söndag 15 januari 2012

Anders Lindeberg och idén om den enskilda teatern

Anders Lindeberg (1789-1849)
Tredje kapitlet i Emilie Flygare-Carléns Minnen af svenskt författarlif är tillägnat publicisten och teatermannen Anders Lindeberg. Lindeberg var redaktör för Stockholms Posten 1821-33 och därefter skrev han i Aftonbladet. Men det är som förkämpe för ett fritt teaterliv i Sverige som Lindeberg blivit mest känd. Gustav IV Adolf hade infört kungligt monopol på teaterföreställningar och Operan var Stockholms enda teaterscen. Lindeberg arbetade hårt för att få tillstånd att uppföra en enskild teater, men fick avslag på varje ansökan. Till slut tog Lindebergs tålamod slut och han vände sig till JO med skriften  "Upplysningar rörande kungliga teatern" i vilken  han anklagade kung Karl XIV Johan för lagstridigt och egennyttigt handlande i teaterfrågan. Kungen tog illa upp och Lindegren dömdes till döden för majestätsbrott. Rättegången fick stor uppmärksamhet i hela landet och Lindeberg blev hjälten för dagen. Kungen förvandlade snart straffet till tre års fängelse på fästning och hoppades att saken därmed skulle vara utagerad.

Men icke så, Lindeberg avslog den erbjudna nåden:
I en skrift till öfverståthållare-embetet förklarade han sig ej kunna ingå på en förändring som han ej begärt, och önskade endast bilfva underrättad om när han skulle dö. Ifall det icke på något sätt strede emot hans lagliga rätt, skulle han likväl önska att afrättningen uppsköts två månader till hans födelsedag den 8 november.
Spekulationens vågor kring nästa steg i affären gick höga. Att regeringen hamnat i ett brydsamt och ovanligt dilemma stod dock klar: att en dödsdömd ansåg sig förnärmad av en erbjuden nåd hade ingen hört talas om, och dessutom var det ingen djärv gissning att "om mannen gick till döden, skulle hans idé istället komma att desto säkrare lefva", som Flygare-Carlén uttrycker det.

Avrättningsdagen blev i alla fall satt till den 8 november, men samtidigt jobbade de styrande för fullt på att hitta ett sätt att komma sig ur det hela. Efter många turer blev lösningen den att utfärda en allmän amnesti och frige alla politiska fångar som dömts efter 1810. Detta skedde den 20 oktober 1835 och skälet angavs vara att man på detta sätt ville fira årsdagen av konungens ankomst till Sverige för 25 år sedan. Men de flesta tycks överens om att hade det inte varit för att kungen ville slippa Lindeberg, så hade de andra stackarna fått sitt kvar i fängelse.

Lindebergs teater som den såg ut på 1850-talet.
Men så lätt slapp kungen inte undan Lindeberg och han strävan efter ett friare teaterliv. Att det var bortkastat att ansöka om tillstånd att få starta en teater var uppenbart och 1842 började Lindeberg istället helt sonika att bygga en teater utan tillstånd och 1 november invigdes Nya teatern.

Flygare-Carlén bevistade tillställningen och hon skriver lyriskt om den blandning av förundran, erkännande och förhoppningar som Lindeberg väckte med sin teater. De styrande såg ingen annan utväg än att i efterhand ge teatern tillstånd. Därmed var fördämningarna brutna och andra hälften av 1800-talet byggdes det teatrar över hela landet och teaterlivet frodades. Lindeberg själv blev dock tvungen att lämna sin teater efter bara två år, på grund av ekonomiska svårigheter, men teatern levde vidare och bytte småningom namn till Dramatiska teatern. Sista föreställningen i huset spelades 1907 och 1910 revs byggnaden för att ge plats åt en bank.

Men det var inte bara som teaterhjälte Lindeberg betydde mycket för Flygare-Carlén. Han stod för den första recensionen av hennes första roman, och dess välvilja kom att betyda mycket för hennes litterära självförtroende. När hon senare flyttade till Stockholm började de umgås, sporadiskt först då hennes förläggare Thomson inte ville att hon skulle umgås med någon ur Hiertas krets, men när hon småningom gifte sig och blev friare umgicks de flitigt. Dessutom kom Thomson med tiden över sin aversion gentemot Lindeberg.

2 kommentarer:

Ingrid sa...

Det är så intressant att läsa dina inlägg om "Minnen af svenskt författarlif"- nu blev jag tvungen att gå till en av mina hyllor och dra fram en av Erik Lindorms "bokfilmsböcker"- jag hittade två hela sidor om rättegången mot Anders Lindberg (1834). Jag har läst och lärt! Tack ska du ha!

Petra Rhodin sa...

Tack för din uppmuntran Ingrid!
Läser själv "Minnen af ..." med Nationalencyklopedin på ena sidan och Den svenska litteraturen på den andra; Flygare-Carlén tar ju (självfallet) för givet att läsaren är väl insatt i tidens kulturliv - vilket verkar ha varit minst sagt turbulent.