torsdag 5 januari 2012

Det ingenting funnes att ändra, emedan knappt ett ord var sant

Andra kapitlet av sina Minnen af svenskt författarlif tillägnar Emilie Flygare-Carlén den omstridde kollegan Carl Jonas Ludvig (Love) Almqvist. Almqvist deltog sporadiskt i Aganippiska brunnssällskapet och gästade även i det Carlénska hemmet. Att Almqvist gjorde stort intryck på Flygare-Carlén råder det ingen tvekan om, men det är ett intryck hon har svårt att sätta ord på, för hur tusan ringar man in en så säregen och omstridd karaktär som Almqvists?

Carl Jonas Ludvig Almqvist


1842 blev Flygare-Carlén bjuden att besöka Almqvist i hans hem. De reste på tu man hand i en schäs som Almqvist själv körde, och medan hästen,
som tycktes ha en utbildad smak för lugnt begrundande, gick efter eget behag i helt sakta mak, understundom hotande att beta på andra sidan diket, utgöt Almqvist, efter den korta ingressen af lite småprat, småningom den rika strömmen från en ande så gigantsik, så förvånande olik andra menniskors i sättet att uppfatta, åskådliggöra och gifva glans åt de bizarraste idéer,...
Ju närmare de kom hemmet desto tystare blev dock Almqvist och besöket gav Flygare-Carlén anledning till många reflektioner kring detta omaka äkta par, där båda tycktes vilja väl men ändå göra varandra mera illa än gott, och den möjliga koppling till Almqvists roman Det går an som kommit ut ett par år tidigare och fått ett minst sagt stormigt mottagande.

Flygare-Carlén redogör även för andra sammanträffanden med Almqvist, men den händelse som tycks ha gripit henne mest inträffade den dagen då det blev känt att Almqvist flytt Sverige. Flygare-Carlén stod beredd att med ångbåt fara till Uppsala för att övervara sin sons promovering när hennes man kom med nyheten att det var klart att Almqvist givit sig av. Hela affären var inte lätt att greppa, men alla de högljudda och tvärsäkra påstående som yttrades om Almqvist under ångbåtsresan gjorde henne rasande; att så många helt plötsligt ansåg sig veta och kunna döma, för att inte tala om den efterföljande "skamliga processen med alla dess vidriga lumpenheter". Men det fanns också de som stödde Almqvist:
Ett snille, som hans, en ande, som med fulla händer strött ut massor af ädelstenar, vhilka med hänförelse i alla tider skola uppsökas ur slagget, denna ande skulle i brist på sitt fosterlands förmåga att uppfatta och använda hans ofantliga resurser, trött och tröstlös slutligen sjunka ned ända till dyn... Ah, man måste gråta deröfver"
Bredvid stormarna kring Almqvist förekom självfallet mindre strider och förtretligheter hörande författarlivet till: Flygare-Carlén skrockar åt Fredrika Bremers och Sofie von Knorrings tillgjorda vänskapsbetygelser och ömsesidiga antipatier för varandras arbeten, retar sig på osanna recensioner:
"Hvad vet jag", utbrast skrattande den genialiske recensenten. "Om jag får tag i en qvickhet, halkar den ned i pennan innan jag vet ett ord af och derifrån ned på papperet, der den ser så trevlig ut, att jag icke har hjerta att strycka ut den, antingen den är sann eller icke."
och konstaterar uppgivet att det inte allt är så enkelt att känna igen sig i de biografier som skrivs om henne:
I öfrigt innehöll biografien så många origtigheter, att ifall han [den dansk biograf], i likhet med en engelsk skriftställare, som också skulle  i någon tidning ha in en biografi, skickade mig den med förfrågan om någonting fans att ändra, jag kulle bilfvit i tillfälle att i det närmaste gifva samma svar, som på den engelska förfrågan, nemligen: "Det ingenting funnes att ändra, emedan knappt ett ord var sant."
Minnesanteckningarna går vidare med ett kapitel tillägnat Anders Lindeberg, men innan dess vill jag uppehålla mig vid Almqvist ett tag: håller på att läsa om hans Det går an och återkommer om den vid tillfälle.

Inga kommentarer: