oron som med stilla, hägnande vingar är dock en stor förtröstan.
Elgström talar i texten om "vi icke-katoliker" men hon kom senare att konverterade till katolicismen. Och med tanke på den innerlighet med vilken hon skriver om sitt besök i Notre Dame de la garde är det inte alls förvånande.

Forums pelare i Timgad

Från Marseille tog paret båt över Medelhavet till Algeriet där de besökte den gamla romerska staden Timgad. Staden övergavs på 600-talet på grund av ökenspridning och låg gömd under sanddynorna ända till 1881 då ruinerna av den grävdes fram ur sanden. Sedan 1982 finns Timgad med på Unescos världsarvslista. Men Elgström var som sagt där redan 1920 och staden var då fortfarande ett nytt och mycket exotiskt resemål. Den döda staden, en gång så full av liv och vars rikedomar ännu lyste genom resterna, ledde in Elgström på tankar kring maktens och välmåendets förgänglighet, liksom vår oförmåga att föreställa oss att det som nu är ledande inte alltid kommer att vara det. Speciellt tydligt blir det när hon står mitt i Timgads ruiner och talar med en äldre engelsman, "en av det stora brittiska imperiets söner och tjänare":
Det var ödlornas prasslande i det höga, styva gräset mellan stenarna vi hörde. De sola sig på teaterns marmortrappor, små tysta, filosofiska gröna kräk - alla världsherraväldens sista arvtagare.
- Se! säger jag. Tänk er när ödlorna värma sig i solen på det tomma och dödstysta Piccadilly!
Han skrattar. Han kan icke föreställa sig något sådant. Hans nu är när allt kommer omkring som de flestas - evigt.
Än är det liv och rörelse på Piccadilly, men att det brittiska imperiet skulle krackelera så fort som det gjorde kunde nog ingen av dem ana den där dagen i Timgad.

Sanddynorna från Djebel Aurès
Resan gick vidare genom Tunisien och Libyen till Egypten, och det är intressant att läsa Elgströms intryck av och reflektioner kring denna region som efter den arabiska våren åter är i världens blickfång och i en tid av samhällsomdaning. Det Nordafrika Elgström reser genom är koloniserat men det är ändå framförallt släkterna och religionen som präglar livet för invånarna. Elgström var mycket fascinerad av den arabiska kulturen och upplevde både platser och människor som tidlösa och romantiska. Det blir många referenser till de bibliska berättelserna och Tusen och en natt. De övergripande partierna om arabisk kultur och islam är lite torra och vaga, men när hon skriver om sina egna iakttagelser och möten med människor är hon direkt och målande och det är ett nöje att läsa

Från Kairo for paret Elgström-Collijn vidare till Sicilien, men mer om det en annan dag.

Fotona ovan är skannade ur boken. Sanddynorna har Elgström själv fotograferat, de två andra bilderna framgår inte vem som tagit.

lördag 20 oktober 2012

Mare Kandre, Bebådelsen


Mitt barn är ingenting.
   Jag vill glömma det -
   Dess mjuka, köttsliga tyngd, dess syrliga lukter: lätet.
   Jag kan ingenting se.
   Den mörka koronans hårda båge skjuter ut ur nacken. Jag bär dess valv som en kask, en hjälm.
   Ingenting är verkligt längre.
   Jag vänder mitt vackra, snidade öga ut mot världen -
   Där är tomt, svalt: salt av guld.


 Bebådelsen från 1986 är Mare Kandres andra bok, efter debuten I ett annat land. Den består av 27 prosadikter uppdelade på fem avsnitt. Dikterna är tematiskt väl sammanhållna och kan läsas som en berättelse. Kandre har tagit sin utgångspunkt i den kristna mytologin, med ängeln som kommer och meddelar att en kvinnas kropp tagits i bruk för högre syften, en befruktning hon varken önskat eller haft något att säga till om. Kvinnan, berättarjaget, värjer sig lidelsefullt mot den roll hon blivit tilldela och söker sig ut i världen, driven av en stark frihetslängtan, en önskan om att klippa alla band.
Jag ville födas ur en sten, en stjärna, jord eller sand: avskiljd och solitär: utan förpliktelser -
Orotad!
Dikterna är så täta att jag nästan tappar andan när jag läser dem. Som vanligt är jag svag för Kandres fantastiska sätt att handskas med språket, att fylla varje stavelse med mening, att få språket att flyta och krumbukta på samma gång. Det är skickligt och jag är imponerad, men Bebådelsen griper ändå inte riktigt tag i mig, inte så där som exempelvis Bübins unge gör. Det är för tätt, för slutet och dikterna vänder sig liksom bort från mig som läsare, in i sig själva. Vilket på något konstigt sätt inte hindrar att jag med glädje läser igenom dem en så där fem, sex gånger i rad, och njuter av varje ord.

Dags att föda fåglarna

Vi har i dagarna börjat med säsongens fågelmatning och det tog inte lång stund innan småfåglarna, och en skata, hittade hit. Blåmesar, talgoxar, entitor, nötväckor, och en rödhake!, var bland de första. Det har tydligen varit dåligt med insekter i år och många småfåglar har haft svårt att finna föda åt sina ungar. Har lite dåligt samvete för att vi inte lade ut fröer under sommaren, men nu är vi i alla fall igång och det är livat värre utanför köksfönstret. Hoppas nu bara grannarnas katter håller sig borta...

PS Det finns faktiskt ett par fåglar med på fotot, tro det eller ej. Har en ambition att försöka utveckla min förmåga att fotografera fåglar här under vintern och faller bara bladen av träden blir det i alla fall lättare att urskilja dem...

onsdag 17 oktober 2012

Hjalmar Söderberg, Förvillelser

Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd läkare med en tjugotusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade inte ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge...
Tomas Weber är en ung student i Stockholm och söker sin plats i vuxenlivet. Till synes bekymmerslöst följer han de infall han får i stunden, styrd av minsta motståndets lag. Han studerar lite lojt men driver mest omkring på Stockholms gator, tar sig ett glas på någon krog och förälskar sig lätt. Han har en kort affär med ett biträde i den butik där han köpt ett par dekadenta röda handskar, han gör en flicka i familjens bekantskapskrets med barn, han lånar pengar med hjälp av förfalskade namnteckningar hos en "tegelhandlare". Till slut kommer ändå konsekvenserna av hans handlande i kapp honom med påföljande ruelse i näst intill ohanterliga mått.


Vi får följa Tomas under knappt ett år och den ena händelsen följs tätt av den andra, så tätt att varken Tomas eller läsaren riktigt hinner smälta det som sker. Stockholm och stämningarna kring sekelskiftet är påtagliga och förebådar senare verk av Söderström, det är i denna miljö och tid alla hans romaner utspelas. Även om livsleda och ungdomlig ansvarslöshet är viktiga teman i Förvillelser flyter romanen fram på en underström av entusiasm, säkert ett resultat av den glädje och ungdomliga självkänsla Söderberg drevs av medan han skrev:
Jag gick i ett feberrus av lycka medan jag skrev den, och när den var färdig, tyckte jag att den var alldeles så som en bok skulle vara.
Förvillelser är Söderbergs debutroman och väckte en viss uppståndelse då den kom ut 1895, inte minst för att en recensent Molander i Aftonbladet menade att romanen var ett av "de okyskaste alster av svensk penna, som i våra dagar smugit sig ut i bokmarknaden utan förseglat omslag". Söderberg gick i svaromål och det blev en del skriverier. Genombrottet som författare fick Söderberg dock först med nästa roman, Martin Bircks ungdom, sex år senare.

tisdag 16 oktober 2012

Hårda material

Jag är svag för skulpturer av sten och betong, dessa hårda, råa material med tyngd och otymplighet, med grovkorniga ytor som kan poleras spegelblanka. Så gissa om jag blev glad när jag tittade in på Mimers konsthall efter dagens biblioteksbesök och fick se Kerstin Dahl-Noréns skulpturer. Svällande organiska former som verkligen utnyttjade materialens möjligheter. I alla fall vad det gick att se...

Sten är ett taktilt material och för att riktigt uppleva stenskulpturer måste man ta på dem, så döm om min förvåning när jag fick se den stränga skylten om att inte röra konstverken. Stenskulpturer man inte får ta på, vad är det för strunt! Mycket av en stenskulpturs uttryck når man genom känseln: formen, ytstrukturen, temperaturen, hårdheten. Visst kan man bilda sig en uppfattning bara genom att titta, men för att verken skall komma till sin rätt måste man få låta fingertopparna vandra, lägga kinden emot och trycka lätt med händerna.

Nå väl, jag är en skötsam människa och höll tassarna borta, men kände mig verkligen snuvad på konfekten.


Vid sidan om skulpturerna visas även färgstarkt måleri av Tina Haldorsson.


Utställningen Måleri och skulptur i Mimers konsthall i Kungälv pågår till och med 10 november.

fredag 12 oktober 2012

Nina Lekander, Hästar, män och andra djur

Nu är jag en fri kvinna [...]. Fri också från risken att tvingas ta hand om en gammal, sjuk och irriterande man. Men med frisk son och häst och katter och vänner och jobb och bil och två stiliga bostäder. Och än är inte oljan slut, djuren uppätna eller krigen komna till vår del av världen, i min lilla tidsbit av tillvaron. Bättre kan det knappast bli.

Hästar, män och andra djur, vad menas med det? undrar dottern och vänder och vrider på boken. Som tur är tappar hon genast intresset och jag slipper försöka komma med ett svar. För visst är det en fånig titel och först avfärdade jag boken med den, men så råkade jag höra Nina Lekander prata så fint i radio om hästar i allmänhet och sin egen Alegre i synnerhet att jag ändå ville läsa. För hästintresset har vi ju gemensamt och det är när hon skriver om hästarna och katterna, egna och andras, som det är som bäst. Slitet och glädjen, nöjet och det dåliga samvete,  de ekologiska och filosofiska aspekterna, för nog finns det en hel del att fundera kring detta med att hålla sig med husdjur, för att inte tala om att äta upp dem.

Vid sidan om hästarna är det männen som dominerar i Lekanders värld, om inte fysiskt så i högsta grad mentalt. Att inte ha en karl i huset innebär inte att sluta tänka på dem och framförallt då inte på Claes, mannen som hon delat många turbulenta år tillsammans med men som nu lämnat henne för en betydligt yngre kvinna, som han till råga på allt skaffat barn med, det där barnet de själva så länge försökte få. Fast skriva av sig kan man ju alltid göra.

I Hästar, män och andra djur varvas vardagsnotiser från stallet med filosofiska utläggningar och personangrepp, feministiska brandtal med pinsamma anekdoter. På det hela taget nöjsam läsning. Och även om Lekander lever ett liv mycket olikt mitt eget kan jag ändå förstå henne, hålla med om somligt och skaka på huvudet åt annat - ta på dig hjälmen och sluta röka på hästryggen! - och tänka att det är så det skall vara i litteraturen.

På omslaget har hon en målning av den fantastiske engelske konstnären George Stubbs, Häst som attackeras av lejon, från 1762. Stubbs målade flera tavlor på samma tema och på den nedan från 1768/69 har han skruvat åt scenen några varv till, framförallt skräcken hos hästen.

George Stubbs, Horse attacked by a lion, episod C, 1768/69
Stubbs har jag skrivit om förut här och här.

söndag 7 oktober 2012

Ett fynd!

Hittade denna fina lilla diktsamling på ett antikvariat på nätet och tycker mig ha gjort ett riktigt fynd. Jag följer Gabrielle Björnstrands blogg Gabis Annex med stort nöje och det är så roligt att nu få chansen att läsa hennes ungdomsdikter. Min elefant och andra dikter kom ut 1966 som nummer 37 i Bonniers Nya lyrikserien. Kan vara bra att veta i fall ni vill försöka hitta den och läsa själva. Till dess får ni hålla till godo med titeldikten:







Min elefant

Myskoxarna och likaså havshästarna
är ovanliga nuförtiden
man ser dem sällan i humlegården
elefanter är också sällsynta djur
dom pissar för mycket i parker och är lite dyra i drift
därför är min elefant
lite bortkommen nuförtiden
han tycker om flöjt och musslor
och det gör honom dubbelt besvärlig
jag har försökt sälja honom men får inga anbud längre
han pratar jämt med mig om båtar med barkade segel
och att segla nån annanstans
med flöjter och massor av musslor
och arton sorgögda flöjtsolister att dansa ringlekar med
ibland tycker jag nästan som parkföreståndaren
att han är lite dyr och rätt tröttsam
i smyg har jag ofta tänkt
att jag borde slänga ut elefant på gatan
men så är det ju det
att jag har en båt
som ligger i marvatten
på varvet ute vid havet

Att förekomma uppgörelsen

De senaste åren har det kommit ut flera böcker där barn till berömda föräldrar ger sin bild av barndomen, gärna i uppgörelsens tecken, som Felicia Feldts Felicia försvann och Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. (Läs gärna Karin Stensdotters intressanta diskussion om dem här.) Men en förälder kan ju själv känna att det gått galet, och kanske önska förekomma angrepp från barnen, något som Ingrid Bergman tycks ha gått in för i sina memoarer, Mitt liv (1980), vilka hon skrev tillsammans med Alan Burgess. Dock med så tveksamt resultat att det blir intressant i sig.

