måndag 9 januari 2012

CJL Almqvist, Det går an

I väntan på att CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke skall bli ledig på biblioteket har jag passat på att läsa om Det går an. Ramberättelsen är enkel: på en resan mellan Stockholm och Lidköping träffas underofficeren Albert och glasmästardottern Sara Videbeck. De fattar tycker för varandra och under resan diskuterar de försörjningsmöjligheter och äktenskap. Sara argumenterar mot äktenskap och gemensamt hushåll, och för en samlevnad byggd på frihet och själslig gemenskap. Albert är först överrumplad men småningom kommer han fram till att, ja, det går an att leva så som Sara föreslår. Men i samtiden var det inte många som höll med om det och boken väckte starka reaktioner på många håll.

Wanja Håkanssons staty av Sara Videbeck
Sara har tagit över glasmästeriet efter sin döde far och driver det på sin mors änkerättigheter. Skråstadgan förbjuder emellertid att Sara fortsätter med sitt yrke när modern dör. Sara har gjort upp planer för hur hon skall kunna försörja sig själv ändå, men genom att lugnt och sakligt redogöra för Saras situation får Almqvist skickligt fram skråväsendets orimligheter, där kunskap och kompetens får stå tillbaka för kön. Hur diskussionen gick om skråväsendet och de hinder som fanns för en kvinna att försörja sig själv vet jag inte, men 1864 fick vi i alla fall näringsfrihet i Sverige.

Något som däremot gav upphov till mycket debatt, eller i alla fall stort motstånd, var Saras syn på äktenskapet. Sara har vuxit upp i ett hem där föräldrarna inte tålt varandra och hon har tvingats se på hur deras destruktiva relation förgiftat och förminskat dem båda. Att tvinga människor som inte tål varandra att leva samman är en styggelse menar Sara och om man trasslar in sina liv för mycket i varandra så är risken stor att missämja uppstår och då finns det ingen hejd på hur illa man kan göra varandra.
Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att om människor börjar med att vara goda och kloka, så kunna de väl fortfara därmed och även tillväxa däri, om de få leva i sitt liv, som Gud skapat dem; eller ock beskedligt rättas av människor, därest de fela, som ofta händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas de till själ och kropp: och om de avsky det sällskapet, men ändock nödgas därmed umgås, så händer det som oftast, att de förbittras, retas och bliva liksom djävlar.
Sara förespråkar ett uppdelat hushåll, strikt skild ekonomi och att båda parter skall kunna komma och gå som de vill. Älskar man varandra så ser man till att ta hand om barnen tillsammans ändå, liksom att stötta varandra om den andre råkar i nöd. Och att gå till en präst och avge löften som man ändå kanske inte kommer att kunna hålla ser hon ingen anledning till, speciellt som det är helt klart att kyrkans välsignelse inte spelar någon roll för den äktenskapliga lyckan.

Almqvist fick utstå mycket spott och spe för Det går an. Motskrifter kom ut och fortsättningar på romanen skrevs, i vilka det går illa för Sara och Albert. Domkapitlet i Uppsala kallade Almqvist till förhör om hans syn på äktenskapet - han var ju präst. Almqvist klarade sig ur det med prästkappan kvar, men hans kyrkliga överhuvuden var nog ändå inte övertygade om hans renlärighet. Almqvist själv framhöll att Det går an var en roman och inte en pamflett; att tankarna och idéerna fanns där för personskildringen och händelseutvecklings skull. Fast det var nog inte många som trodde honom.

Mycket har hänt sedan Det går an kom ut 1839 men det är fortfarande en läsvärd roman, och då inte bara för dess stora historiska värde. Språket är friskt och spänstigt, observationerna och beskrivningarna av människor, platser och skeenden är träffsäkra och visar på både djup förståelse och humor: framförallt är det det inkännande porträttet av Sara som imponerar. Och även om Saras förslag om ett strikt uppdelat hushåll inte känns vidare lockande finns det ju även i våra dagar all anledning att fundera över hur samlevnaden skall ordnas för att fungera väl.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, jag minns när vi läste den här på Litteraturvetenskapen; det var inte den sortens bok man letar upp själv; men den var helt charmerande, levande, lätt. Det är som om Almqvists frihetlighet också rinner igenom hans språk. Naturligtvis är det en liten tankeroman; men med många fina iakttagelser, miljöer, rum, uttryck. Ja, visst går det an!

Petra Rhodin sa...

Vi läste också Det går an på Litteraturvetenskapen. Det är väl en text som passar som hand i handske i ett sådant sammanhang: både historiskt intressant och utmärkt som självständigt litterärt verk. Och så har den ett behändigt format, vilket säkert uppskattas av mången student.