Ingrid Bergman gifte sig i unga år med tandläkaren Petter Lindström och tillsammans fick de dottern Pia. När Bergmans Hollywood-karriär tog fart flyttade familjen till USA. Efter några framgångsrika år i Amerika ville Bergman utvecklas som skådespelerska och efter att ha sett ett par filmer av den italienska regissören Roberto Rossellini såg hon sin chans. Hon kontaktade Rossellini och de kom överens om att göra en film tillsammans. Bergman for till Italien och efter bara några dagar var hon och Rossellini inte bara arbetskamrater utan även ett kärlekspar.

Bergman hade länge funderat på att lämna Lindström och nu tog hon steget. Raskt skrev hon ett brev till honom där hon begärde skilsmässa. Det hela nådde snart ut i media och blev stor skandal, speciellt som paret Bergman-Rosselini fick en son medan de fortfarande var gifta på vars ett håll. Lindström tyckte de kunde träffas och tala igenom saken, men det ville inte Bergman ödsla tid på: pengarna och vårdnaden om dottern fick advokaterna göra upp. Resultatet blev en långdragen och smutsig process med dottern som slagträ.
Nu när jag ser tillbaka, borde och kunde jag förstås ha åkt tillbaka till Amerika, i första hand för att övertala Petter att ge mig skilsmässa och sedan för att träffa Pia. Men ingen kan förstå hur rasande övermäktig Robertos vilja var. Martha Cohn sa en gång: - Det är klart du borde ha åkt. Du kunde ha lånat pengar, köpt en flygbiljett och lånat mer pengar i Amerika. Det var förstås sant. Men jag kunde bara inte resa emot Robertos vilja. Stjäla och låna pengar skulle jag gärna ha gjort, men vad skulle ha hänt då jag kom tillbaka? Rena upploppet.
Jag skulle självfallet ha återvänt till honom. Jag hade tre barn i Italien. Men det trodde inte Roberto. Om jag lämnade honom och for till Amerika, ansåg han det på något vis vara en handling av djupaste otrohet, som skulle skilja mig från honom för alltid... eller, om jag kom tillbaka, skulle ha skadat vårt förhållande ohjälpligt.
Bergman valde alltså att vara Rossellini till lags istället för att stå upp för sin dotter i det första äktenskapet. Flickan var tio år när Bergman lämnade och det kom att dröja flera år innan hon fick träffa sin mamma igen. I efterhand såg Bergman ju att hon kunde hanterat situationen på ett bättre sätt och så kan det vara i livet: ibland blir det fel och man ser i efterhand att man borde gjort annorlunda. När det gäller barnen blir det självklart extra brännande och det är inte konstigt att Bergman i sina memoarer vill ge sin syn på på det som hände, men som läsare ställer man sig snart frågande till vad det är hon förväntar sig att uppnå med sitt ältande.

I Charlotte Chandlers biografi över Ingrid Bergman tar hon också upp affären, kortfattat och effektivt. Att dottern Pia for illa är inget Chandler hymlar om: det hela sköttes illa och barnet for illa,  punkt. När Bergman själv skall ta upp frågan är det här det brister: hon har så förtvivlat svårt att konstatera faktum och komma till den där punkten. Sida upp och sida ner försöker hon samtidigt både stå för och urskulda sitt handlande, och det fungerar riktigt dåligt. Att försöka vinna sympatier på att gotta sig i det egna dåliga samvetet, i alla tårarna och alla breven, slår fel, det blir bara sjaskigt. Hur man än vänder och vrider på det har ett barn som försummas av en förälder ingen glädje av att föräldern har dåligt samvete, hur många sidor det dåliga samvetet än sedan får i memoarerna.

Det som skedde skedde och det finns lärdomar att dra, som Bergman själv skriver:
Det var så onödigt. Nu säger jag till alla som skall skiljas: Var vänner. Ta inte ut det på barnen. Ni kan skiljas åt, men låt inte barnen lida av era gräl.
Hennes memoarer hade haft mycket att vinna på att nöja sig med det konstaterandet. Att söka "förståelse" genom att älta offentligt är inget lyckat grepp, sympatierna glider snarare ifrån en.

Ingrid Bergman och Pia Lindström

Överhuvudtaget är det mycket fokus på privatlivet i Mitt liv och märkvärdigt lite om arbetslivet, speciellt med tanke på hur högt Bergman själv värderade sitt arbete. Ingrid Bergman hade en enastående karriär som skådespelerska men i hennes memoarer kommer den i skymundan av privatlivets bekymmer. Hennes tankar kring film, teater och skådespeleri är lätträknade: det är mest name-dropping och allmänna lovord om alla "fantastiska" människor hon arbetat med, vilket är så synd. Trots all turbulens i privatlivet är skådespelerskan Ingrid Bergman mycket mer intressant än privatpersonen Ingrid Bergman.